”Coronans år 2020” – Här min berättelse i en tid av ovisshet:
Reflektioner under några dagar i mitten av maj 2020
Nu har två månader passerat i denna märkliga tid med känslor i en berg och dalbana. Sverige har stannat- dvs. världen! En pandemi- coronaviruset- Covid-19 har lamslagit vår planet.
Min vardag har sedan i början av mars påverkats avsevärt. Mitt fokus ligger på försiktighet genom anpassning till Folkhälsomyndighetens rekommendationer som är som ett mantra där fysisk distansering dvs. avstånd på 2 m. och att tvätta händerna ofta- samt stanna hemma vid minsta symptom- är nyckelbegrepp. Jag har drastiskt begränsat mitt sociala umgänge vilket är tufft. Jag handlar åt min granne som tillhör en s.k. riskgrupp dvs. personer över 70 år med målet att skyddas och isoleras så gott det går. Vi tar dagliga långpromenader upp till 2 timmar. Rörelse är mycket viktigt så att man inte fastnar. I möte med andra personer på mina promenader märker vi dels en extrem försiktighet genom att man går åt sidan men vi kan också bemötas av en hälsning och ett leende vilket är ovanligt och glädjande. Jag observerar också att många har skaffat hund då vi möter många på våra promenader. Då vi ska undvika att använda SL återstår att upptäcka naturen i närområdet.
Den påtagliga psykiska förändringen är en allmän irritation över ovissheten, ledsamheten och otåligheten om hur länge jag ska leva såhär utan att träffa familj och vänner under normala omständigheter, att gå på museum eller på en restaurang utan rädsla för smitta. Det får heller inte hända något annat som t ex en så enkel sak som att tappa en kopp i golvet som går i bitar. Jag har utvecklat en överkänslighet och beteendeförändring som jag inte känner igen hos mig själv och som också påverkar mina relationer. Jag har lagt märke till att jag är mycket fokuserad på att skydda mig, handlar tidigt på morgonen för att undvika trängsel och använder vinylhandskar. Jag är glad att min livsmedelsaffär har satt upp plexiglasskivor mellan kassör och kund och på golvet tydligt markerat betydelsen av avstånd, dvs. 2 m. Min husvärd har satt upp desinfektionsmedel i trapphuset som också desinficeras flera gånger i veckan. Det ger trygghet. Handlar också mycket, dvs. för mycket olika rengöringsmedel. Vilket också är en nyhet i mitt liv- ett överdrivet fokus på hygien.
En givande kurs på PRO jag deltog i när pandemin bröt ut har ställts in. En vandringsgrupp jag ingår i har heller inte kunna ses sedan i mars. Även en annan gruppträff ligger i vila. För det mesta är jag tacksam över att inte fått Covid-19. Dock ibland känns den nuvarande livssituationen mycket tråkig och ledsam.
Det slår mig också att vi är så beroende av vädret för att kunna träffa nära och kära och alltid med avstånd. Men hur länge? Ingen vet. Ovissheten är ansträngande och utmanande att hantera. Jag tänker också på ett citat av Barbro Westerholm:
”Vi årsrika måste få höra att vi är en resurs”. Hon uppmanar regeringen att ge en ungefärlig tidtabell och svar på frågan när ofriheten skall minska eftersom det behövs ljus i tunneln. Jag håller med! Något slags prognos bör det finnas. Handlar det om månader eller år?. Det är ovissheten som tär. Troligen vet ingen. Viruset är en osynlig och en ny fiende. Barbro Westerholms uttryck årsrika gillar jag starkt. Jag tror att om man isolerar de som är över 70 för länge påverkats psyket negativt genom att rädsla skapas. Detta kan leda till att när restriktionerna för denna grupp väl lättas så vågar de inte t ex använda SL och röra sig fritt eftersom rädslan har tagit över.
Jag funderar över tillståndet i samhället – ett stillestånd i en seg väntan på bättre tider. Det händer dock positiva saker vilket man inte får glömma och jag förundras också över denna kreativitet: Människor hjälps åt för att få tiden att fortskrida. Gympapass på gården utanför ett äldreboende. Sång och dansföreställningar i det fria. Digitala konserter, operor och teaterföreställningar har blivit en succé. Genom att flyget har tvärnitat och minskat med över 95 % har klimatet påverkats och luften blivit renare. Här finns det hopp i klimatfrågan!
Jag anstränger mig att fokusera på det som är bra. Jag följer ett dagligt träningsprogram på TV. Ringer vänner oftare än förr. Jag njuter av naturen och dess gång som jag inte gjort tidigare. Oftast med kameralinsen. Jag handlar något mer över nätet eftersom social distansering gäller och det kan därmed bli för trångt i affärer. Koncentrationssvårigheter har jag också märkt av. Ibland tänker jag att det är viktigt att rädslan för att bli smittat inte få ta över. Det suger livsenergi. Alltså sunt bondförnuft! Jag tycker att Folkhälsomyndigheten bör berätta hur många som faktiskt tillfrisknar, inte bara antalet sjuka och avlidna. Vi behöver ljus i tunneln!
Vad sker i höst? I framtiden? Vad blir det för konsekvenser? Tänker på den kyliga hösten, då kan jag inte kan träffa mina vänner ute. Må viruset har försvagats till dess. Sverige dvs. världen kommer aldrig att bli sig likt igen. Coronavirusets konsekvenser har lett till en kraftig nedgång av näringslivet som i sin tur har resulterat i en hög arbetslöshet och permitteringar. Jag tror också att det kommer att bli brist på livsmedel som importeras från utlandet. Redan nu märker jag att rispaketen börjar minska i min affär. Just nu känner jag ingen oro. Är uppvuxen i en tysk krigsfamilj. Jag är nu 66 år och längtar efter att nästa år att hälsa på mina vänner i utlandet vilket är omöjligt nu. Detta är en global pandemi och vi sitter alla i samma båt. Jag önskar mig att jag får förbli frisk och få en bra livskvalité de åren jag har kvar. Jag tror och hoppas att det kommer något gott ur det här, att vänligheten ökar, girighet och makt minskar då vi bara har en planet och den måste vi vårda och vara rädda om. Tillsammans!
Ulla Neurath