Coronans år 2020
Gitarren
Min pappa hade en gitarr. Den var brun, gammal, stålsträngad och lite sprucken. Klangen var väl inte särskilt välljudande men ackorden han slog var rena. Jag tyckte det lät så fint. Vi var tre systrar som ofta sjöng till pappas gitarrackompanjemang. Han lärde mig några ackord. Tre stycken. Det räckte för att jag skulle känna mig oerhört musikalisk. Jag skrålade ”Diana” och ”Tom Dooley” medan jag växlade mellan de tre ackorden. Vilken lycka! Den första födelsedagspresenten som jag fick av min blivande man var en splitter ny Levin-gitarr fint inbäddad i en grå gitarrlåda. Vilket ljud i den gitarren! Under åren har jag undan för undan lärt mig nya ackord .Jag har haft en sådan glädje och nytta av gitarren både privat och under mina yrkesår som lågstadielärare. Sedan jag pensionerades har den dock mest hängt på sin krok på väggen.
Så en dag, under min dagliga promenad i början av pandemin, träffade jag en jämngammal körkompis. Vi har känt varandra länge och sjungit i olika körer sedan 70-talet. Vi var båda helt överens om att vi saknade att sjunga. Som vi stod där och pratade med varandra på två meters avstånd, (tur att man har hörapparat), fick vi en idé. Tänk om vi skulle göra ett musikprogram tillsammans för seniorverksamheten i den församling vi båda tillhörde? Jag sa att jag hade en bra bok om Evert Taube med sammandrag om hans liv och med flera av hans låtar. Det visade sig att min körkompis hade en visbok med Taube-låtar där också bakgrunden till visorna redovisades.
Bingo! Det var ju perfekt. Att träffas och sjunga under pandemin var inte att tänka på men vi kunde i alla fall planera vilka visor vi ville ha med . Efter många sms och mejl hade vi kommit fram till elva visor som kunde passa bra. Nu hade vi något roligt att syssla med under vår karantän.
Gitarren togs ner från sin krok. Efter tålmodigt skruvande på strängarna blev den någorlunda stämd. Mina fingrar, som sedan de sist greppade gitarren hade blivit både krokiga och stela, hittade med möda fram till de olika ackorden. Här behövde övas! Vad kul! Jag har ju gott om tid. Så var det Evert Taubes texter. Han sparade inte på orden. Flera av visorna har bortåt 10 till 15 verser. Det är svårt att lära sig utantill nu på gamla dar. Men som sagt, jag har gott om tid.
Jag satt med gitarren i knät och övade på ett knepigt ackord. Mina knotiga fingrar spretade över greppbrädan och ville inte finna sin rätta plats. Telefonen ringde. Skönt att få släppa gitarren och koppla av lite. När jag lyfte luren hör jag en glad stämma: Hej! Det är Lena. Jag undrar så hur ni mår nu i coronatider? Mår ni bra? Får ni hjälp med att handla? En sprittande glädje och stor värme spred sig i hela kroppen. Tänk att Lena brydde sig! Hon och hennes lillebror hade varit sommarbarn hos oss ett par somrar för över femtio år sedan. Under åren som gått har vi skickat julhälsningar till varandra men bara träffats en gång. Det blev ett långt samtal. Först konstaterade vi att vi alla, efter omständigheterna, mådde riktigt bra . Sedan berättade Lena om alla roliga minnen hon har från somrarna hos oss i vårt sommartorp i Västergötland. Jag lyssnade fascinerad. Det mesta hade jag glömt. Vi kom överens om att så fort pandemin var över så skulle vi hälsa på varandra.
Länge satt jag kvar vid telefonen. Minnena som Lena berättat om spelades upp för min inre syn. Det var som att se på en film. Jag såg hur vi samlade kvistar till en liten brasa på berget bakom huset. Där grillade vi korv om kvällarna. Jag såg Lena komma gråtande in i köket med en korg krossade ägg. Hon hade ramlat på hemväg från granngården där hon och lillebror varit och köpt ägg. Resultatet blev en hiskelig hög med pannkakor som vi mumsade i oss. Ja, detta och mycket mer flimrade förbi. Mest berörd blev jag ändå av en episod som Lena hade upplevt då jag inte varit med. Under ett par dagar fick barnen bo hos mina föräldrar eftersom jag drabbats av hög feber. Då hade min pappa tagit fram sin gitarr och sjungit och spelat med barnen. Sedan hade han lärt Lena några ackord. Det gjorde att starkt intryck på henne. Musiken hade kommit in i hennes liv. Och, berättade Lena för mig, när jag fyllde tio år fick jag en gitarr.
Eftertänksamt reste jag mig , gick långsamt tillbaka till soffan och tog min gitarr i knät. Försökte ta det knepiga ackordet. Hurra! Nu satt det!
I väntan på att pandemin skall ebba ut så har jag fullt upp med att öva på Evert Taubes visor.
Mitt mål är att kunna alla verserna utantill och även ta ackorden utan att titta i noterna.
Margareta Rinsell