COVID-19 och jag
14 mars skulle vår nya förening PRO Trögd ha bildats; lokal var bokad, mat beställd, musiker kontrakterad liksom mötesordförande.
Vi följde förstås rapporteringen om detta nya okända virus som ingen riktigt verkade förstå sig på.
Veckan innan deltog jag i ett annat årsmöte som genomfördes utan problem. Jag tog inte i hand, utan hälsade med armbågen.
Samrådde med kollegor i interimsstyrelsen om vi skulle genomföra årsmötet eller inte. Jag ville ställa in. Signalerna från omvärlden gjorde mig orolig. Kontaktade kommunen, men fick oklara besked. Till slut fick jag tag på en person i ledande ställning inom omsorgsförvaltningen som menade att vi inte kunde genomföra mötet i kommunens lokaler. Blev lite lättad samtidigt som det innebar praktiska problem som avbokning av mat, musiker mm. Alla var dock förstående och det innebar inga kostnader för våra små föreningar med begränsad ekonomi.
Under resten av mars och april blev ett tiotal möten i föreningar, uppdrag och träffar med vänner inställda. Min första känsla var lättnad. Inga plikter, inga resor, inga åtaganden. Men mötet med tidigare arbetskamrater som jag inte träffat på länge och skulle ätit middag med – det saknade jag!
Strax före påsk fick jag höra om första dödsfallet bland personer jag känner. Det har hunnit blivit fem. Det gjorde pandemin högst påtaglig för mig.
Hur allvarligt blir läget? Hur ska vi klara oss? Hur ska vi få hem mat? Kommer det att bli brist på varor. Söker efter information om att handla mat på nätet eller på annat säkert sätt. Den butik vi normalt använder mest, gav oklara besked.
En underbar granne hör av sig och erbjuder sig att handla åt oss. ”Jag ska ju ändå handla åt min familj och mina föräldrar. Då kan jag ju handla även åt er,”
I slutet av mars deltar jag i det första digitala mötet under Coronapandemin. Hade inte hört talas om Zoom, Teams och Meets. Skypemöten hade jag dock deltagit i vid flera tillfällen.
För många bland oss årsrika är detta en helt ny erfarenhet.
Började promenera och följa gymnastikprogram via datorn. Har nog aldrig tidigare haft så många dagar med fler än 10 000 steg per dag!
Mina barn och barnbarn började höra av sig mer och mer. De var alla hemma från skolor och arbete. Vi började med digital fika, som jag tror alla uppskattade.
Började också kontakta vänner och släktingar per telefon eller digitalt. Fick kontakt med en person jag haft någon enstaka kontakt med sedan 90-talet. Vi talas nu vid ganska ofta.
Brukar regelbundet delta i gudstjänster. Nu blev det totalstopp. Men jag fann webbsända gudstjänster, digitala andakter och mycket annat.
Vi har upplevt fantastiska operaföreställningar på biografer eller folkets hus. Jag uppskattar detta mer än en trång plats högt upp i ett operahus långt från scenen. På bio eller folkets hus kan jag se vad som händer på scen, sångarnas miner och kostymer. Tyvärr fungerade inte opera hemifrån särskilt bra.
Har under CORONAtiden läst mer, lyssnat mer på musik, motionerat mer och mått bra.
Trädgården har varit en tillflykt under Coronatiden. Har hört fåglarna sjunga och upplevt våren mer än något annat år. Normalt har vi flygplan på väg till och från Arlanda över oss. Nu blev det tyst och jag saknar inte flygplanen!
Det dröjde länge, säkert en dryg månad, innan vi behövde tanka bilen, trots att vi bor på landet och är i behov av bil för att ta oss runt i samhället.
Vi hörde att en butik i vår närhet erbjöd årsrika personer att handla mellan 8 och 9 på morgonen. Andra får vänta till efter 9. Med viss tvekan tog vi oss till butiken en morgon. Min hustru anser att jag är mer riskgrupp och erbjöd sig därför att handla. Jag satt kvar i bilen. Min hustru kom tillbaka med några matkassar – lätt svettig och orolig. Det kändes inte bra!
En annan butik erbjöd oss att per mail eller telefon beställa mat, som sedan levereras på baksidan av butiken. Det kändes säkrare!
Under sommaren blev det mer bilkörning. Vi har besökt vänner i deras trädgårdar och haft besök i vår trädgård. För första gången på många år körde vi bil inne i Stockholm – för att besöka vänner. Men vi har inte åkt kollektivt sedan början av mars.
Har haft kontakt med vänner runt om världen. 15000 kr i böter om man går utanför dörren, berättade en vän som bor i en lägenhet i Frankrike. Vad är värst – att dö av COVID-19 eller svälta ihjäl frågar sig personer runt om i världen, bland annat i Colombia där jag har flera vänner? Då vi själva spenderar mindre har vi ökat våra bidrag till solidaritetsorganisationer.
31 juli lyckades vi äntligen bilda vår nya förening PRO Trögd, vid ett utomhusmöte! Ett 35-tal deltagare bjöds på musik, mat och fick tillfälle att umgås. När molnen mörknade och det kom några droppar, trots att väderrapporterna talat om uppehållsväder, blev jag rejält orolig! Men allt gick väl. Vår lokaltidning skrev en fin artikel. I slutet av augusti hade vi ett medlemsmöte utomhus. Nu har vi hösten inplanerad med möten i stora lokaler. Vi är ju en landsortsförening och på landet är man van att ordna saker!
Hela sommaren har vi spelat boule, ofta flera gånger per vecka. Ett par boulekompisar har inte vågat spela boule – utomhus – av rädsla för det otäcka viruset.
Vad har jag saknat under Coronatiden? Att inte kunna äta på en restaurang, spontant handla när jag vill och träffa vänner liksom skratten och byskvallret i bastuföreningen.
Tomas Lagerwall, PRO Trögd i Enköpings kommun.