Stina Backede

En dag under pandemin 2020.


Vaknar med en stark oroskänsla i kroppen. Vad kommer att hända? När tar
karantänen slut?

Fick ett gott råd när man känner sig så här: dela upp det du känner i två delar; något som du absolut inte kan påverka, som när kommer vaccinet? Hur stoppa utbredningen? Kommer någon släkting eller vän att drabbas…osv…

Gå sen till det du kan påverka: Var vill du vara? Vilken plats mår du bäst på? Svaret är självklart för mig: På vår underbara uteplats. Utomhus eller ”Njutomhus”.

Så jag går ut. Sätter mig bekvämt, solen gassar, fåglarna sjunger. Jag blundar för jag behöver inte se vår granne, tant Olgas trädgård, som gränsar till oss i väster.

Trots att jag blundar ser jag tydligt hennes tomt. Kan den utan och innan för den skänker sådan glädje med sin behagliga grönska. Äppleträdens vackra grenar, som först står vår-skira och sedan plötsligt klär sig i en rosa dräkt av blommor. På hösten får vi alltid plocka så mycket frukt vi bara vill. Gott att ha i frysen för att baka äppelpaj under den mörka årstiden.

Forsythian är alltid så gul det bara är möjligt. Kvistar får vi ta lagom till påskbordet och på julen bryter vi Kornellens röda grenar. Tar försiktigt så att den inte ser skövlad ut när sommaren kommer. Just den vitgrönbrokiga med röd bark är mycket speciell.

Tant Olga har lärt oss att uppskatta Aroniabären. Kände inte till dem innan. Vi plockar och fryser in. Frosten ger dem en speciell sötma. Aronia är rik på antioxidanter och innehåller också vitamin A, B2, C och E samt järn och jod.

Någon stadsarkitekt kom, för ett par år sedan, med idén att plantera Aronia i alla parker, för att sedan låta de, som så ville, plocka hem gratis C-vitamin. Hur gick det? Vet ej, vet bara att buskarna finns här. Både Aronia och Kornell får en färgprakt på hösten, när bladen vänder från frodigt grönt till orange och rödviolett.

Intill berget, som jag kallar Elefanthuvudet, växer en buske med gula nejlikelika blommor. Den heter Kerria och står så vackert mot det gråa berget. Framför den växer Purpurklätt eller Sammetsnejlika, som den också kallas, med sina färgstarka blommor. Grått, luddigt och starkt rött, en dramatisk färgpalett.

Utefter kanten mot gatan står Rosenspireor på rad. Busken finns också på andra platser nära oss. Blomvilliga, enkla men dekorativa.

Många olika typer av Näva täcker andra ställen i trädgården. De är tåliga och inte särskilt sparsmakade när det gäller jordmånen.

På sensommaren finns här Höstanemon i mängder. Fälten av dessa stolta blommor med sina rosa kronblad, är en fröjd för ögat. De varar ovanligt länge som snittblomma, så de blir ofta bordsdekorationer på våra middagsbord.

Vid Elefanthuvudet finns en uppstaplad hög av handslaget tegel. Den brända tonen av tegelrött står sig så vackert mot graniten, som en tänkt installation av en duktig konstnär, men enligt Olga ” bara en hög som blev över”…. Vid teglet växer en kraftig, mörkröd och högväxt ros. Jag har frågat många gånger vad den heter, hur hon sköter den och vilken näringsrik jord hon använder. Olga skrattar gott och säger att hon aldrig gjort något med den och att hon har svårt att förstå hur den ändå klarar sig när hon tänker på, vad den varit med om. På min undrande min berättar hon att hennes mamma Rut, som gifte sig 1929 fick rosen av sin mor Hildur, som ”växt upp” med rosen. Den planterades i Ruts trädgård i Löberöd och växte sig
stark där. När sen Olga träffade Walter och de gifte sig 1955 fick de rosen i present. Samma ros. Brutalt uppgrävd. Rosen hamnade i de nygiftas trädgård på Hisingen för att sedan åter igen grävas upp och planteras vid deras första hus på Särö. Lustigt nog flyttades den sedan två gånger till, innan den hamnade vid den trygga granitelefanten. Fick vi lov att ta ett rotskott? Självklart, blev svaret. Min man grävde, klippte och högg rötter i ett par timmar innan han fick upp en del, som vi kunde plantera i vår lilla
trädgård.

Tack och lov att vi hann. Tant Olga somnade in stilla och lugnt för ett tag sen och trädgården har en annan ägare. Nu fortsätter jag blunda för att slippa se eländet. Allt har tagits bort. Allt! Sen har det körts bilar med laster av jord i stor mängd. Tomten har höjts. Vingliga 2-3 meter höga ”kyrkogårds”-Tujor har planterats runt hela huset. Om jag skulle öppna ögonen, så ser jag en kuliss av någon skräckinjagande spökborg. Eftermiddagssolen skiner aldrig mer på tant Olgas sköna grönska, men det starka härliga minnet har jag kvar. Visst har vi alla upplevt mycket trevligt i våra dar. Låt dessa minnen råda i orostider..

Jag vill stanna upp ett tag.
Jag vill hålla fast en dag.
Jag vill känna i min hand.
Livets mull och jordens sand.

Okänd författare

Stina