Coronans år 2020
Nu har jag suttit isolerad i ett halvår och ser tyvärr inte mycket hopp om att det inte blir minst ett halvt år till. Jag tittar tillbaka på mina första dagboksanteckningar och ser att inte mycket har förändrats, annat än att vädret har gynnat möjligheterna att träffas ute och t.o.m. att äta ute med släktingar, vänner och även barn.
Redan i början av mars kom de första signalerna om att vi äldre skulle skyddas. 11/3 skulle jag besöka en gammal skolkamrat på Stockholm Sjukhem. Hon är mentalt mycket pigg men är drabbad av Parkinson. Vi brukar prat om barn och barnbarn, om litteratur, kultur, men också gemensamma minnen. Nu blev mötet inte av och vi får utbyta tankar via telefon. I rask takt kom nu alla aktiviteter att ställas in: Gymnastik, SPF:s möten och studiebesök, körkonserter med mina sjungande barnbarn mm. Styrelsemöten övergick till telefonmöten. Snart blev jag säker på att jag skulle bli isolerad i min lägenhet på Sveavägen. Jag gjorde som så många andra köpte hem stapelvaror och fyllde frysen, for ut till Ikea och köpte ett tyg för att sy dynor till en soffa på landet. Så tackade jag nej till ett efterlängtat födelsedagskalas och inhiberade min lunchbjudning för några vänner. I min fickdagbok skriver jag den 16/3 att alla över 70 år ska vara i karantän och att alla som kan, ska arbeta hemifrån. Då jag den 18/3 var kallad till en undersökning på NKI inför en operation blev jag orolig. Hur skulle jag komma dit? Jag ringde 1177 och efter två timmar svarade man att det var viktigt att jag inte missade besöket. Jag skulle ta en taxi. (Min snälla kusin skjutsade mig). På sjukhuset var hygienen noggrann. Sedan gick jag hela vägen hem. Efter ett par dagar hemma ensam började jag inse att jag snart skulle bli sittande framför TV eller dator och snart äta alltför många mellanmål. Jag gjorde som den gamla lärare jag är ett schema för vad dagen borde innehålla och det schemat följer jag i stort sett än i dag den 17/8, annars hade jag nog klättrat på väggarna. Det innehåller promenader, gymnastik med Sofia, handarbete, läsning, ordna foton och papper, skriva dagbok, ringa, skriva eller maila vänner och titta på TV bara på program jag verkligen vill se.
Sedan hittade jag på ett roligt projekt, då jag bor mitt i stenstaden och inte alltid orkar komma ut i Haga eller Lill Jansskogen. Jag har besökt alla kända och för mig okända parker på Norrmalm och tagit foton av skulpturer och gjort en fototävling till min SPF-förening. Så sent som i dag när jag tog en promenad i Humlegården hittade jag två för mig nya skulpturer. Men vad trött jag är på att gå på gator för att nå någon av dessa parker eller naturområden. I värmen denna sommar blev det mer än påfrestande, särskilt som jag har en konstaterad stenos.
EN dag i slutet av maj då jag är ute och verkligen njuter av försommaren nås jag av ett samtal från Nya Karolinska Sjukhuset att min aortastenos skulle kunna bli opererad med kort varsel om jag hade möjlighet. Så efter en telefonkonsultation och en läkarkonsultation befann jag mig på Hjärtkliniken på NKS och den 1/6 genomfördes en s.k. TAVI-operation då en konstgjord klaff via en kateter i ljumsken förs in i aortan, allt under lokalbedövning. Förvånad att inte denna operation liksom andra hade skjutits upp befann jag mig alltså i en säng på detta beryktade sjukhus, övervakad av allsköns teknisk apparatur. I mina journaler har jag senare kunnat läsa alla detaljer om mitt tillstånd. Varje prov, varje måltid, varje toalettbesök, varje tablett finns journalförd. Efter ett händelserikt dygn blev jag rådd att under nuvarande Coronakris inte återvända hem och ta hjälp av någon anhörig utan att tillbringa några dagar på Rehab i Saltsjöbaden. Det blev rena pensionatsvistelsen, med ledsagade promenader och övningar med fysioterapeuter, god mat, trevligt sällskap och strålande väder i vackra omgivningar och alla var testade coronafria, såväl personal som patienter.
Desto tråkigare blev det att komma hem till ensamheten. Men min dotter med familj gjorde en uppoffring. De isolerade sig på vårt landställe i 14 dagar och sedan kunde jag vistas där i hela tre veckor. Vi gjorde allt för att undvika närkontakt. Något att minnas nu när vi går mot mörkare tider och mindre hopp att denna pandemi ska gå över snart. Nu njuter jag av saft och svamp och soliga minnen från mitt älskade torp i Östergötland. Hemma skötte min son mina balkongväxter som i år blev många.
Vad glad jag var för det tyg jag hann köpa på Ikea innan det blev förbud att åka buss. Sedan länge hade jag tänkt sy nya överdrag till soffan på landet. Att låta en tapetserare göra det skulle bli allt för dyrt. Alltså har detta projekt blivit vilande, men nu fick jag fart på min gamla symaskin. Efter mycket klippande, nålande, sprättande kunde min dotter till Kristi Himmelfärdshelgen ta mina nysydda överdrag med till landet och försäkra mig via ett foto hur bra det blev. Äntligen något positivt med isoleringen! Jag hade aldrig annars haft ork att sitta timvis vid symaskinen. Till sommaren hann jag också slutföra ett annat projekt nämligen en stickad pläd av alla under åren sparade garnrester. Dessa projekt har givit en viss mening åt alla enahanda dagar och nu har jag via nätet köpt garn till sockor. Min goda föresats att städa lådor kom väl lite i skymundan för dessa större och roligare projekt. Med andra ord de återstår. Vad som däremot blivit av är mina anteckningar om mitt långa liv och om alla intressanta släktingar och vänner jag träffat, tyvärr många redan döda.
Datorn och mobilen har under denna tid betytt allt mer. Matvaror beställer jag en gång i veckan via mail till min ICA-affär, som levererar dem till dörren. På kvittot står swish-numret och så snart jag packat upp skickar jag pengarna. Tre ungdomar i huset erbjöd sig tidigt att gå ärenden åt oss äldre i huset och några har anlitat deras hjälp, men mina egna barn och barnbarn som bor nära, har gjort ärenden åt mig. Jag har blivit bättre på att handla på nätet. I våras köpte jag frön på nätet till alla de växter som nu blommar på min balkong. En klänning, fotopapper, batterier mm till min hörapparat och nu sist garner.Allt har jag fått levererat till min dörr. Till mitt yngsta barnbarns födelsedag installerade jag ZOOM och jag och många släktingar såg honom blåsa ut sina ljus på skärmen. Sedan dess ar vi haft många videoträffar och snart ska släktföreningens styrelse ha videomöte. Jag har en stor innergård där jag nu i det vackra sommarvädret kunnat träffa barnbarn, släktingar och vänner på kaffe och t.o.m. enklare måltider. Men nu gruvar jag mig för den höst som kommer då det blir svårt med kontakterna utomhus. Jag längtar så efter att ta en buss, åka till t.ex. Waldemarsudde, gå på en konsert, eller slinka inpå en bio eller rent av shoppa något roligt ”live”. Styrelsen i den SPF-förening där jag är medlem i ska försöka ha vårt första styrelsemöte sedan februari på min gård i nästa vecka, för att bestämma vad i vårt digra höstprogram vi skulle kunna genomföra med FHM :s rekommendationer. Efter mailet vi i föreningen precis har fått från Peter Sikström ser det dystert ut, precis som för alla andra aktiviteter i körer, idrottsföreningar och kulturliv. När ska man få se en föreställning på Operan, kunna slinka in på en biomatiné, få en kram, kunna ha en bjudning, besöka en vän på ett äldreboende, åka till torpet med tåg eller buss, resa utomlands? I min ålder har man inte många år kvar att spendera och snart har Coronan stulit ett av dem. (Nedtecknat 17/8 2020)
Vera Sundberg