Coronans år 2020
I februari 2020 var allt som vanligt. På sin 75-årsdag, den 18 februari, var min syster Gudrun på en resa till Japan. När hon kom tillbaka blev det födelsedagskalas, som vanligt. Det var den 29 februari, skottdagen. Allt var som vi trodde det skulle vara och förbli.
Visserligen hade vi hört talas om ett virus, ”Corona”, som fanns i Kina. Inte i de kända städerna. Nej, långt inne i landet. Viruset var ju långt från Sverige. Inte ens i Japan hörde hon talas om att det skulle vara någon fara. Nu var det väl så att detta virus inte hade några som helst planer på att stanna på den kinesiska landsbygden. Snarare tvärtom. Snabbt som sjutton spred det sig över världen och blev en pandemi. Södra Europa verkade vara en utvecklande plats för viruset, Italien bl.a. Där hade många svenskar firat sportlovet med skidåkning i Alperna på dagarna och afterski på kvällarna. Ca fjorton dagar senare har vi viruset i Sverige.
Nu händer något som jag aldrig trodde kunde hända. Besöksförbud införs på alla sjukhus. På äldreboenden i Karlstad blir det förbjudet att gå in eller besöka någon. Inte ens gamla mamma på vårdboendet får ta emot besök av de vuxna barnen. Vi som är 70 år och äldre blir kallad ”riskgrupp” och skall skyddas speciellt. Lite positivt kändes det när t.o.m. politiker tyckte att vi gamlingar var värda något. Många är de restriktioner som rekommenderades av regeringen och Folkhälsomyndigheten. Alla trevliga aktiviteter, caféer och matserveringar för seniorer stängdes. Jag ville inte tro att det var så farligt, men fann det bäst att följa de rekommendationer vi fått. Vill man äta mat från någon av serveringarna, går det bra att hämta mat och äta den hemma. Man knackar på fönsterrutan vid köket och maten lämnas ut. Apoteken kör med samma försäljningsteknik, man knackar på rutan och får medicinen utlämnad. Bibliotekarien kommer hem med böcker, som man beställer, och hämtar dem sedan. Man kan lämna tillbaka böckerna i lådan utanför entréporten. Att åka kollektivt, buss eller tåg, är inte att tänka på för oss. Den som måste åka buss får visa sin biljett för chauffören genom fönstret och sedan gå in via den bakre dörren Det är bara tillåtet att sitta på vartannat säte. Detta gäller alla även de yngre. Vi äldre bör som sagt hålla oss hemmavid. Att besöka någon eller ta emot besök i sitt hem anses vara olämpligt. Har vi barn som bor nära kan vi be dem sköta våra inköp, affärer skall vi helst inte besöka. Mataffärerna gör vad de kan för undvika för mycket folk samtidigt inne i affären. Flera av dem öppnar en halv timme tidigare för oss. Då är affären nystädad och inte många kunder. PeKås på min gata har satt upp ett plexiglas vid kassan, för att skydda kassörskan (Jag har bara sett det på bild.) Men jag tänker: Det är ju som när jag var barn och vi åkte tåg ibland. Då köpte vi biljetterna i luckan på stationen. Biljettförsäljaren satt innanför en glaslucka. Alla försöker göra vad de kan för att underlätta. För de på trygghetsboende kan bovärdarna handla och genom kommunen kan Samhall också hjälpa till, om man har annat boende. När leveransen kommer ringer de på dörren, ställer kassen utanför. Betalning sker sedan mot faktura. Inga besök, det värsta är nog barnbarnen som vi inte får krama. Mina barnbarn är vuxna, så de förstår och håller sig frivilligt undan. Vi kan prata i telefon eller över nätet. Men jag tänker på alla de som har unga barnbarn. Det är ju livets efterrätt, så visst måste det vara hårt.
Vi skall inte klaga för mycket. I Sverige har vi det nog ganska fritt. Vi får vara ute så mycket vi vill. I många länder är det bara tillåtet att gå ut när man skall handla eller gå till eventuellt jobb. Man får rasta hunden. Många hundar blir välrastade eftersom grannar gärna lånar hunden för att få lite extra utevistelse. Karlstad har många grönområden som vi har besökt och man hittar alltid nya saker att upptäcka. När man är ute kan man lätt hålla avstånd från varandra. Vi har fått ett nytt uttryck ”Social distans” eller ”Coronaavstånd” som är 2 m. Det är fler än vi i riskgruppen som utnyttjar grönområdena. Väldigt många yngre i arbetsför ålder har permitterats på hel- eller deltid eller har de sagts upp. De har därför tid att njuta av våren. Det unnar vi dem. Om man nu kan njuta när man mist sitt arbete, för att verksamheten har fått slå igen. Eller man kursat sin firma. Det är svåra tider för många företagare. Både stora fabriker som Volvo och mindre rörelser. De har ju inga kunder eller så saknar de delar som i vanliga fall kommer från hela världen. Flygplanen står på backen. Många länder har stängt sina gränser, t.ex. Norge. Vill norrmännen komma till Sverige får de sitta i karantän 14 dagar innan de får röra sig fritt i Norge igen. Det har ju helt tömt köpcentra i Charlottenberg och Töcksfors. Hörde från Madrid och från Berlin att, ut får man bara gå om man skall till affären eller jobbet. Polis och militär kontrollerar och skriver ut eventuella böter. Så inte skall vi klaga. Och kan avstående och försiktighet hjälpa mig att slippa Coronaviruset eller bli sjuk i Covid-19, så är det värt det.
Sjukdomen ”Covid-19” och Coronaviruset har jag (tack och lov) ingen egen erfarenhet av. Av det jag sett på TV och läst i tidningen är det en sjukdom som man helst av allt vill slippa. Några blir smittade och blir ganska lindrigt sjuka, andra behöver hjälp av både syrgas och respirator. Ganska många överlever inte. I början av maj har nästan 3000 människor i Sverige avlidit. Varje dag meddelar Folkhälso-myndigheten hur många nya fall som rapporterats i Sverige. Värmlandsregionen rapporterar att i dag har vi sex personer som intensivbehandlas. Det är två mindre än i går. Då blir jag först glad, färre sjuka. Men sedan när jag funderar lite mer kommer tanken, vad har hänt med de två, som inte intensivvårdas längre. Det får vi inte veta. Har de blivit bättre, flyttats tillbaka till sin egen region? Eller är det de som fyllt på siffran på antalet döda? Blir man sjuk får man ligga isolerad. De som sköter om patienterna bär skyddskläder och ser ut som månlandare med stor ansiktsmask. Så länge man kan slippa ifrån det här skall man vara glad. Jag måste säga att jag beundrar de personer som jobbar på dessa avdelningar och vårdar patienterna. De är värda all uppskattning. Som jag sa i början är detta bara vad jag läst mig till. Jag kan inte neka till att jag har en del funderingar. Jag vill på inga villkor ha sjukdomen. Men jag vill ju försöka leva, så bra det går, i alla fall. Jag tänker: Hoppas jag kan finna mig i det jag inte kan göra något åt, och göra något åt det jag kan. Försöka se livet från den ljusa sidan, trots allt.
Hur har Sverige det när det gäller inhemsk försörjning? Jag hörde på TV i går kväll en bonde som svarade: Vi är självförsörjande när det gäller spannmål, socker och morötter. Ja, d.v.s. nästan självförsörjande, vi behöver importera drivmedel till jordbruksmaskinerna, traktorn t.ex. Det skulle allt bli en ensidig diet om dessa tre varor vore de enda vi hade tillgång till. Måste vi kanske lägga om vår livsmedelsproduktion. Gör vad du kan, odla i trädgårdar och odlingslådor. Alla mån gör åt.
Vad sysslar jag med då när jag varken kan vara på Seniorernas Hus och hjälpa till i Caféet Russinet eller delta i deras planerade gruppaktiviteter, cirklar, underhållningar eller resor. Jag får ju inte heller besöka min Margareta på äldreboendet och tillsammans med henne fika och läsa.
Jag har alltid varit en aktiv kvinna, snabb att börja med nya saker. Av den anledningen finns det en hel del påbörjat som jag skulle kunna göra klart. Handarbeten av alla de slag. Det finns också en mängd kort i olika lådor som skulle kunna sorteras. Och visst blir det lite gjort ibland om himlen är mulen. När solen skiner vill jag hellre vara ute, tänker att handarbetena och kortlådorna kan jag ta om det regnar eller till hösten.
PRO som i vanliga fall har trevliga månadsmöten eller arrangerar resor, har ju fått ställa in allt sådant. Istället har vi börjat med stavgång och cykelutflykter. Jag har varit med på cykelutflykterna. När man cyklar är det ganska lätt att hålla ”Coronaavstånd” och när vi stannar för fika, som var och en har med sig sitter vi utspridda. Det ser nästan ut som vi vore ovänner. Vilket vi absolut inte är, vi är rädda om varandra. Min kompis Karin och jag brukar cykla även andra dagar. Ibland cyklar vi till en vandringsled och går runt, stannar sen och fikar. Det händer att vi går upp i något fågeltorn efter vägen. Alla loppisar som vi förr gärna besökte har ju stängt, så vi gör inga fynd och sparar på så sätt pengar.
Men det som tar den mesta tiden är våra odlingslådor i Stadsträdgården. Där finns det alltid något att greja med. Och tänk på alla frön som vi sått hemma i köket och som nu väntar på balkongen på att vädret skall bli varmare. Då skall allt planteras, sedan vattnas och sen kommer ogräset. Det ogräs vi diskuterar, skall det rivas upp och läggas i komposten eller skall vi skörda så det blir till mat. Lägga det i salladen eller skall det stuvas? Med tanke på den inhemska försörjningen, vore det kanske det bästa Det var ju bara spannmål, socker och morötter som vi har. Vi får kanske tänka om. Det vi just nu sysslar med vid odlingen är att göra en blomsteräng så att humlor och bin skall lockas till oss och pollinera våra växter så det blir mycket bär och frukter. Ett insektshotell skall det bli och ett SPA hoppas jag. Vi får väl göra vad vi kan för våra hjälpredor.
Coronatiden är en tid vi helst skulle velat slippa. Mycket oro och många funderingar om det kan jag känna. En ensam och långtråkig tid är det. Vi har till stor del fått lära oss att klara oss ensamma, men också att be om hjälp ibland, fast vi skulle kunna göra det själva. För egen del har jag haft tur och inte råkat ut för något av det som man hör på radio och TV eller läser om i dagspressen. Jag har klarat mig bra, än så länge. Men man vet ju inte hur det blir.
Allt kommer att bli som vanligt igen, sägs det, någon gång, svårt att säga när. Men jag undrar om det vanliga som vi kommer att uppleva då är samma vanliga som det vi hade innan Corona? Jag tror inte det. Vi har helt nya förutsättningar och erfarenheter. Många människor har varit sjuka, permitterade eller arbetslösa. Firmor har stått stilla eller helt stängt Det sätter sina spår.. Det kommer säkert att ta tid innan det känns vanligt igen.
Jag hoppas att vi i alla fall skall förstå att livet är skört men så mycket värt. Jag hoppas också att vi skall vara rädda om varandra. När kommer vi att våga mötas i en vänskaplig kram igen? Det undrar jag.
När jag vaknar och solen lyser. Vet jag. Det kommer nya dagar. Håll ut.
Skrivet i maj 2020 av Solveig Lundberg