Coronans år 2020
Corona… vad är det? Ja, ha, någon sjukdom i Kina. Måtte den inte komma hit. Jasså, har den kommit till Italien. Låter inte bra, men den stannar säkert upp, och planar ut. Vad tror ni? En del säger att detta inte är bra, men vi får se. Finns den i Sverige?
Då börjar det bli allvar. I mitten av mars var första gången vi helt ställde in ett allmänt besök. Skulle bjuda dotter och barnbarn på filmen Catwalk. Nu måste vi lyssna på varningarna. Vi stannar hemma.
För oss, maken och mig, går livet som tidigare. Vi har så mycket omkring oss, företag, hus, jordbruk. Ska vi gå och handla på ICA? Ja eller nej. Det blev nej till sist, och är så fortfarande den 21 juli 2020. Tröttnar på det här, i augusti träder vi in i ortens ICA butik. Plasthandskar på, handsprit inne i affären och i bilen.
Jag är trött, men snart får jag komma och konvertera mitt hjärta. Ser fram mot det, kanske jag blir piggare. Ett annat problem var knölar i vänstra bröstet. Kanske en snabbis till HC? Nej, detta fick jag sköta om själv och ringa sjukhuset Den 27 mars till sjukhuset, men det var till hjärtavdelningen denna gång. Undra vad som händer vid ingången pga. av coronan. Dagen före kom ett telefonsamtal för att höra om jag hade några sjukdomssymtom. Det har jag inte. Åker in till ett folktomt sjukhus, och ingreppet sker, och sedan hem. Några dagar i stillhet, sedan kom krafterna tillbaka. Helt otroligt. Blev som en annan människa. Cykeln fram och tänk vilka cykelturer, runt hela bygden, till postlådor där 65 åringar bor. Jag lägger i brev från vår lokalavdelning där de välkomnas som medlem. Det känns skönt att krafterna återvänt.
Vi isolerade oss, träffade ett fåtal av våra nära. Sommar och uteaktiviteter. Vi 70+ placerades vid ett särskilt bord. Nu måste jag ta itu med den växande oron om bröstcancer. I början av juni besök på bröstmottagningen, bröstcancer. Den 18 juni information om kommande operation, detta var dagen före midsommar, tankarna snurrade, inget var som det skulle. Den 23 juni låg jag på operationsbordet, inte vad jag tänkt mig. Den dagen för 65 år sedan föddes min lillasyster, och i dag skulle vi fira henne. Det var helt overkligt. Dessutom komplikationer och det tog några dagar innan hemfärd. Detta var sommaren 2020, under mina sjukhusdagar var det extremt varmt i Sverige, badvattnet var uppe i 29 grader vid vår stuga. Vid min hemkomst valde jag att åka till stugan. Första dagen hemma satt jag på en stol i vattnet och bara njöt, på natten körde vi kyla på värmepumpen och vi anpassade oss till sjukdom och Corona.
Nu är det den 21 juli. Livet går vidare. Men skrämmande är det. Vi +70 tycks inte se någon ljusning. Jag längtar ut, ut på bilresor, besöka andra trakter, men hur blir det med belastning på andra regioner? Vissa dagar, om orken säger ja, träffas vi på altanen i sommarstugan. Födelsedagar och namnsdagskaffestunder träffas vi ”gamlingar” och de yngre, barn och barnbarn håller sig på avstånd.
Många platser har vi besökt, bilutflykter med kaffekorg. Vi har suttit i kyla och blåst och fikat, både vid Dalälven och små insjöar i Hälsingland. Vi har besökt gamla släktgårdar, som jag inte varit till på många, många år. När maken inte gjorde sig tid, cyklade jag runt på skogsvägar.
Altanen som skulle byggas vid sommarstugan innan sommaren, hur blir det med den? Det får vara, säkert är pandemin slut innan sommaren är slut, trodde vi.
Vår äldste son och hans fru flyttade till ny bostad den 1 april. Det dröjde ända till den 30 juli innan vi gjorde slag i saken och inspekterade deras nya boende. Allt är ju så jobbigt och alla är rädd för smitta.
Men så plötsligt händer något. Vi får besked om att äldsta sonen och sonhustrun ligger i Corona. Då hade vi åter träffats, för 10 dagar sedan, tillsammans med deras barn, dvs. våra barnbarn och deras respektive. Vi räknade dagarna och vi var glada när 14 dagar gått och vi inte fått feber eller andra symtom. Oroliga tider, men det gick bra. Lyckligtvis blev ingen mer smittad och det har gått bra för vår son och hans fru. De är fortfarande efter ca en månad lite trötta, men båda har återgått till sina jobb.
En utomhusaktivitet med musikunderhållning på dansbanan på hembygdsgården ordnades av PRO avdelningen under sensommaren. Vi som besökte denna hade vår egen fikakorg med, vi satt med behörigt avstånd, och härlig musik fick vi lyssna på. Tänk om vi kunnat dansa också, men vi får ju inte hålla i varandra. Lite disco á la PRO kanske, vi har ju växt upp i Rockmusikens tid, så lite Elvis, Little Richard, Jerry Lee Lewis skulle absolut liva upp oss. Nu är vi inne i mitten av september. Kvällarna är mörka och vad händer nu? Alla aktiviteter är inställda.
Vi är ett gift par sedan 1962, och tacksam är vi som har varandra. Vi har en dotter och hennes flicka som bor här hemma på gården, vi ses varje dag, men vi måste hålla avstånd. Den yngre sonen träffar vi vid fritidshuset, utomhus förstås, men många är nu både ledsna och förtvivlade inför den långa hösten och vad som väntar.
Det är lätt att säga att vi väntar på bättre tider, tid att umgås har vi, men vi får ju inte som det är nu. Hur ska det bli? Nu är det den 24 september. I går gjorde vi en utflykt runt Dalarna, 45 mil blev det. Det var nog den sista innan vintern. Nu sitter vi här, jag mår ganska bra, eller jag måste säga, att det gått jättebra, efter min operation, gift med en man som jobbar, som att han är 25 år. Snart är altanen klar vid sommarstugan. Han fick hjälp av svågrarna, också pensionärer.
Hur blir vintern? Får vi träffas? Det varnas nu för en ny period med nya insjuknade och dödsfall. Vad händer i föreningslivet, inga PRO resor till Åland, ingen litteraturcirkel där vi träffas och har trevligt, inga PRO möten. Ingen träff i vår vingrupp, vi som träffats så gott som varje månad sedan 1992, inga musik-kafféer med Röda Korset. Barnbarn som vi håller på avstånd, inga biobesök, konserter som vi längtar att lyssna på. Träffar vi haft med vänner, då vi ätit och druckit gott och avslutat kvällen med kortspel. Vad göra? Styrketräningen är inte att tänka på. Nu är det telefonsamtal, facebook och instagram som gäller.
Men bättre tider kommer. När allt är grått och tomt, dvs. ganska svårt och jobbigt, kan inte livet bli sämre, då måste det bli bättre.
Jag har en vän som en gång sa: Är livet trist och grått en dag, ta och måla en stol eller gör något annat kreativt. Det blir bättre.
Hoppas att vi kan se fram mot nästa år, och som mitt barnbarn, 5 år, sa till sin dagmamma, om jag lever.
Monica Sjökvist