Panik i pandemin
Ja kära vänner, vem hade väl trott att vi skulle genomlida en pandemi i våra liv? Så gott som ingen, ja i alla fall inte jag. Så fel jag hade, för nu är vi mitt i den. Smaka på ordet…Pandemi. Är det en blandning av panik och epidemi kanske? Googlar och finner att pandemi kommer av grekiskans pandemias och betyder ”Hela folket”.
I början av mars bokade maken och jag en resa. Vi brukar tillbringa en vecka på Gran Canaria på vårkanten, och hade tänkt att göra det även i år. Vi planerade och kollade datum och bestämde oss för att resa den 11 mars. Avbeställningsskydd? Nej, det behövde vi inte. Så vi tryckte på beställ, betala, och klick så var det klart. Nästan direkt vi hade slutfört betalningen nämndes Corona på nyheterna. ”Fan också, sa mannen min. Vi skulle nog haft avbeställningsskydd”. Positiv som jag är så svarade jag att: ”Nä, det tror jag inte behövs”.
De kommande dagarna, veckorna pratades det nästan uteslutande om Corona och Italien på nyheterna. Vi skulle till Spanien ju, inte till Italien. Maken velade och tyckte att vi struntar i om vi förlorar de pengarna. Vi reser inte, men jag stod på mig. ”Vi reser, sa jag. Om inte Folkhälsomyndigheten avråder, för då blir vi hemma”. Så bestämde vi. Jag förde en mailkonversation med Ving under de dagarna innan vi kulle resa. ”Bara kom, ni skrev de. Här nere är allt som vanligt”.
Vi packade våra väskor halvhjärtat. Flyget skulle lyfta från Sturup på tidig morgon den 11 mars. Vi gick upp tidigt och drack en kopp kaffe innan vi packade väskorna i bilen och gav oss iväg. Jag hade en extremt dålig magkänsla denna morgon. Kände mig nästan sjuk. Flera gånger hade jag uppe i munnen och skulle säga till min man att vi stannar hemma. Vi skiter i det. Men…jag sa inget och ett par timmar senare steg vi ur planet på Gran Canaria i strålande solsken. Äntligen semester och återhämtning efter en lång vinter. Denna dagen deklarerade WHO att det rörde sig om en pandemi.
Transferbussen tog oss snabbt till hotellet där vi installerade oss i en stor härlig bungalow. Väskorna packade upp, kläder hängdes in och ett glas vi slogs upp. Det här är livet, det var vi rörande överens om. Vi rekade runt hotellet, poolområdet, och allt var precis som utlovat. En och annan gång, ja egentligen en gång i timmen kollade vi Aftonbladet och UD:s hemsida. Inget oroväckande på de sidorna. Välkomst mötet ställdes in av Ving dagen efter på grund av Corona. Jaja, vi hade ändå inte tänkt att gå.
Dagen efter vi kommit ner skadade min mor sig. Hon hade blivit tagen av stormen och kastad i gatan. Hon var förd i ambulans till Helsingborgs lasarett. Där blev hon inlagd och skulle opereras någon dag därefter. En ny axelled skulle sättas in. Paniken spred sig i min kropp. Min lilla mor!! Kära någon, och här satt jag en helskotta massa mil från Klippan. Sedan min syster så hastigt lämnat detta jordelivet så är det ju bara mor och jag kvar så vi är rädda om varandra. Hur kan man vara rädd om någon som är tusen mil bort? Jag ringde mina barn och de körde till sjukhuset med kläder, pengar och handväska, med mera. I receptionen på sjukhuset fick de då veta att det hade införts besöksförbud samma. Ok, då kändes det lite bättre att vara långt ifrån för helt plötsligt kvittade det. Hade jag varit i Klippan hade jag ändå inte kunnat åka dit och besöka henne. Jag kunde ringa min mor för mobiltelefon har hon så jag var uppdaterad om läget hela tiden. Efter några dagar blev hon opererad. Hon hade ont och det var många samtal fram och tillbaka.
De närmaste dagarna njöt vi av långa promenader. Gick ut och åt, solade, tog ett dopp i poolen. Vi tog oss en svängom på kvällarna och hade en normal semestertid. Det varade bara kort. Helt plötsligt kom nyheter. Nu avrådde UD från resor. Italien hade stängt ner redan innan vi reste, och nu skulle Spanien följa efter. Nu visste vi inte om vi skulle komma hem som planerat. Jag är bra på att som man säger ”måla fan på väggen” och han satt nu som klistrad där. Oro och stress tog bo i min kropp och mitt huvud.
Söndagen den 15 mars levererades ett brev från Spanska myndigheter till alla gäster på hotellet. Landet var stängt. Vi fick gå till matbutik och till apotek. Bara det. Vi hängde vid teven. Det fanns inte svenska program men det fanns norska, och de sände nyheter dygnet om. Så vi hade rest från Sverige till Spanien för att få värme och sol och bad och nu satt vi hela dagarna inomhus och lyssnade på nyheter och mådde dåligt. Det kom ett mail från dottern som löd: ”Packa era grejer. Alla ska hem. Nu”. Jag mailade frenetiskt med Ving som inte hade svar på någonting i detta läget. De skulle höra av sig.
Vi gick till poolen. Det gick lysande i ungefär tre timmar, sen var det slut med också. Inget poolande. Stängt. Det fattar jag egentligen inte för vi var väl cirka 15 personer på en gräsmatta stor som hela Sofiero, så vi kunde hållit avstånd på 20 meter till varandra. Men icke. Regler var till för att följas. Det var bara att lyda. Vi hade två uteplatser runt vår bungalow och se där fick vi vara. Endast där. Vår tvåmannatrupp hade nu utökats med en randig katt, så vi var tre. Vi tre behövde handla mat för inte en endaste restaurang var öppen. Mataffär och apotek, Bara det.
Vi knatade till mataffären. Såg vår möjlighet att komma ut ur karantänen, fängelset. Katten stannade hemma och vi andra två gick. På hemväg blev vi stoppade av polis. De undrade vad vi höll på med. ” Vi har handlat”, sa vi. Då satte de ögonen i oss och talade om att det var EN person som fick gå och handla. EN. Tur katten hade blivit hemma, annars hade vi varit tre. Det fick i fortsättningen bli maken som handlade kom vi fram till, för jag har inget lokalsinne och hade aldrig kommit tillbaks till vårt hotell annars.
Hemkomna från affären njöt vi av en burk Findus färdiga köttfärssås och kokt pasta. Det var inte så dumt. Man blir lätt trött på pommes och stora köttbitar när man är på semester. Dagen därpå åt vi en micropizza. Jo då. Katten fick kattmat, men han gillade nog inte menyn för han lämnade oss och kom inte tillbaka. Han hittade nog ett bättre hushåll.
Nyheterna kom nu tätt. Norge stängde sina gränser och EU stängde sina. Jag hade panik över att inte veta hur eller när vi skulle komma hem. Min man är norsk medborgare och jag hade nu börjat fundera på om han skulle få flyga till Sverige med sitt norska pass. Jag sov dåligt om nätterna för tankarna spökade runt i skallen på mig. Jag läste på mobilen om några svenskar som först blev nekade att flyga till Köpenhamn, men när de löst biljett mellan Köpenhamn och Helsingborg så var det ok. De var tvungna att ha en slutdestination i Sverige och kunna bevisa det. Då kom jag på det geniala att jag måste lösa en biljett till honom från Malmö till Oslo med snabbussen. Sagt och gjort, jag bokade en enkel bussresa till honom. Denna gången med avbeställningsskydd, vis av läxan. Mycket nöjd med mig själv och min finurlighet. Ving kom med besked att hemresorna skulle gå som planerat.
Detta är nog första gången jag var själaglad att resan tog slut. Vi kom till flygplatsen och maken fick följa med utan ett enda knyst någonstans. Så fort vi satt oss på planet avbokade jag hans bussresa till Oslo och fick pengarna tillbaks. När planet lyfte var jag så tacksam att det äntligen var över.
Mor var kvar på sjukhuset och vi kom hem en dag före henne, men det skulle ändå dröja innan vi kunde ses, för vi satte oss i frivillig karantän i nästan två veckor. Mor är gammal och hon ska absolut inte utsättas för någon smitta. När jag så småningom åter kunde besöka henne var lättnaden total.
Tänk vad man kan längta hem. Hem till Sverige och tryggheten. Hem till sina nära och kära. Hem till vardag och allt det vanliga. Vi tar allt det vi har runt om oss för givet, men när man helt plötsligt inte vet om eller när man ska få se det igen, då inser man hur bra man har det, och hur värdefullt det är.
Var rädda om er i detta pandemins år. Jag önskar att allt snart är som vanligt igen, och att vi kan träffas och umgås utan att hålla avstånd på två meter. Man vill göra så mycket när man inte kan, men när man kan, ja då är det inte alltid man vill. Tänk på det!
Maggie