PANDEMI – DÅ OCH NU
”Spanska sjukan grasserar mycket denna vecka – 14 dödsfall hitintills i Malmberget”. En dagboksanteckning daterad 24 augusti 1918 i ”faster Majas dagbok” från åren 1916-1920.
Den här våren/sommaren 2020 då inget varit sig likt – ett litet virus har styrt vår tillvaro, allt ifrån en en sjukvård på gränsen av sin förmåga, föräldrar vi inte kunnat träffa eller inte fått hålla i handen under de sista timmarna och uteblivna kramar från barnbarnen – har jag mött min faster Maja genom den dagbok hon skrev under sin utbildning till sjuksköterska i Uppsala och senare tjänstgöring på lasarettet i Gällivare som var hennes hemortslasarett.
Faster Maja var min äldsta faster, född 1893, och om hennes tidiga ungdom och utbildningstid visste jag ingenting. Min faster Maja var en – som jag känner henne – kunnig och erfaren sjuksköterska som hela sitt liv – som jag känner det – verkade som husmor och ledaransvarig vid en sjukstuga i Uppland. Hennes bostad var ett rum på sjukstugans övervåning. Lite barsk – men hon hade en självklar respekt med sig. Detta vet jag eftersom jag under min gymnasietid jobbade en sommar som köksbiträde vid sjukstugan.
Att ta del av hennes liv som ung – med kamratkontakter i Uppsala, om umgängesformer på den tiden, t ex att det inte var vanligt att man sa ”du” till varandra ens i kamratkretsen utan det noteras ”vi bestämde att säga du till varandra” – har för mig varit en personlig upplevelse av hur livet i studentstaden Uppsala kunde te sig för 100 år sedan och en pandemis påverkan på människor och sjukvård för 100 år sedan.
Lite om Majas familj. Hemmet var ett religiöst hem, hela familjen var engagerad i missionskyrkan i Malmberget, och umgicks flitigt med andra familjer i missionsförsamlingen. Hennes far – min farfar – kom från Småland, och sökte sig som många andra till den nystartade gruvbrytningen i Malmberget under tidigt 1890-tal. Han blev gruvfogde och en tongivande pionjär i Gällivare/Malmberget med många förtroendeppdrag. Familjen hade det förmodligen relativt gott ställt ekonomiskt. Farmor som kom från södra Norrbotten var en stark kvinna som hade stort inflytande på sina barns liv och framtid. Hon födde nio barn, varav sju blev vuxna, fyra flickor som alla fick yrkesutbildning men ingen egen familj. Min pappa och hans yngsta bror var de enda som bildade familj.
Faster Maja tycks trivas bra med utbildningen och jag får följa henne, särskilt i de olika praktiska momenten ute på klinikerna. Efter avslutad utbildning återvänder hon som nämnts till Gällivare och tjänstgör i huvudsak som nattsjuksköterska.
Det är alltså under hösten 1918 som faster Maja står mitt i mötet med lidande och död i spanska sjukan. Dagboksanteckningarna under augusti slutar många dagar med: ”1 patient dör i spanska sjukan”
När hon kommer tillbaka efter semester den 1 oktober och börja vaka: 8 oktober: En syster Ebba från Boden kommer med en patient. Hon talade om en ryslig tid som varit i Boden, över 90 döda vid regementet 16 oktober: Förtvivlad i natt, en död, flera dåliga, två döende, mycket patienter, haft extravak.
19 oktober: En patient död i natt. Sovit dåligt i dag. Känner mig förbi av trötthet
20 oktober: Sovit hela dagen. Känner mig inte kry
22 oktober: Den tredje beväringen död i natt
23 oktober: (Majas 25:e födelsedag) Sovit till kl 13. Sedan farit hem och bjudit kamraterna på kaffe. Ej varit glad, mycket trött, ingen matlust
24 oktober: sovit ganska bra men ändå trött och inte glad, vill bara gråta. Elvira vill att jag ska söka annan plats. Vad jag tycker om henne!
25 okober: På morgonen dog en patient till. Sovit hela dagen
30 november: I natt har en patientdött, det är tredje natten å rad. Det är så tråkigt, har inte gråtit så mycket som denna höst. O vad denna epidemi krävt många offer
4 december: Inre strider marterar mig. Varit hos doktorns på supé men det känns så tomt
16, 17, 18, 22 december: En patient dog i natt
28 december: Tre operationer. Svimmat av trötthet
I början av år 1919 blir Maja själv sjuk, hög feber och kräkningar och diarré. Hon börjar vaka igen redan efter en vecka men efter ytterligare någon vecka skriver hon ”väldigt trött på kvällen men måste vaka”. Efter ytterligare någon vecka: ”är så genomtrött, kan ej sova, svårt att hålla tårarna tillbaka, skulle omöjligt kunna vaka mer än månaden ut”. Huruvida hon hade någon ”släng av” spanska sjukan framgår inte. Men trots att hon bryter upp från Gällivare och tar ett vikariat under tre månader på Umeå lasarett (hon har en syster som utbildar sig till folkskollärarinna där) så återkommer suckar om ”obeskrivlig trötthet” och gråt.
1 november 1919 reser Maja till Missionsförbundets vilohem i Rättvik för att ”få vila till kropp och själ”.
Den 9 november avslutas dagboksanteckningarna: ”På predikan i Rättviks missionskyrka. Sång och musik och ett gudomligt väder”.
Jag har fått en inblick i en ung sjuksköterskas liv som i sin första tjänst ställs inför lidande och död som påverkar henne på många plan och uppenbarligen leder till vad vi i dag skulle kalla utbrändhet. Dock – förutom den orimliga arbetssituationen – finns kanske andra inslag i hennes vånda. Var hon förälskad – två män finns med i dagboken – och det gillades inte av hennes mor? En anteckning antyder möjligen det: ”Vi har haft sköterskesamkväm hos Agda men det känns så tomt, det som ger livet innehåll fattas, således det nödvändigaste”. Maja hade en stark gudstro som verkligen finns med som en röd tråd i hennes dagbok. Hon är fylld av tacksamhet över att hennes tro bär henne, men fanns kanske ändå en längtan efter en ”jordisk” kärlek som hon kände förmenades henne. Hade gärna velat fråga henne!
Men vad hände sen? I mina minnen av faster Maja finns inga spår av ”utbrändhet”. Jag kände henne som ”primus motor” på Leufsta Bruks sjuksktuga. Hon levde ett aktivt liv, gjorde resor, hade många vänner och efter pensionering flyttade hon till Uppsala och delade lägenhet med sin två år yngre syster. Maja blev 91 år och kunde bo i sitt hem ända till slutet av sitt långa liv.
Nedtecknat av Signild Brandé, f 1935, brorsdotter till Maja.
Denna berättelse får gärna delas med andra.