Hemester
När alla resor blev inställda denna Corona-sommar var det många som tog sig ut i naturen. Min man Sven och jag gick också stigen på Ekbacken nära Haga, stigen på Vånsjöåsen och stigar i Fiby urskog. I Fiby urskog kom man upp på berget, som kallas Getryggen, det ser faktiskt ut så, en lång sten-rygg längst upp på åsen.
En liten resa ville vi ändå göra, varför inte till Trosa?
Vi åkte via Strängnäs ut på E20, i höjd med Mariefred vek vi av mot Gnesta. Det var dags för fm-fika. Vi åkte av stora vägen mot en badplats och hamnade vid Marvikarna. Det gick en liten väg mellan Övre- och Mellanviken, där hittade vi en gammal bänk och fick en härlig utsikt över lugnt vatten till vårt termoskaffe.
Det sörmländska landskapet är omväxlande, backe upp och backe ner, dungar med ekar och andra lövträd, åkrar som breder ut sig, men också tallmoar där ljungen slagit ut i slänterna.
Vi närmade oss Trosa vid lunchtid. Golfrestauranger brukar vara säkra kort. På Trosa Golfklubb köpte vi vår lunch. En bit bort ligger Tureholms slott, de hade ju inga visningar nu, men vi strosade runt byggnaderna en stund.
På Å-gården vid Östra Ågatan hade vi bokat en natt. Där hade det tidigare varit läkarbostad och sjukstuga. Små rum i längor runt en gård, där man ibland ordnade trubaduraftnar.
Trosa domineras av Trosaån. Östra och västra Ågatorna löper längs ån som promenadstråk, Intill står välskötta villor i olika modeller och färger. Till husen hör små bryggor i å-kanten. Man har slagit ner två stolpar och fäst en planka emellan, lagom stor att kliva ner på från kajen och ner i ekan, som ligger förtöjd i ån.
Vid torget ligger Rådstugan med sitt torn vilket är återanvänt från Rådhuset, som rivits. I Rådstugan finns turistinformationen och biblioteket. Den gamla telefonkiosken vid torget innehåller ett mini-bibliotek där man lånar eller lämnar böcker. Garvaregården, där hembygdsmuséet finns, var stängt p.g.a. pandemin.
Det är många turister, som hittar till Trosa på sommaren, det finns flera restauranger. Vi besökte ”Fina Fisken” på kvällen och åt stadens specialitet: strömmingsflundra. Vi njöt av måltiden i kvällssolen.
Längs ån, i förlängningen av Östra Ågatan, löper ett trädäck utmed hamnen, ända ut till Tureholmsviken i Östersjön. Vi gick där på morgonen och kom ut till änden, där en stenrundel, kallad ”smörbyttan” utgör ”världens ände”. Förr fanns det bara en väg till Trosa, man fick åka samma väg tillbaka, därav uttrycket.
Vid frukosten fick vi var sin papperspåse med färdigbredd smörgås, Coronasäker.
Ett mål på vår resa var att leta reda på Stendörren, ett naturreservat med naturrum och vandringsstigar. Vi hittade skylten och tog oss fram på grusvägen. Sista biten var det skogsstig med mycket rötter och stenar. Vädret var ju fint, det gick bra att gå.
Stendörren är en passage mellan fastlandet och en ö. Där hade längre tillbaks funnits en av många krogar läns kusten, där sjöfarare kunde övernatta vid oväder. Vi hade fyllt vår termos på hotellet och fick en skön stund där på klipporna med utsikt över all båttrafik, med och utan segel.
Naturrummet hade öppnat när vi gick tillbaka, så vi tittade en stund på all information om växter och djurliv i skärgården. I ett mindre rum hade man i år en utställning av tovade alster. Det var tavlor med olika motiv, landskap och djur. Det fanns små djur av tovad ull och en tovad matta av rå-ull, med lockarna kvar, väldigt fin.
Efter besöket i Stendörren fortsatte vi länga kusten mot Nyköping. Vi åkte inte ända fram, utan svängde av norrut, vi var nöjda med de upplevelser vi fått. Vid lunchdags åkte vi ner på en skogsväg till Svärdsklova där det fanns en restaurang vid vattnet. Man vet inte varifrån namnet kommer. Sista stoppet gjorde vi i Björnlunda, där man köper italiensk glass genom altanfönstret hos Sternersborgs choklad, det smakade gott med en kopp kaffe till.
Ja det var vår lilla semesterresa, som gav oss många fina upplevelser.
Solveig Gustafsson