Corona 19…..2020
Den veckan som C19 blev en fara för oss alla , hade jag ett uppdrag med bjudning av choklad på en av våra stora butikskedjor. Att ta lite tidsfördrivs jobb, efter att hela livet trampat på butiksgolv både som anställd och egen företagare kan för många tyckas konstigt . Men jag älskar verkligen att få vara efterfrågad och komma ut och träffa folk.
Sista dagen när Sverige hade fått restriktioner om nedstängningen, bjöd jag choklad till många som då tackade nej till att smaka, de flesta konsumenter lassade vagnarna fulla med varor som dom inte brukar köpa.
Pappersavdelningen gapade tom.
Men när det sen har fortsatt och hur vi får leva under någon slags ockupation, så va det ett ganska kortsiktigt tänkande.
Men vad visste vi.
Nu blev det hastigt slut på mina jobb, att 70+ bara ska vara hemma blev som ett mantra. Stanna hemma, tvätta händerna, handla inte, öppna inte dörren för barn o barnbarn eller barnbarnbarn…
Gå dina 10 000 steg varje dag, se på tv med hurtig blick och vattenflaskor som hantlar med midjeslank kvinna som anförare.
Min syster fyllde 85 år , inget besök till denna kvinna. Blomma med bud.
Ja, och så är det vår och bokskogen knoppas, skiftar i nyans, bokarnas blad vänder ut sina oskrivna sidor, blir till det bästa solskydd för starka strålar. Vandrar o går, o promenerar under dem varje dag.
Ensam i skogen, den slingrande stigen är kuperad , att bestiga Ryssberget känns som ett överlevnadsmåste. Men det händer inget.
Men så en dag upptäcker jag att det kan finnas kluriga funderingar att gör något gemensamhetsprojekt av till mina nära som inte kan komma farandes när som. Jag ser saker som inte växt naturligt i naturen, eftersom den lätta kameran numera är i telefonen så blir det ett frågespel.
Ett brunnslock, ett älgtorn, en kätting, ett får, min stickade mössa, glasögonen på en stubbe, bilnyckeln i mossan, lite kamouflerat dunkelt taget.
Sände runt korten till omgivningen, ville ha svar på vad dom såg. Det blev lite fart på sms-
svar och feltolkningar och nya sms, ja några dagar gick, jag i karantän utan omgivning, men med många kontakter om min tävling. Alla som sen knäckte det hela swishade jag och bjöd på ett Pizza kit. Ja det kommer ju inga och äter Söndagsmiddagar, så lite kompensation blev det.
Den dagen jag klurade på detta så va promenaden meningsfull. Tar bilen till biblioteket, öppet men tomt, jag går även där bland bokar, ja böcker alltså. Här är det skillnad på bokblad, här är alla bokblad fullskrivna och tydliga.
Våren med helger glider förbi, myndigheterna rapporterar om varje ny siffra som är till oro för mannen som är mera i riskgruppen. Undrar om inte det oroar mera att vi blir så informerade.
Vi är bara hemma, förutom vårdcentralen för omlindning av bensåren på Kurt.
In slussning, förhör, innan man kommer över tröskeln, sen hämtning av plockad matleverans.
Dagarna kommer, som på ett strå sitter de som små glittrande droppar, som vill bli fyllda med något varje dag. Men vem vill fylla dessa glittrande droppar med vad du inte gjort, men skulle göra……..Rensa garderober, städa lådor, förråds röja och åka till tippen, tapetsera om den fula väggen, men den va ju snygg en gång!
Det faller på att Mannen i huset inte kan tänkas slänga något, då kan man inte heller ta tag i projektet. Tillbaka på ruta ett…
Bilen som är van att få känns på lite långfärds asfalt och nu bara rullar till 2-3 mil nån enstaka gång klagar.
Jag hör en morgon att den klagar när jag hämtar tidningen. Den vill känna drag under däcken. Den saknar även att få lite fräsch diesel i tanken, småstörig med andra ord. Jag säger med handen på den röda lacken att kanske kan man göra ett utbrytningsförsök från karantänen.
Så känner jag att för min trafiksäkerhetsvana bör jag nog dra ett varv till Småland och lämna några plantor till Barnbarnet är ju legitimt.
Bilen och jag njuter av resan, klarar hastighetskameror, håller gasen på rätt nivå. Alla är glada att ses en stund avstånds fika och ute sitt. Men så glömde vi det en stund och då blev det en sats bullar.
Framemot kvällen rullade vi /bilen o jag hemåt nöjda med dagen. Fyller år och minns mina Dala-resor med systrarna, blir ingen sommar om jag inte fått känna luften från Dalarna.
Är i karantän i Skåne.
Vad göra. Goda råd är billiga. Tar med mina små dalahästar i jackfickorna och åker till min bokskog., Säter ut hästar. Fotograferar. Tar nya vyer. Gör nya installationer. Tar kort.
Hemkommen är det en serie av 10 kort, ny tävling, hur många hästar mötte jag i dag i skogen?
Och en ny omgång med Sms och räknande av hästar….
Vår rekommenderade karantän fortsätter.
Upp o ned är världen, upp o ned är siffrorna dag för dag , upp o ned är våra förhoppningar, upp o ned är humöret i olika dagar, upp o ned möter vi hösten…..
Jag funderar på om inte den tjuvaktige SKATAN snart har tappat glänsande bestick i min bokskog.
Som mina vänner o anhöriga måste leta rätt på.
Valborg1911