Nu har jag gjort allt. Vad fan ska jag göra nu? Huset är ompysslat som aldrig förr: Fönstren är målade, altanräcket uppsnyggat, ogräs i stenläggningarna bortplockat, träpanelerna uppsnyggade, alla nyköpta böcker lästa, dammat, dammat, städat, städat. Gräset klippt alldeles för ofta. Måste ha sysselsättning i denna Coronatid. Inte bara titta på TV hela tiden.
Ättestupan trodde jag var ett gammalt påfund. Men den finns även idag märker jag. Men nu är den mental. Karantän: Träffa inga kompisar, träffa inga barn eller barnbarn. Håll dig inomhus. Titta på väggarna. Titta på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Allvarliga tjänstemän med mungiporna nedåt.
Att hoppa ned från en hög klippa eller hoppa ned i mentalt vakuum. Samma sak, det senare bara så mycket modernare. Att ha en livspartner vid sin sida gör att livet i alla fall inte blir tyst. Dela minnen, prata om den goda
tiden före Coronan, att dricka en flaska vin med och en god måltid. Stjärnor på en mörk himmel.
Min livräddare heter Charlie. En glad, kärleksfull och krävande Border Collie, som gör vad han kan för att jag ska må bra, upplever jag. Ut husse, kasta boll eller kom med på en promenad! Då dyker en liten solstrimma fram. Efter leken, en kopp kaffe och sedan dags att fixa middag utifrån innehållet och recepten i kassen från ICA. Vad kan tänkas hända nästa dag? Inget.