Yvonne Palm Lundström

Jag och coronaviruset 2020

Utbrottet av coronaviruset Covid-19 hade sitt ursprung i staden Wuhan i centrala Kina. Det kom till min kännedom några dagar in i januari månad. Risken för att smittan skulle spridas i det svenska samhället bedömdes då av den svenska Folkhälsomyndigheten som mycket låg.  I sämsta fall kunde enstaka fall upptäckas i landet.

Själv hade jag min son i Taiwan sedan 10 år tillbaka. Visserligen en mycket modern och demokratisk ö med egen regering och bra sjukvård, men närheten till Kina och staden Wuhan där smittan av coronaviruset Covid-19 bröt ut, gjorde att jag oroade mig för min sons hälsa. Jag visste att han en längre tid funderat på att flytta hem till Sverige och en dag i januari, via telefon, fick jag bekräftat att nu var det dags. Den 1 mars gällde hans inköpta flygbiljett 1000 mil västerut. Min oro för Coronaviruset var borta och jag kände mig mycket gladare än på länge. 

Flygresan Taipei – Bangkok – Köpenhamn och vidare med tåg till Kristianstad gick bra. Han bar andningsmask hela flygresan för att skydda sig om någon på planet bar på viruset. Det var en lycklig mor som mötte sin yngste son på järnvägsstationen i Kristianstad. Solen lyste vackert från en blå himmel, i varje fall kändes det så. Men min käre son vägrade att åka med mig i min bil. Han berättade att den förste som blivit smittad i Taiwan var en chaufför som körde en taxibil på väg från flygplatsen med passagerare från Kina. För att skydda mig hyrde han en egen bil för färden till hans hus Åhus. Några dagar senare fikade vi på hans terrass. Han hade med sig försiktighetsåtgärderna han lärt sig inför viruset i Taiwan och var stenhård med att vi skulle hålla ett avstånd mellan oss på minst två meter.  

Smittorisken förändrades snabbt i Sverige. Den 5 mars kom det första svenska paret som varit i Italien på skidsemester hem till Sverige smittade av coronaviruset. Kvinnan blev inlagd på sjukhus och mannen sattes i karantän. Fler och fler svenskar kom nu hem med viruset.

Min son som kommit hem från Taiwan åkte till Stockholm på tjänsteresa i sitt nya jobb i början på mars. En vecka senare fick han halsont. Maten smakade inte gott och febern hoppade upp och ner. Han kände sig allmänt krasslig. Han ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att stanna hemma från jobbet och se tiden an. Efter åtta-tio dagar var han helt frisk igen. 

Nu blev vi informerade av Folkhälsomyndigheten att coronaviruset Covid-19 kommer att sprida sig i Sverige och i hela världen. Det finns ingen medicin som kan stoppa eller botar sjukdomen. Vi stod alla inför en livsfarlig Pandemi. Jag erinrade mig att min far berättat att i hans ungdom 1918 – 1920 grasserade Spanska sjukan bland unga människor, den dödade 39 000 personer i Sverige. Vi äldre kommer också ihåg den smittsamma lungsjukdomen tuberkulos, TBC som vi blev vaccinerade mot när vi var barn. En sjukdom som fortfarande skördar sina offer i världen.

Oron och rädslan för coronaviruset började nu sprida sig i städer och byar. I nyhetsrapporteringen varje dag fick vi veta att dödstalen i Covid.-19 viruset ökade varje dag. Danmark stängde gränsen till Sverige den 14 mars. Folkhälsomyndigheten rekommenderade att personer som jag, äldre än 70 år skulle leva på social distans. Inga besök i affärer, apotek och liknande. Själv valde jag bort läkarebesök, fotvård och min hårfrisering.  Jag fick inte längre omfamna mina älskade söner, barnbarn och barnbarnsbarn. I bästa fall fick jag se dem på en och en halv meters avstånd.  Själv är jag så gammal att jag inte längre har några äldre släktingar. Jag är alltså äldst och bor i mitt eget hus med en ljuvlig trädgård. De personer som är sämre lottade än jag och bor på ett äldreboende fick den 18 mars veta att de inte längre fick ta emot besök av sina nära och kära. Jag kan känna smärtan i detta beslut. Man och hustru som levt tillsammans i många, många år fick nu inte längre träffas om den ene av dem bodde på ett äldreboende. 

Alla skolelever, utom grundskolans skulle undervisas i hemmen med hjälp av datorer. På samma sätt började flera företag att uppmana sina anställda att arbeta hemifrån om det var möjligt. Det blev också ett förbud mot allmänna sammankomster på över 50 personer. Själv hade jag fått två fina inbjudningskort. Ett till en konfirmation och ett till stort festligt bröllop kring midsommar. Båda korten kommer troligen att hamna i papperskorgen.

En dag ringde min grannfru i telefonen. Hon var förtvivlad. Hennes friske, starke sonson Robin 27 år gammal, som gick regelbundet på gym och spelade golf då och då, låg hemma i sin lägenhet och var jättesjuk. När han ringde sjukvårdsupplysningen fick han till svar att han var så ung, så han skulle nog snart bli bra igen. Men han blev inte bra, bara sämre och sämre. En dag kunde han knappt andas.  Då kom äntligen ambulansen från CSK i Kristianstad. Robin hamnade på IVA i en respirator. Läkarna konstaterade att han smittats av viruset Covid-19. Alla i hans familj och alla hans vänner hoppades av hela sina hjärtan att hans unga och starka kropp snart skulle övervinna viruset. Läkarna och sjuksköterskorna på CSK kämpade alla för att rädda Robin till livet. Själv kämpade han hårt för att få leva. När han ibland vaknade upp och uppfattade sin situation rann tårarna nedför hans kinder. Att känna att man knappt kan andas och kanske kommer att dö gör väldigt ont, särskilt när man är ung och borde ha ett långt liv framför sig.  Klockan 18 på kvällen den 8 april orkade inte Robin mer. Hans dagar på jorden var till ända. Viruset Covid-19 hade tagit hans liv. 

Allt eftersom dagarna gick steg dödstalen av viruset i Sverige. Själv isolerade jag mig. Handlade mat via Internet som mina söner hämtade till mig.  Men jag fann en tröst. När solen lyste gick jag ut i min trädgård. Ofta kunde jag se ekorrarna leka med varandra på tallarnas stammar. Ett par kaniner smaskade på det gröna gräset. I min rabatt började blommorna veckla ut sina färggranna blomblad. Fåglarna sjöng. Jag satt i min gungstol på terrassen och vände ansiktet mot solen. Mina kinder färgades ljusbruna och vinterns blekhet började sakta försvinna. När molnen skymde solen jobbade jag på min dator med designen till Årsbok 2020 till Villands härads hembygdsförening. Jag skrev också några artiklar bland annat om avrättningen av Anna Månsdotter i Yngsjö som skedde för 140 år sedan på fängelsegården i Kristianstad. En fruktansvärd händelse som blev till ett jippo för allmänheten och som tog bort mina tankar från det otäcka viruset, som hotade oss alla. Jag tog också upp en gammal hobby nämligen att måla. Det blev tomtar som glittrade i rött och guld och oljemålningar vars motiv hämtades från mitt minne. Passande julklappar om viruset finns kvar och hindrar mig från att åka och köpa julklappar. Om någon dag blev lite tråkig, startade jag min bil och körde till platser som är aktuella i min egen släktbok, som jag också försöker att sammanställa.  

När sommaren kom kändes livet lite lättare. Nu kunde vi vistas ute varje dag. Jag åt middag med min granne och manlige vän, mina tre söner med familjer och min ende bror med sin fru. Solen lyste och värmde, vi satt alla på distanserat avstånd. Vi tvättade händerna i varmt vatten på Folkhälsomyndigheten rekommendation. Kanske var det så att viruset inte tyckte om värme! I så fall fanns det en extra stor anledning för oss alla att önska oss en varm sommar.

Midsommaraftons förmiddag fann jag att mitt nytvättade hår blivit alldeles för långt. Jag tog fram saxen. Frisyren är tvärt om i spegeln och saxen pekar på fel håll. Men efter att ha övat en stund var den användbar. Avklippta hårstrån från mitt gråa hår föll till golvet och jag fick en ny frisyr. Pigg och glad efter att ha fixat ett problem rattade jag min bil till Kjugekull. Kameran var med. Där var många som valde att fira midsommar i naturen tillsammans med mor- och farföräldrar. Här kunde man umgås på distans. Ett par funktionärer i hembygdsföreningen hade bundit midsommarstänger.  Nu tog barnen chansen att hoppa runt  dem och sjöng ”Små grodorna, små grodorna”. Istället för sill och nypotatis till middag grillade mammorna och papporna korv och andra godbitar till sina barn och till sina föräldrar. Det var en underbart fin sommardag när solen och sommaren är på sin höjdpunkt. 

Traditionsbunden som jag är var det ett måste att ha färsk nypotatis på midsommarafton och den efterlängtade sillen med sina tillbehör på kvällen. Jag fattade ett beslut. Jag vill inte dö i Coronaviruset men jag vill också leva. Jag tog på mig en andningsmask och körde själv till den minsta affären i Åhus. Jag blev glatt överraskad när jag efter flera månader steg innanför entrédörrarna.  Där fanns nu möjlighet att scanna sina varor ensam på betryggande avstånd från andra personer och betala med sitt kort. Jag köpte allt jag behövde för min midsommarmiddag. När jag lastat in allt i min bil, ställt tillbaka kundvagnen kastade jag andningsmasken i papperskorgen och spritade noga mina händer.  

Mitt positiva besök midsommarafton låg till grund för att nu började jag handla maten själv. Jag kände mig inte längre så inlåst. En kväll beställde jag till och med lite nya kläder på Internet. Postnord levererade paketet hem till dörren mot en liten avgift. Trots nya kläder har det inte blivit någon större bjudning. Det stora fina bröllopet blev uppskjutit till nästa år och konfirmationen skedde med bara konfirmandens mamma och pappa närvarande. 

På sensommaren fick vi möjlighet att testa om vi varit smittade av Covid-19. Vid en sådan kontroll upptäckte min son som bott i Taiwan att han hade antikroppar. En av mina vänner testade sig också. Hon hade lidit av en häftig influensa redan i januari. Det visade sig att hon också hade antikroppar mot Covid-19. Efter det gjorde jag själv en test. Jag hade inte några antikroppar.

Vi alla som hittills har överlevt Pandemin har blivit en erfarenhet rikare. Allt är inte så självklart längre, även om vi lever i den bästa av tider, allt kan snabbt förändras och sättet att leva bli annorlunda.

Den 31 augusti har 83 958 människor i Sverige registrerats som smittade av coronaviruset Covid-19. 5 821 personer har avlidit. I världen har 25 248 595 personer varit smittade och 83 958 har avlidit.

I dag är det den 1 september. Viruset verkar ha lugnat ner sig en del. Ingen vårdas på CSK i Kristianstad för Covid-19. Men Pandemin kan varje dag få ett nytt häftigt utbrott. Vi väntar alla på vaccin som kanske går att använda i början på nästa år. Kanske blir det också som med Spanska sjukan, att med tiden kommer viruset att försvinna av sig själv. Vi ser alla fram emot en tid utan någon smittosam sjukdom då vi kan möta varandra, krama om varandra, älska varandra och tillsammans njuta av livet i vårt fina land.

Yvonne Palm Lundström