Coronapandemin
Fredagen den 13 mars 2020 kommer jag aldrig att glömma: då börjar min karantän. Det innebar time-out från kören och konstföreningen samt att avstå från alla inbokade aktiviteter. Jag hade ju läst och hört att den influensaliknande sjukdomen ”Corona”, som startat i Kina i början av året, anlänt till Europa, men att det så snabbt skulle komma att gälla även mig var närmast chockartat. Dessutom tillhör min man gruppen 80+ och jag själv 70+. På radion säger man att veckans ord är ”Inställt”.
Man skall hålla sig isolerad så mycket man kan. Men en fråga är svår: hur skall vi kunna sköta våra inköp? Sten och jag har inga barn boende i närheten och att skicka efter varor känns svårt. Visst är våra frysar ganska – eller alltför – fulla, men att införskaffa s k dagligvaror, som mjölk, bröd och grönsaker är ett problem.
En dag ringer det på entrédörren och jag springer snabbt till köksingången och hälsar på den unga flickan som står en bit bort med en barnvagn. Hon svarar ”hej, jag heter Lina och bor i huset intill”. Jaha, nya grannen tänker jag. Hon fortsätter ”jo, jag vet ju att ni är äldre, och jag undrar om ni behöver hjälp med att handla? I så fall kan jag göra det – jag är barnledig och vill gärna hjälpa till om jag kan!” Det är ett så fantastiskt erbjudande att hon borde ha fått en kram, med det är inte tillåtet. Avstånd, var det som gällde. Vi kommer överens om att jag skall skicka en köplista per sms och sedan betala med swish. Vi säger hejdå och jag går jublande in och berättar nyheten för Sten. Han blir förstås lika glad och berättar att han faktiskt har träffat Lina och även hennes man Tobias; ”jättetrevliga båda två”.
I fem månader fixar Lina alla våra inköp. Hon meddelar alltid innan hon åker till affären, så jag är beredd. Om en vara inte finns, skickar hon ett sms och frågar om hon kan ta något annat istället – ibland skickar hon en bild och får ett snabbt svar. Allting fungerar perfekt! När hon lämnat påsarna på bron ringer hon på dörrklockan. Jag ilar till entrén och sedan står vi och snackar en stund med stort avstånd. Dessa pratstunder är väldigt trevliga; vi lär känna varandra vilket vi troligen inte gjort i vanliga fall. I augusti förvarnar hon om att hon skall börja arbeta i september och då
hinner hon inte längre hjälpa oss. Det är helt okej för Sten och mig; vi är otroligt tacksamma för hennes insats under sommaren. Den har hjälpt oss att stå ut med situationen utan att behöva känna ängslan och oro för att skaffa hem varor. Dessutom har smittan avtagit och vi ser till att handla när det är få kunder i affärerna – vilket man kan se på butikernas hemsidor.
Att ”sitta i karantän” är annars inte roligt, det vet alla äldre numera. Men Sten och jag är mycket glada över att vi kan vara tillsammans, att vi har turen att ha ett hus med trädgård där man kan jobba och njuta och att vi har cyklar och en bil, som kan ta oss ut till promenader i skog och mark. Norviksbygget har vi haft koll på hela sommaren och Sörmlandsleden har fina sträckor som blivit favoriter. Lövhagen och
Fjättern – ibland med ett skönt bad – är också härliga vandringsmål.
Men ibland kan det hända något hemskt i skogen även om alla pratar om hur hälsosamt och givande det är. Vad menar jag nu? Jo, en dag när det är väldigt blåsigt föreslår jag att vi tar en skogspromenad, för det är lugnare bland träd och buskar.
Vi åker till pistolskyttebanans parkering och vandrar iväg längs Fjätternrundan. Efter en stund blir det riktigt lerigt och sankt på skogsvägen så det gäller att se var man sätter fötterna. Jag går någon meter framför Sten och så hör jag ett fruktansvärt dån bakom mig. En rejäl gran har blåst ner över vägen. Chockade stirrar vi på varandra, utbrister ”nu vänder vi!” och hastar iväg till bilen och kör raka vägen hem. Inte ens i skogen är man skyddad! Rotvältor har blivit vanligare och ligger allt oftare tvärs över skogsstigarna. För övrigt har skogarna blivit tråkigare att gå i jämfört med ”förr i tiden”. Det är allt mer avhugget med rester av stammar och sågade grenar. Mindre och större stenar har kommit upp i dagen och vildsvinens bökande har också resulterat i gropiga och svårframkomliga skogspartier. Men, det skall tilläggas att vi fortfarande tycker om att vandra i skogen såvida det inte blåser kuling!
Att inte vara fri att göra vad man vill: sjunga i kör, göra konstutflykter till Stockholm, gå på bio eller teater, träffa vänner, delta i föreläsningar är oerhört tråkigt. Men det värsta är att inte kunna träffa och krama om barn, barnbarn och syskon. Obeskrivligt overkligt. Men trots allt har vi haft tur: fått ovärderlig hjälp av vår supersnälla granne Lina och klarat oss ifrån en oväntad rotvälta!
Myril Malmström Bengtsson och maken Sten Bengtsson