Coronans år 2020
Under vandringsdagarna på spanska östkusten, första veckan i februari, njöt min make och jag av sommarvarma dagar och åsynen av mängden vita och rosa mandelblomsträd, som stod i full blom – så oerhört vackert! Lyckliga över att vi båda två fortfarande var pigga och friska nog att kunna göra resor till olika länder och platser för att få se och ta del av natur, kultur och traditioner olikt det vi känner till i vårt eget land, tog vi tillvara på allt vi fick vara med om den veckan. Inte anade vi då, att vi snart nog skulle få uppleva något vi aldrig tidigare hade varit med om!
Strax efter hemkomsten från Spanien fick jag reda på att en barndomsvän jag efter mer än 70 år fortfarande hada trogen kontakt med just fått besked om att hon hade obotlig cancer och förmodligen inte hade lång tid kvar att leva. Jag och min man körde fram och åter till Mora och hade ett fint möte med henne och det kändes bra att vi hann ta farväl av varandra, för två veckor därpå, när vi genom radio, TV och tidningar fått klart för oss att hela världen råkat ut för en pandemi vid namn Corona, fick jag också veta att min vän hade somnat in för alltid.
Året hade börjat så bra och jag kände framtidshoppet pirra inom mig, men när jag fått veta att min goda vän hade avlidit och hörde om hur Coronaviruset spred sig som en löpeld genom länder och kontinenter kändes det dystert och tungt. Det tog tid att inse vidden av pandemin, men som pensionärer kände vi nog ganska snabbt ändå, att vi tillhörde en lyckligt lottad grupp av människor, som – under förutsättning att få vara frisk – kunde leva livet på ett skönt och vanligt sätt. Vi kunde vara utomhus och strosa i skog och mark eller cykla, som vi alltid gjort och varje månad fylldes kassan på utan att vi behövde slita för tillvarons ”gå-i-hop”. Vi tycker fortfarande att vi klarat av både vardagar och helger utan besvär eller obehag, men kan ibland känna att vi håller på att bli för bekväma för att ens tänka på umgänge av något slag. Dock håller vi hårt på träffarna med några goda vänner, som gillar att ta en fika tillsammans. Varannan vecka, eller lite oftare, bjuder en av oss de andra på för- eller eftermiddagskaffe i någon av parkerna eller på någon annan trevlig plats utomhus och ”gästerna” behöver bara ha med sig sitt glada humör. Det har aldrig varit några sura miner och skrattet bubblar i den härliga stämning som råder då vänner träffas.
Vi anade att Coronaviruset skulle stanna kvar länge och ju mer vi närmade oss maj månad förstod vi att någon resa till Colorado kunde det naturligtvis inte bli för oss. Vi hade redan före jul köpt biljetter till Denver, där vi skulle ha landat en vecka innan vår äldste son Per skulle fylla 50 år, men i mitten av april tyckte vi det var bäst att skicka iväg ett brev med gratulationskort och minnesalbum över sonens första halvsekel – vi ville att han helt säkert skulle få det till födelsedagen, även om vi själva inte dök upp. Trots att jag rekommenderat kuvertet med hyllningarna för ett par hundringar och lite mer blev det en spännande väntan – och ett stort fiasko! Jag tror nästan att jag var mer ledsen än födelsedagsbarnet, när vi den 21 maj satt vid datorn och gratulerade honom och han inte ens hade fått en brevhälsning från sina föräldrar. Om PostNord i Sverige inte är särskilt snabb av sig, kör de med ilbudsfart jämfört med hur fort posten i USA kommer fram till adressaten. Det tog två och en halv månad innan brevet hamnade i sonens brevlåda! Nåväl, både vi och han har nu kommit över det schabblet. Vi vet att det finns massor av personer som inte kunnat fira födelsedagar, bröllop eller fester av olika slag, så vi kan bara acceptera att man under Coronans framfart inte får räkna med att tillvaron är som den oftast brukar vara. Fira får vi göra en annan gång!
Lyckosamt nog blev det en förträffligt bra sommar och vi som älskar att vara ute hade inga problem att hitta program för dagarna, vare sig solen sken eller regnet föll. Cykelturerna blev många, ibland korta men ofta långa – vi har glatt oss åt alla fina cykelvägar, centralt eller i stadens utkanter, men vi räds inte att ge oss ut på landsvägarna heller. Naturligtvis har vi både haft vattenflaska och kaffetermos med oss och tagit raster där vi tyckt att vi kunnat sitta ner en stund. Lata dagar, när sommardagarna var riktigt varma, tog vi bilen till Koffsan, men nu börjar vi känna av ”gammeln” så smått, så vi prioriterade inte badet många gånger. Däremot cyklade vi ofta ner till Vattenparken, där vi hittat en härlig plats intill ett litet porlande ”vattenfall” och där ett andpar kom fram och hälsade på oss flera gånger.
Bilutflykter över dagen har inte heller varit helt fel, även om vi inte har gjort många. När maken läst att man får gå i ett hjort-häng intill Gripsholms slott, bestämde vi oss en tidig morgon för att åka dit. Solen sken från en klarblå himmel då vi lämnade bilen på parkeringsplatsen vid slottet och snabbt gick mot hängets grind. Klockan var bara sex denna undersköna morgon, då vi kom in i den enorma hagen. Hjortarna var minst lika morgonpigga som vi! Väldigt många djur betade på ängarna och i skogsdungarna, så vi kunde både fotografera och studera dem under vår timslånga promenad.
Vår fina utfärd kunde förstås inte mäta sig med vad Pers familj fick uppleva hemma på sin egen tomt högt uppe i Klippiga bergens utkant! Sonen hade kommit ut på garageuppfarten en morgon och såg att en bildörr stod på vid gavel och vid närmare titt upptäckte han att hans burk med nötter, som han hade haft i bilen, låg på marken, knölig och tom! Han förstod att den svarta björnen, som setts i trakten och som en granne hade fotat när den öppnat någon annans bildörr hade gjort ett besök i hans bil och känt nötdoften! Ett antal dagar senare, när familjen satt och åt vid köksbordet, såg de genom fönstret att en svart björnhona spatserade förbi huset med två små lurviga ungar!
Härligt är det med upplevelser av olika slag! Det kan vara både roligt och rofyllt att få krypa ner i sängen med en bra bok eller lyssna till några av alla fantastiska människor som framträtt i radions ”Sommar” – så enastående och intressanta röster vi fick höra detta år! Både maken och jag själv älskar att lösa korsord och lägga pussel! Vi har ett gammalt spelbord som stått uppfällt sedan i våras och så gott som varje dag byter vi plats med varandra för att hjälpas åt att trolla fram olika pusselbilder. På samma sätt samarbetar vi med korsorden. Kör jag fast med mitt byter jag med ”gubben” och förhoppningsvis kan vi lösa båda korsorden. Eftersom vi är väldigt förtjusta i att dansa och har en massa fina dansbandsskivor har min make då och då dragit undan mattan i vardagsrummet och bjudit upp mig till dans – ingen trängsel och gratis är det också! Tack vare alla fantastiska teknikaliteter kan vi både höra och se dem vi vill tala med både i Sverige och i andra länder – så visst har vi det bra!
Vi har nu klarat av ett drygt halvår i kampen mot Coronan och får vi bara fortsätta att vara friska så är det så gott som redan bestämt att vi kommer att gå segrande ur striden. Men vi är båda två ganska säkra på att vi inte kommer att gå vidare i gamla fotspår – hela vår världsbild har förändrats och det blir både spännande och intressant att följa utvecklingen mot nya mål.
Mia Nordqvist