Siv Engström

Min Pandemin.

När beskedet kom om pandemin i slutet av februari blev jag helt ställd. Min man och jag hade varit utomlands på Fuerteventura. Första tanken var fanns det någon på hotellet eller flyget som var smittad av coronaviruset. Det fanns många på hotellet som kom från England som är ganska vanligt på all inklusive hotell. 

När jag fick höra att smittan troligen hade kommit i november 2019 så började tankarna att snurra igen. Min man, min äldste son och jag hade varit väldigt sjuka i januari. Alla vi hade haft torrhosta och jag hade dessutom 39 till 40 graders feber. Jag är dessutom astmatiker så astman gav sig tillkänna. Torrhostan fortsatte i flera veckor. Åh va bra, tänkte jag, då vi har nog haft corona men klarat oss lindrigt undan.

Jag är en väldigt aktiv person så att bli instängd på det här viset är inte riktigt min melodi. Visserligen fick vi gå ut och ta promenader med avstånd men åka in till Stockholm och äta en god middag gick ju inte. Vår bokade teaterföreställning blev inställd. Jag är pensionär så det där med jobbet var inge problem men jag sitter med i 3 olika styrelser och är ansvarig för vår trivselgrupp i bostadsrättsföreningen. Jag går också ca två gånger i veckan och tränar på gym men det vågade jag inte nu. Allt det här blev det stopp på. Så jag blev deprimerad och uttråkad. Min man satt ju också hemma (han är också väldigt aktiv) så det var inte långt till att vi börja bli irriterade på varandra.Men vi insåg snabbt att vi måste hålla sams och vi skulle klara det här med pandemin.

Vi förstod att bara var att gilla läget. Vi höll oss mest hemma, ibland tog vi en kortare promenad. Vi beställde mat via nätet en gång i veckan. Ibland sög pizza tarmen väldigt och då ringde vi och beställde med hemleverans. Vi träffade inte en enda människa i mars, april och maj men vi hade ju varandra förstås min man och jag nu när vi löst problemet med irritationen. Men redan i början av mars kände jag att gå så här hemma overksam klarar jag inte av. Och för att komma ut ur min depression så jag bestämde jag mig för att rensa i källaren. Där träffar jag inte en enda person. Ypperligt tillfälle att göra något så tråkigt som att rensa. Jag rensade säkert mellan 1 till 2 månader, ett par timmar varje dag. Emellanåt tog jag en vända till Stadsmission och skänkte saker. Lämnade bara mina saker och naturligtvis höll jag avstånd till alla där inne. Min äldste son fick komma och hämta alla barnböcker jag hade sparat till mina barnbarn. Det var böcker från att mina barn var små. Det var nästa 3 flyttkartonger. Massa tavlor har jag givit till min yngste son. Till slut hade jag en mycket fin källare. Förutom att min mans prylar fortfarande står där, för han orkar inte gå ner till källaren och rensa. Men det kommer får jag hoppas.  

Under sommaren har jag skrivit mycket på min bok. Den handlar om mitt liv från födsel till nu. Jätteroligt. Jag har också ordnat en picknick och en kräftskiva på gården för medlemmarna i min bostadsrättsförening. Det har varit mycket uppskattat. En bouleklubb startade jag också i juni i vår bostadsrättsförening för att aktivera människor som bor i föreningen. Också ett uppskattat projekt. Man behöver inte bli handlingsförlamad, vilket är så lätt att bli, för att förutsättningarna förändras. Det gäller att tänka i andra banor och se möjligheterna istället för problem. Nu har allt styrelsearbete kommit igång igen via länk på datorn. Jag går också på gymmet igen men jag är noga med att sprita händerna och alla maskiner jag använder. Naturligtvis håller jag avstånd till andra medlemmar på gymmet.. Det fungerar väldigt bra tycker jag. Så nu kan jag vara aktiv igen fast på ett annat sätt. Det jag saknar idag är att gå på teater och äta en god middag inne i Stockholm men det kommer väl så småningom.

Det var lite om mitt liv under pandemin.

Siv Engström