Anteckningar från en karantän
Om man som jag är åttiofyra så är det nära till hands att undra om tillkortakommanden beror på att broder Alzheimer börjat knacka på. En gång när vi kommer hem från Västerås så finner vi ytterdörren öppen. Jag har tydligen gått ut sist men lämnat över som vanligt till Margareta att låsa dörren. Det har hon inte gjort utan vi har åkt iväg i brådskan.
– Vi berättar inte för Per och Lotta, då kanske dom tror att vi börjar bli dementa.
Jag tränar i Långbrohallen två gånger i veckan. När vi är färdiga så går jag ut i foajén för att byta skor och packa väskan. När jag reser mig för att gå ut förs jag med i trängseln och tappar riktningen. Jag ser praktiskt taget inget i mörkret. Ledaren följer mig till utgången. Det känns litet pinsamt.
Mina tillkortakommanden har blivit ett inslag även på träningsgolvet. Den närmaste träningskamraten hämtar gummimattan och om jag inte hittar den röda vattenflaskan bakom mig så finns det någon hjälpande hand. Det är vardagssolidaritet, jag har tränat där i tjugo år. Under passen ser jag bara ledaren svagt. Jag förlitar mig på linjer i golvet och framförvarande personer. Det fungerar bra. Varje träning är en positiv upplevelse. Jag är med och tränar på samma sätt och med samma känsla som för trettio år sedan. Det känns som en livlina. Sportlovet blir dock en obehaglig överraskning för min lördagsträning. Ledaren åker på 2 veckors skidsemester. Ett hinder för mitt invanda schema. Det skapar kaos både i huvudet och var jag befinner mig i lokalen. Det får bli ett uppehåll tills Tove kommer tillbaka. Jag vill inte bli någon belastning för några andra i passet.
Nu är jag för otrygg att sätta mig på tåget eller tunnelbanan för att åka ensam till stan. Jag är bunden till assistans för att få kontakter utåt.
Jag ingår sedan mer än tio år i en skrivargrupp av författare som varje månad skickar våra texter till varandra och sedan via ett möte över nätet ger våra synpunkter på dem. Det är stimulerande.
Folkhälsomyndigheten varnar för att smittas av Covid 19 och därigenom smitta andra och förorsaka ytterligare svårigheter för en pressad sjukvård. Min glädje över att jag åter kan gympa fullt ut i Långbrohallen får ett abrupt slut. De stunder som jag älskar mest i min begränsade tillvaro. Jag tillhör genom min ålder en riskgrupp och bör begränsa mitt umgänge med andra.
Dagen är fylld av enkla rutiner sedan vi slutat att gå på gymping och vattengympa. Tidig skogspromenad, läsning av nyheter eventuellt någon notis på Facebook (FB). Lunch och vila. Ny promenad på Älvsjös tomma gator. Program som Nordegren&Epstein och Studio Ett. Coronavirus för hela slanten. Det är allt och veckorna går. Margareta ser några vetenskapliga naturprogram men jag har inte kommit mig för med det. Ska beställa Ferrantes nya bok och se om jag kan läsa den. Noterar att luftföroreningarna blivit mindre.
Den uteblivna gympan på Långbrohallen är inte längre ett problem! SVT har startat en morgongympa varje vardag med nytt tema varje dag och de lagras på SVT play. Jag kan fylla på med egna rörelser om det behövs.
Sveriges taktik att hålla grundskola och förskola öppna verkar fungera fast det sticker ut jämfört med andra länder. Kritiken riktar sig mot att vi inte förbjudit skidresor utomlands och till fjällen vilket importerat sjukdomen mer än väntat. Själv tror jag på Folkhälsomyndighetens linje.
Eftersom vi tillhör riskgruppen är vi försiktiga med kontakter. En granne har erbjudit sig att handla fast han själv har stor familj och släkt att se till. Vi löser frågan med att vår dotter handlar i Björkhagen och vi reser dit och hämtar varorna utanför affären. Bara muntlig kontakt med avstånd!
Ett misslyckande verkar vara vården av äldre i äldreboenden och i hemtjänsten. Man har inte testat personalen i tillräcklig utsträckning och viruset har spritts av både de äldre och deras vårdare. De som håller sig hemma tycks följa anvisningarna som gäller. Går promenader och håller sig inne.
Skrivargruppen idag. Lina använde ” om man säger så” flera gånger för att karakterisera huvudpersonen i berättelsen. Det har jag uppfattat som en upprepning. Monika har en novell om Frankenstein som ger mig lust att läsa historien om hans monster.
Tur att jag inte behöver något äldreboende. Personal som omväxlande vårdar friska och smittade utgör en uppenbar livsfara i många kommuner. Samtidigt har de brist på skyddsutrustning. Arbetslivsjuristen Tommy Iseskog varnar för att åtal kan komma att väckas mot såväl politiker som chefer för arbetsmiljöbrott när pandemin är över.
Läsningen hindras av synen. Ibland kan jag läsa med de gula glasögonen. En annan dag inte alls.
Jag äter mest gröt till kvällsmål för att skona magen. Margareta äter rester från någon lunch eller någon av de rätter som jag lagat och fryst in.
En av texterna i skrivargruppen handlade om ett par där mannen låg i koma. Skulle han vakna upp så kunde novellen få en dramatisk vändning. Jag har en f.d. studiekamrat som vaknat upp efter flera månaders koma efter att hjärnan verkat utslagen. Han konverserar nu obehindrat på FB och verkar mentalt återställd. När min text debatteras nämner jag att det är spännande att delge mina tankar och händelser i skrift för att se om demensen närmar sig. I nästa ögonblick frågar jag Monika om hon har födelsedag. Ett minnesbortfall eftersom jag gratulerat henne en vecka tidigare!
Fredagen är en bra dag att åka till fritidshuset för att umgås utomhus med dottern. Vackert väder och solstolarna framme. Vid måltiderna har vi användning för det stora bordet på verandan när vi håller avstånd. Det är det första snickeri jag gjort efter en lärobok. Den har en kvinna på omslaget för att visa hur enkelt det är. Inget imponerande arbete men ihopskruvad och hållbar som en lastkaj. I ryggen har jag en trädgårdssoffa från samma årgång, den har för säkerhets skull stöd mot väggen. En härlig dag då jag läser en bok om Heliga Birgitta. När hon reste till Rom så mötte hon människomassor som flydde för pesten. Coronapandemin slog ned som om en pest drabbat Sverige. Yrken och företeelser som man trodde var eviga upphörde bara. Litteraturintresserade börjar söka sig tillbaka till romaner som ”Bergtagen”, ”Pesten” och andra skildringar av sjukdomar och pandemier som drabbat mänskligheten. Ska Coronan också bära litterär skörd?
Dagen efter midsommardagen för femtiofem år sedan, gifte jag och Margareta oss i Tjörnarps vackra kyrka. Det skriver jag på FB och närmare 70 gratulerar oss. Kvällen är lika varm som då, när vi åt supé på tu man hand på Kystens Perle i Helsingör. Nu sitter vi i trädgården och festar på hembakad mandelmussla med jordgubbar och glass. Sedan skålar vi i ett svalt vitt vin.
– Skål för de första 55 åren, säger jag.
På morgonen vaknade jag vid sextiden av att Margareta talade i telefon. Hon talade med Lotta, vår svärdotter som är hjärtläkare.
– Jag vaknade i natt och kände mig konstig. Jag tror att jag fått en ”TIA”.
– Vad är det?
– Jag måste åka till Huddinge sjukhus. Det kan vara förkänning av en blodpropp. Jag ska beställa en taxi.
Hon är lugn som alltid. Kommer säkert att berätta i mottagningen vad det är. Jag är inte skärrad men jag inser direkt vilken skör tillvaro vi lever i. M fyller 80 nästa år och jag 85 i år. Stressad trevar jag mig in i köket och lagar frukost. Inser att jag inte kan ringa henne eller sjukhuset, ser inte den fina texten på telefonlistan. SMS kan jag inte heller. Lever man i karantän i coronatider så anar man att livet kan förändras på ett ögonblick. Har man knappt ledsyn så laddas tankarna ännu längre. Skulle jag klara att leva själv om det värsta skulle hända? Dagen går och tiden släpar sig fram. Till sist ringer jag Ackan och frågar om hon haft någon SMS-kontakt med M. Ja, hon har suttit ett par timmar med en provtagning emellan. Hon är lugn och har inga smärtor. Senare framkommer att hon får stanna över natten för aortaprov och hjärnröntgen. Det blir två nätter. Två nya mediciner för att motverka proppar har hon med sig vid hemkomsten. Och en berättelse om hur arbetet på sjukhuset går till i pandemitider. Ordningen är återställd. Det vore mest praktiskt om hon överlever mig. Jag ska i alla fall ha hennes telefonnummer tillgängligt. Kanske skaffa mig en telefon som jag kan messa med.
Sten O Andersson