Jag sitter i ”karantän” – Ostrukturerade tankar från Solveig i Jakobsberg
Måndagen den 9 mars hände det! Det kändes som jag var med i en skräckfilm där någon otäck bacill spridit sig över världen och man fick inte stopp på den. Skillnaden var bara att nu var det verklighet! Vad skulle hända, hur skulle det gå, för mig, för landet ja, för hela världen? Det var frågan man ställde sig och de frågorna finns det ju ännu inte några fullständiga svar på. Nu har det gått ca 200 dagar sedan dess och ”karantänen” förändrades med tiden.
Jag är en ensamstående, aktiv pensionär på snart 75 år som hade ”många järn i elden”. Bor i ett 55+-hus där jag är med i bostadsrättsföreningens styrelse, tillhör en kyrka (Frälsningsarmén) och är ytterligare aktiv i både det ena och det andra. Det brukar vara fullt i almanackan, men nu blev det snabbt TOMT – det stod inställt överallt. Vad konstigt det kändes!
Ganska omgående började två av mina kompisar och jag att ”dricka kaffe på nätet”, dvs vi använde oss av programmet Facetime på surfplattan där vi kunde se varandra samtidigt och prata och dricka kaffe och det gör vi fortfarande. Det visade sig bli en väldigt trevlig och viktig stund. Det var något som vi kunde planera in, det enda vi kunde planera in! Vi var friska och det gick verkligen ingen nöd på oss, men allt kändes som sagt mycket konstigt.
Så kom det riktlinjer från Folkhälsomyndigheten/Regeringen mm om hur vi skulle förhålla oss och vad som hände i Sverige och i världen. Varje dag kl 14 var det presskonferens som också visades på TV. Samlingar på mer än 50 personer förbjöds, vi ska hålla avstånd – 2 m – och tvätta händerna, inte resa långt från hemmet mm. 70+ are och personer i riskzonen ska inte ha besök och inte göra besök hos anhöriga. Inga besök på äldreboende heller. Jobbigt för de som har barn, barnbarn och gamla föräldrar. Jag har inte varken det ena eller det andra så det drabbade mig inte så hårt, men jag led med dem som gjorde det.
I början handlade jag mat på nätet och det gick alldeles utmärkt men efter några veckor gick jag till min närmaste ICA-affär som hade öppet 7.10-8.00 för oss gamlingar. Jättebra initiativ! Vad kul det plötsligt var att få gå och handla! I närheten där jag bor finns också ett litet torg där man bl.a. säljer blommor och grönsaker och det var härligt att kunna gå dit också. När det blev varmare började affärerna att ha ytterdörrarna på vid gavel och en morgon vågade jag titta in på ett konditori och beställa ett wienerbröd i dörrgluggen. Wienerbrödet levererades sedan till dörren av en vänlig man, jag fick blippa för betalning och allt var OK. Gissa om det wienerbrödet smakade bra till kaffet hemma.
Vi pratar ju ofta en hel del illa om tekniken, men nu är man glad att den finns och jag känner mig lyckligt lottad som är van vid den. Det är bl.a. lättare att betala, man kan blippa och använda Swish mm. Att man dessutom kan använda sig av datorn eller andra apparater för att ”prata och titta på folk” är ju fantastiskt. Visserligen kanske det kan vara lite trickigt innan man får till det, men sen går det oftast bra. Jag använder även programmet Zoom när jag vill ”prata med bild”. Många kyrkor inkl. min har hela tiden sänt andakter, gudstjänster, konserter mm och jag har väl aldrig lyssnat/tittat på så mycket sådant tidigare. Ja, det har varit mycket som man kunnat hitta på nätet och ”roa sig med”. En annan kul grej för mig har varit kyrkkaffet på söndagar, dvs kl. 11.00 har vi välkomnats genom programmet Zoom (på dator eller annat media) att vara med och prata och ”titta på varandra” efter andakten – precis som man brukar göra efter den vanliga gudstjänsten. Det blev ofta ett riktigt ”kacklande”. Kul! Det blir många nya vanor. Det gäller att vara flexibel.
Livet går ju vidare trots allt som händer och en liten flicka såg dagens ljus inom släkten, det var min systerdotterdotter som föddes. Snart är det dop, få se om jag vågar vara med. Ja, livet tar och livet ger!
Vad har man då mer gjort under den här tiden, jo ringt många, många telefonsamtal, städat en hel del. Speciellt sån’t som man inte gör så ofta, bl.a. dammades varje bok i bokhyllan, garderober och linneskåp gicks igenom. Stickat hysteriskt har jag också gjort. Jag är inte så bra på det, men det är ett tidsfördriv. Har många mössor och vantar nu! Böcker har också blivit en viktig del av dagarna. Själv lyssnar jag på böcker och det är fint att kunna göra det och fly bort från verkligheten en stund.
Efter 10 veckor vågade jag mig på att gå till frissan! På min fantastiska salong tog de emot en i taget – iklädda munskydd. Jag var där en tidig morgon och vad det var härligt – högsta vinsten! Samma sak med fotvården, en tidig morgon var jag ensam där och hem svävade jag på små moln! Tack Carmen!
I början av perioden, de första 100 dagarna, kände jag mig mer instängd än vad jag har gjort de sista 100 dagarna. Det tror jag mycket berodde på att det blev vår och sommar och lättare att komma ut. Sådana saker beror ju också på hur och var man bor, hur lätt man har att röra sig och hur frisk man är. Nu fick man också åka längre bort från hemmet. Det gällde att inte bli oförsiktig!
Vår, såväl som de flesta andra, bostadsrättsföreningar skulle ju under våren ha årsmöte och det blev mycket funderande kring detta. I vår förening blev det poströstning och det visade sig fungera bra. De aktiviteter som inte krävde omgående lösning fick läggas på is ett tag. Nu har vi kommit igång så smått igen. Som en 55+ bostadsrättsförening har man ju vissa rutiner. En av våra är onsdagskaffet kl. 15. Detta fick vi avboka och vårfesten gick samma väg. Snart blev dock vädret blev bättre och då samlades vi ute i vår lilla trädgård. Vi kom med termosar, muggar och fikabröd och hade många trevliga onsdagar ute i det gröna. En annan årlig begivenhet brukar vara en kväll med Vin & Snittar i parken. Detta blev ändrat till en pizzakväll. Gemensam beställning! Efter detta hade vi som vanligt en trevlig tipspromenad i närområdet. Vår lilla fest uppmärksammades av grannföreningen som veckan efter också ordnade en festkväll. Kul! Vi har också träffats ute och stickat och pratat. Alla dessa gemensamma arrangemang känns otroligt viktiga. Jag tror aldrig vi sett varandra så mycket under sommarmånaderna som i år. Jag har fantastiska grannar!
Vår trädgård – där det förstås finns bord och stolar och parasoller – har också utnyttjats flitigt andra tider, bl.a. när barn kommit och hälsat på sina föräldrar/mor&farföräldrar. Det har sett väldigt trevligt ut när platsen varit upptagen för detta ändamål. Vi är tacksamma för vädret. Det har verkligen varit med oss i sommar. Det är inte många dagar vi fått inställa.
Promenaderna har avlöst varandra, ibland med en kompis och ibland själv. Målet är en promenad per dag. Några cykelturer har det också blivit. Jag har verkligen njutit av all grönska och alla vackra blommor. Oj vad många kort jag tagit, det gäller att städa bland dem nu.
Det har ju varit många helgdagar under våren, helgdagar då man oftast samlar familj och vänner för att umgås. Mina två vänner och jag har fortsatt med våra nätmöten. Vi har bl.a. firat påsk, midsommarafton och födelsedagar tillsammans över nätet. ”Man har ju inte roligare än man gör sig” brukar vi säga och har ätit tillsammans på påskafton och midsommarafton. På respektive ställe dukade vi bordet fint och la upp maten så tjusigt som möjligt och så åt vi tillsammans där vi satt vid varsitt matbord i olika delar av staden.
Under sommaren har jag också tillsammans med vänner besökt uteserveringar och sittande där på corona-avstånd har vi kunnat äta något gott. Folk som haft trädgårdar har också bjudit in till träffar. Har till och med badat några gånger och det var skönt.
Nu lider det mot höst och vinter och vi får se hur det hela utvecklar sig. Igår hörde vi att smittan har ökat i Stockholm och i andra länder har man tagit tillbaka vissa drastiska åtgärder.
Vad gäller tekniken har jag en önskan framöver. Många äldre har datorer och telefoner men vet inte riktigt hur man ska hantera dem. Visst vore det fint om man enkelt kunde se till att alla med ”apparater” kunde starta ett samtal med flera personer och också se dem. Kunna hitta lite på nätet för att kunna handla, få information och få lite underhållning. Det önskar jag!
Visst är det väl så att man under sådana omständigheter som vi lever i nu kanske har prioriterat om vad som är viktigt? Man uppskattar saker som förut var självklara mycket mer. Hälsan och vänner känns som nummer ett!
Känner stor tacksamhet mot dem som jobbat och slitit inom vården, inom olika myndigheter mm. Vi får fortsatta att försöka ta hand om varandra och hjälpas åt så bra vi kan, höra av oss till de vi känner och följa de regler vi får från olika myndigheter, fortsätta och ta en dag ett ögonblick i sänder.
Vänliga hälsningar
Solveig Carlsson