Livets pärlor
Coronatider, usch för den säger jag idag den 24 juli år 2020. För bara några dagar sen rullade tiden på hur bra som helst. Då fanns det att göra från morgon till kväll, trots coronan, men nu…ingenting, Tiden går så långsamt. Den segar sig fram i snigelfart precis som om den vore en sengångare.
Tick…tack…tick…Tack för den delen av Corona karantänen då dagarna fylldes av härliga pärlor. Pärlor i alla möjliga och omöjliga former. Pärlor som stimulerar och gjorde dagen till en fröjd.
Som medelålders tant tänkte jag sadla om och bli smyckesdesigner och ädelmetallsmed. Då för tiden samlade jag på allt som kanske kunde användas i ett smycke. Nytt material köptes på rea eller gammalt införskaffades på loppis. Så fort tillfälle bjöds var jag framme så i mina gömmor fanns lådor och burkar med dyra, billiga, genomskinliga, allfärgade stenar och pärlor i alla storlekar och skepnader. Det var bara att sätta igång. Vissa dagar arbetade jag från tidigt, tidigt på morgonen tills jag stupade runt midnatt. Dagarna blev till månader, högen med färdiga alster växte medans innehållet i burkarna sinade. En regnig dag var alla pärlor de s.k. indienpärlorna slut, en sorgens dag. I rena glädjeyran hade jag knåpat ihop 496 stycken alster. Det blev örhängen, armband, halsband, broscher och vanliga hängen av stor variation. Inga dubbletter bara original tillverkades. Oj så kul jag hade. Allt användes: en trasig dragkedjedel, en rullgardinsstopp, ett handtag från en sönderslagen skål, främre delen av flera kulspetspennor m.m. Fantasin flödade och pärla efter pärla träddes.
Varför blev du inte halsbandstillverkare på riktigt undrar någon kanske. Sommaren då mitt barnbarn, en viktig pärla i mitt liv, föddes för 14 år sen ansökte jag och blev antagen till olika utbildningar.
St Martins, en känd designskola i London, sa ja. Likaså accepterade jag som deltagare på guld – silversmedslinjen vid Köpenhamns universitet och till lilla Mjölby som har flera spännande hantverksutbildningar var jag välkommen. Att få dessa brev med ”idel” ja utgör några av pärlorna i mitt brokiga liv.
Att skaffa barn som MS-drabbad kan medföra komplikationer. I det här fallet förlöpte väntetiden väl men tillkomsten blev dramatisk och utgjorde stundvis en fara antingen för modern eller för den nyfödde. Fadern hamnade mitt i ett stort drama. Först sprang någon av personalen utan förvarning iväg med barnet. Man kan säga att det löptes amok. Han visste inte varför och gick runt i rummet och oroade sig. Efter ett tag återkom de och lade barnet i hans armar med orden ”ta hand om ditt barn” Snabbt greppade de moderns säng, flängde upp dörren och rullade iväg den springandes utmed korridoren. Där stod fadern med ett nyfött barn i armarna och visste varken ut eller in. Han kände bara stor fruktan och bortkommenhet och självklart glädje över barnet. Ett svårhanterligt känslosvall. Efter ett par timmar, kändes som dygn för honom, rullades modern in i rummet igen.
Den här dramatiska händelsen fick mig att tänka och fundera över tillvaron. Resultatet, jag kom fram till, var att jag inte ville vara borta under vare sig ett eller två skolår från pärlorna i mitt liv, för min dotter med partner och deras son. Smyckestillverkandet fick förbli en hobby som knappt hanns med i den hektiska vardagen.
Ett tag var arbetet med pärlorna min bästa vän och guldkornet i min vardag under coronakarantäns tiden. Det gladde mig och gjorde livet lättare när jag inte fick eller får förflytta mig med kommunala transport medel. Jag var inte ensam, vilket jag är nu. Nu sitter jag och väntar på att kunna bjuda hem mina kvinnliga släktingar och mina väninnor så de kan välja varsitt eller två smycken. Kanske väljer de pärlor på rad från sötvatten. Hade flera stänger av dem i de underbaraste färger. Kanske passar en stor solitär sten i en hänge av annorlunda snitt bättre. Det finns gott om alster för mina goa pärlor till väninnor att välja bland.
Stina Fjelläng