Året 2020, då coronan förändrade våra liv
I början av mars hade min fru och jag förhoppningen att få fortsätta leva ett lugnt men aktivt pensionärsliv. Vi är engagerade i vår lokala SPF-förening med ca 1 100 medlemmar. För min del gäller det främst styrelsearbete, hemsideansvar och kortspelsansvar i Wennerbergsgården i Lidköping. SPF har i Lidköping drygt 200 medlemmar som spelar bridge och ca 35 som spelar canasta. Vi har således 10 bridgegrupper och 2 canastagrupper som träffas varje vecka för att hålla sig aktiva med socialt och spännande kortspel. Min fru är främst engagerad inom kyrkans verksamhet både politiskt och ideellt.
SPF-styrelsen i Lidköping hade torsdagen den 12 mars sammanträde och planerade föreningens aktiviteter under 2020. Även om vi visste att coronan fanns i Sverige kunde vi inte göra annat än hoppas på en fortsatt seniorverksamhet under året. Men oj vad vi bedrog oss, allt vi planerat vändes omkull någon dag senare när vid förstod effekter av pandemin.
Våra senioraktiviteter pågick som vanligt t o m torsdag den 12 mars. Då hade Folkhälsomyndigheten börjat rapportera om pandemin och att det fanns tecken på samhällsspridning av coronan i Stockholm och Västra Götaland. Inför vårt bridgespel fredag den 13 mars anmälde hälften av deltagarna oro för medverkan och vårt spel ställdes in. Söndag den 15 mars hade fler oroliga medlemmar hört av sig och jag sände då ut mejl till alla våra bridgespelare om att vi tills vidare måste ställa in allt spel i SPF:s regi.
Folkhälsomyndigheten rekommenderade den 16 mars att äldre över 70 år inte ska lämna hemmet och att de ska hålla sig från närkontakter med andra t.ex. barn och barnbarn. SPF centralt ansåg att lokala seniorföreningar tills vidare skulle ställa in alla typer av aktiviteter. Det blev således tvärstopp för alla sociala direktkontakter inom vår SPF-verksamhet i Lidköping.
Följden av pandemin blev att vi plötsligt tvingades begränsa vårt liv med inriktning att göra det bästa av situationen. Som tur var bor jag tillsammans med min fru Ingeborg och behövde inte hamna ensam i karantän. Coronan har på sätt och vis medfört ett nytt ”smekmånadsliv” för oss på tu man hand; vi ser fortfarande efter drygt 50 år som gifta positivt på att få fortsätta tillsammans. Med de nya förutsättningarna har vi levt mer tillsammans och med fler gemensamma aktiviteter än före mars månad. Från våra barn fick vi stränga förhållningsorder att inte träffa andra människor. Inledningsvis åkte barnen från Skövde och Göteborg för att handla livsmedel åt oss.
Efterhand har vi hittat en väl fungerande logistik för att skaffa livsmedel och mat. Under mars fick vi nys om att Lidköpings kommun hade utökat sin lunchmatutkörning till äldre. Nu kunde även yngre äldre, dvs vi mellan 70 – 80 år, få köpa tre luncher per vecka och få dessa hemkörda för en måttlig penning. Vi anslöt oss under mars till detta och har hittills varit mycket nöjda och tacksamma för hjälpen. Dessutom hittade vi en restaurang i Lidköping som man kan besöka och från deras parkering via telefon beställa dagens lunch i ”påse” utburen till bilen; betalning görs via Swish.
Livsmedelsinköp gör vi fr o m april genom att boka dag för hämtning i ICA-butik 10 – 14 dagar före hämtning; bokningen görs genom preliminärbeställning av någon detalj via internet. Dagen före hämtningsdagen reviderar/kompletterar vi bokningsbeställningen samt godkänner fakturan och debiteringen av vårt konto via internet. Hämtningsdagen åker vi i bil till ICA-butiken på utsatt tid och får varorna levererade till bilens bagageutrymme. Inköpssystemet fungerar utmärk tycker jag men min fru saknar möjligheten att gå runt och ”känna” på varorna i butiken.
Inledningsvis hoppades vi att karantäntiden skulle vara över efter några månader. Nu har vi insett att vi måste räkna med även hösten och kanske ännu längre period. Eftersom vi är två i familjen har vi kommit fram till att vi relativt sett har det bra trots begränsningarna. Att leva ensam under karantänkraven måste vara svårt. Med utgångspunkt i SPF:s önskan att vi ska stötta äldre ensamma med telefonsamtal har jag sedan mars ringt ca en gång per månad till en grupp (ca 10 st) ensamboende äldre (92 – 100 år). Det har blivit allmänt ”snack” om pandemiproblem, gemensamma bekanta, framtidsfrågor, nyheter på byn och mycket annat. Min fru har på motsvarande sätt ringt till en grupp ensamstående äldre som är engagerade inom kyrkans område. Vi har hittills uppfattat att de uppringda är positiva till samtalen.
För att inte bli alltför mycket stillasittande vid dator eller TV har jag som personligt mål att göra någon form av motionsaktivitet utomhus varje dag. I första hand är det en skogsslinga på ca 5 km som passar för promenad/joggning eller stavgång. Ibland blir det gemensamt med min fru. Även veteranbordtennis med coronaavstånd två ggr/vecka har varit aktuellt utom högsommartid.
Under maj satsade vi på att börja röja i källarförrådet. Det blev en välbehövlig början till ”dödstädning”. Många prylar kunde kastas eller lämnas till second hand. Samtidigt fick vi många roliga påminnelser om minnen från vår familjs ”ungdomsår”. Bl.a. hittade vi vänners namn från vår första utlandssemester i Tunisien 1967. Vi har inte haft kontakt med dem sedan drygt 50 år och nu ringde jag upp och chockade dem något; det blev ett positivt samtal där vi kunde stämma av våra minnen från ökenklimatet i det då nya turistlandet.
Utöver röjning i källarförrådet har jag även försökt strukturera samlade digitala kort från 55 års fotograferande. En del har kastats medan andra har sorterats så att efterlevande eventuellt kan hitta gamla ”minnen”. Parallellt med detta har jag skannat en del dokument och lådkamerabilder från min mors efterlämnade handlingar från 1930- och 1940-talet. Jag har också börjat att samordna och avsluta den släktforskning som jag då och då har sysslat med under många år.
Under sommarperioden har vi träffat våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn utomhus. Vi har träffats på lekplatser, friluftsområden och trädgårdar men hela tiden hållit säkerhetsavstånd. Vi har t o m firat dopet av barnbarnsbarnet Ellen på gräsmattan nedanför vår balkong; vi var på balkongen, övriga på gräsmattan. Under karantäntiden har vi också nyttjat olika vandringsleder och cykelturer mer än vanligt; ibland tillsammans med barnens familjer. Utomhus har vi också då och då kunnat träffa seniorvänner och fika på behörigt avstånd i någon skön trädgårdshörna.
Efter tre månader utan bridge har jag börjat spela bridge via internet. Vi är nu 12 av föreningens medlemmar som spelar fyra i taget via dator/surfplatta på deltagarnas respektive hemmabord. Samtidigt är vi uppkopplade via videoprogrammet Jitsi på våra telefoner och får på detta sätt lite social kontakt med sidoprat utöver det roliga att spela stimulerande bridge med bekanta SPF-kamrater. Jitsiprogrammet är jämfört med övriga videoprogram gratis, enkelt, utan reklam och fungerar bra. Vi hoppas att fler av våra kamrater kommer att hänga med nu när höstmörkret kommer och karantänen fortsätter.
När detta skrivs har min fru och jag tagit lite ”semester” i en stuga i skogen i Stöten. Det blir sex härliga dagar med skogsluft och naturliv som omväxling. Vi har med oss mat för hela perioden och räknar inte med att träffa någon direkt under hela veckan; via telefon och dator har vi god kontakt med yttervärden och kan även här spela bridge med video. När vi åker hem har vi med oss gott om fina naturminnen samt lingon och en del blåbär.
Tyvärr får vi inrikta oss på fortsatt karantänliv under hösten. I brist på bättre alternativ hoppas vi klara det också.
Svante Johnsson