Thore Lundgren

Eländes elände! För min del började det ganska omärkligt, men konstigt. Jag begrep inte vad det handlade om, men det kom upp “tält” på sjukhusområdet, utanför byggnaderna och där fanns personal som tydligen informerade folk om vad som skedde. Ja, jag blev inte mycket klokare av detta, men sen blev det rena hysterin. I radio och på TV pratade man inte om annat än den här pandemin. Vissa personer, läkare?, framträdde jämt och berättade vad de visste och man fick uppgifter dagligen om hur många som avlidit. Ja, det var fruktansvärt. Man begrep ju inte hur man skulle beté sig.

När jag gick i skolan, det var på 1930-talet, fick vi läsa om något som hette DIGERDÖDEN. Var detta något liknande? Andra farsoter har drabbat mänskligheten under årens lopp och många människor har drabbats och dött. Det finns på vissa ställen särskilda kyrkogårdar, där offer för epidemier begravdes.

Nu började forskare jorden runt leta efter ett vaccin, som skulle kunna stoppa den här pandemin, men ännu har man inte lyckats.

Som läget är för närvarande, så verkar det ganska hopplöst. Bara en sådan sak, för oss som är gamla, att gå och handla sin mat i mataffären, är nästintill förbjudet. Åtminstone icke önskvärt.

Jag längtar till den dag när man får omfamna sina nära och kära, men för närvarande vill de inte bli kramade. Skönt att vi har en dotter här i staden, som sköter inköpen till oss.

Hur länge skall detta hålla på? Någon gång måste det ju ebba ut, men det skall väl kosta en massa människoliv först. Kan det vara så, att detta är ett sätt för naturen att förhindra överbefolkning av vår jord, ty det verkar som om det finns för många människor på det här klotet. Tidigare har världskrigen sett till att hålla ner folkmängden, nu är det farsoterna. Det verkar vara en naturlag.

Jag erinrar mig min gamla farmor. Hon var lite av en klok gumma, som hade en massa gamla kunskaper. Bl. a. anlitades hon när någon i närheten avlidit och skulle begravas. Då kom farmor och tvättade och klädde liket för kistläggning. Så gjorde hon även med farfar och det var första gången jag såg en död människa. Detta var 1943 då jag var 12 år gammal. Detta var på vintern och det var rätt mycket snö, så vi, min far och hans bror, fick pulsa i snö de omkring 5 km dit där de bodde. Hur man fick kistan med farfar till kyrkan för begravningen vet jag inte, men där var väl någon som kunde ställa upp med kälke och häst.

Detta får vara min enkla berättelse om coronapandemin år 2020. 

Thore Lundgren, Ystad