Jag mötte Lasse i december 2019. Han skojade lite med mig, vilket var välkommet: Min man hade lämnat mig några år tidigare i jakt på ungdomens källa, d v s en yngre kvinna att börja på nytt med. Lasse strävade med en ömmande högerhöft, men hängde steglöst med i mitt ordflöde. Det var en viktig förutsättning för vänskap, jag är en riktig pratkvarn och lever genom att formulera allt i ord.
Vi nosade på varann som alla levande gör när behov finns, och efter några träffar föll vi i säng med varandra. Det kändes bra.
Så när Coronapandemin steg som en molnvägg över Sveriges horisont var vi redan intima och hade börjat bygga någon slags särboförhållande. Lasse funderade dessutom på att så småningom flytta från sin sagolika bostad, naturskönt belägen två mil utanför stan: Han hade sålt bilen efter en kraftig hjärtinfarkt några år tidigare, och en ond höft och glesa bussturer var nog inget hållbart alternativ i längden, även om han fått flera bra, artroslindrande träningstips av sjukgymnasten, numera kallad fysioterapeut.
Han är en bit över 70, fyllde 74 i juni, och jag 68 i april, så bägge är vi på det klara med att resten av våra liv är att betrakta som ren bonus. Vi fortsatte alltså att träffas över den magiska 70-årsgränsen, även om det innebar bussresor, låt vara med säkerhetsavstånd och avskärmade förare.
Hittills – nu har vi hunnit över mitten av september – har ingen av oss visat symtom på något covidliknande: Tji snuva, förkylning eller större orkeslöshet än vanligt. Peppar, peppar…
Men när vi möttes hade Lasse redan börjat fundera över en helt annan sak – ibland glömde han av att göra saker som ditintills förefallit nära nog automatiska! Som att betala räkningar. Komma ihåg att köpa mjölk när han åkte in till stan och handlade. Och ibland hade han extra svårt att vakna ur sina mardrömmar – de följde liksom med honom ut i verkligheten och tvekade att släppa taget om sinnena. Frampå vårsidan talade han med doktorn som föreslog en minnesutredning. En sådan omfattar bl a hjärnröntgen, och jag hängde med som nära vän till grannstaden när det blev dags – några mils bussresa, en heldagsutflykt med lunch och fika, där själva undersökningen tog minsta tiden, bara några välplanerade sjukvårdsminuter, och vi gjorde vårt genom att vara på plats i tid.
För några veckor sedan satt vi hos distriktsläkaren på vårdcentralen och fick ett besked som är tämligen vardagligt i ett land med så hög medellivslängd som vårt: Alltflera personer hinner under sin levnads dagar få problem med minnet. Med största sannolikhet Alzheimers sjukdom, ett tillstånd som är att räkna som kroniskt men kan hejdas med bromsmedicin. För närvarande finns alltså inget botande läkemedel,men forskning pågår då detta blivit något av en folksjukdom världen över.
V å r t spöke heter inte längre Corona eller Covid 19. Visst, hösten är här, sommar och semester är över för i år och folk har kommit närmare varandra igen, av gammal vana och av uppdämd längtan efter närmare kontakt. Skolor, arbetsplatser, evenemang och idrott har ”knäppts på” på försök, och i vissa fall har smittan då blossat upp igen. Personligen tror jag på Folkhälsomyndigheten, som från början sa att denna nya smitta genom ett nymuterat virus måste betraktas som något vi får leva med, men att vi kan och bör begränsa den hastighet med vilken smittan når oss.
Att skamligt många äldre i Sverige nu kommit att dö genom att infekteras av just detta virus har vad jag tror mera att göra med att äldrevården i många år blev satt på undantag och ansågs kunna skötas ”affärsmässigt” genom att kunskap, kontinuitet och kärlek fick stryka på foten till förmån för mera ”kostnadseffektiva” metoder av public management-karaktär: Föga erfarna/utbildade vikarier t ex, inringda ”right on demand” och ”just in time” – för att rädda stora anonyma riskkapitalbolags delvis skattefinansierade aktieutdelning. På mindre orter har ofta andra tankar fått genomsyra äldrevården: Där ett personligt engagemang hinner etableras mellan vårdade och vårdare ökar chansen att mötas som människor och gemensamt kunna alstra den energi som i ord stavas empati och samförstånd – och nog ger optimal effektivitet. Trygga äldre mår bättre, liksom trygga barn, trygga medelålders… Och vi kan hjälpas åt att planera för framtiden, den enskildes och vårdens: Reservutrustning ja tack!
Men för oss handlar det nu mera om att försöka ta till oss att den ena av oss fått en minnesdiagnos.
Något som händer många, i Sverige och i övriga världen, varje år. Det aktualiserar något som jag saknar i mitt eget land. Inte minst nu när jag har fått leva så länge att jag själv hunnit fram till en tid i livet när det blir alltmera naturligt för min kropp att på sitt eget unika sätt börja packa ihop! Här finns en tystnadskultur och även något av en hederskultur: Detta skall man inte prata om, det anses så sorgligt att det är hänsynslöst att ta upp detta naturliga med andra. Skamligt vill jag inte påstå att det verkar anses att dö, men vi med våra jämförelsevis väldiga vårdresurser, vi som kan och får byta ut slitna, trasiga och sjuka organ, vi som kan följa forskarnas råd och praktisera en hälsosam livsstil, vi måste, outsagt men ändå liksom förväntat, försöka hålla oss kvar på jorden så länge det bara går.
Att vi gärna vill leva så länge vi mår bra är lika naturligt. Men får vi börja unna oss vilan, trappa ner innan livet tar slut? Jag försöker trösta min gubbe och mig med att var och en som lever länge nog får n å g o t som tar oss från det liv vi en gång landade i – det ingår så att säga i konceptet. Personligen skulle jag finna tröst i om vi kunde ta till oss detta utan att mörka det – och med mörka menar jag både detta att det anses för tungt att tala om till vardags, och detta att det anses vara något ont, något som bör undvikas till varje pris, något värre än själva livet på jorden med dess inbyggda orättvisor, sjukdomar, olyckor, naturkatastrofer och krig. Ju äldre jag blir, desto mera känner jag det som att livet och döden är två systrar som i största samförstånd sköter vår ingång och vår utgång:
När livet inte funkar längre kommer döden och räddar oss! En gång syntes vi inte, fanns inte till. När vi dör, återvänder vi bara till detta tillstånd. Vad hände mig innan jag blev född? Det bekymrar mig föga.Varför då rädas det kommande? Fysiologiskt återanvänds precis allt som utgör vår kropp i kretsloppet av liv på jorden, denna lilla flaskodling i rymden med sitt atmosfäriska hölje som så reglerar inflödet av (sol)energi att just vår typ av liv uppstått innanför hinnan och ännu frodas här. Vi är så små att vi skulle kunna ta det lugnt och åka med, var och en på sin biljett, av livet oss beviljad, och sedan lugnt, med samma tillit dö, i tacksam förundran, helt utan krav på evigt liv.
Inte minst i Coronatider blir det tydligt att döden betraktas som en skurk: När folk dör i snabbare takt än vanligt på jorden letar vi inte bara nya sätt att hindra dess framfart, vi söker syndabockar bland oss själva. Det är Kinas fel, eller Tegnells, eller marknadens! Att virus och mutationer hör till verkligheten, till själva livets grundvillkor så att säga, och alltid har följt oss åt – jag läste att några forskare kommit fram till att för länge sedan var vår nu så vanliga och till vardags tämligen ofarliga förkylning ny och minst lika farlig för oss som dagens Coronainfektion – tar vi lätt på i vår iver att få känna att vi har kontroll över läget, till varje pris: Det är vi människor som själva ställt till med detta, och vi människor kan också stoppa smittan och kontrollera utvecklingen. Hur ofta hör jag inte i media journalister ställa frågor som barn med magiskt tänkande: Vad händer nu? Hur ska det gå? När ska det ske? Utgångspunkten är att vi kan och ska veta och göra allt. Forskare och andra experter svarar tankfullt: Vi vet inte. Vi får se…
Livets saga innehåller döden. Den är t o m ett logiskt och humant inslag i en tillvaro på en liten fin planet som vår. Jag skulle ha svårt att trivas här om alla som fötts under årtusendena före mig skulle fortsätta att finnas i all evighet och ligga staplade i milshöga lager över hela jordytan, hoptrasslade och olyckliga, ofantliga mängder av människor och andra djur som jag först måste kravla omkring på och i medan jag väntade på att få bli en mera djupt integrerad del av denna väldiga biomassa, visserligen jäsande av liv… Sannerligen, döden är en genialisk lösning! Den möjliggör att allting av materia komposteras, formas om till nytt liv, som mat blir skit som blir till mat igen…
Vi lovsjunger naturen men vill inte själva ingå i systemet som vi faktiskt är en del av. I alla fall godkänner vi inte döden, inte för egen del. Drömmen om evig ekonomisk tillväxt är en annan följd av vårt synfel. Naturen kör med avbrutna förlopp. Nog tur v i inte har total kontroll! Vi skulle visst ej krascha livet på totalen, men väl vårt e g e t liv, från alla håll.
Min känsla i Coronans år 2020 är att jag, liten på jorden, stor i orden, vill nöja mig med att vara en åldrande kvinna som varken önskar kämpa, vinna eller försvinna, bara leva, dö som blom och snö…
Ylva Paqualin