Margareta Arehov

Nu nio månader in på år 2020 har jag trots eller tack vare min karantän
aldrig tidigare upplevt så mycket som direkt påverkat mitt liv som detta
år. Kan det bero på att både mitt och andras normala liv är satta på
“vänt”som gör att jag tycker detta år verkligen har rört om?

Grannen Ingrid och jag tog en promenad på några kilometer. Det händer
inte varje dag men just den dagen sken februarisolen från klar himmel
och vindstilla i Skåne, vi hade hört omnämnas att en pandemi hade börjat
växa fram i andra delar av Europa.  Vi tog  en liten omväg in till
butiken och köpte årets första fastlagsbullar med oss hem för en
gemensam fikastund De låg tillsammans i en tvåpackskartong  Det var
wienerfastlagsbullar. De smakade såklart mycket bra men två dygn senare
insjuknar vi båda två ovetandes om varandras krämpor. Vi hade kontakt
via våra mobiler och jämförde vårt elände. Det blev doktorsbesök och
provtagningar men inga bakterier eller virus spårades då inuti i oss. Vi
blev ju bättre men ännu finns vissa symptom kvar. Ja, man kan ju undra
om det var en förlöpare till Covid19!

Vid en trevlig skolträff uppe i Småland för att minnas att det var 60 år
sedan vi hade lämnat folkskolan 2018 så återknöt jag kontakten med Pelle
bla.Han bodde kvar i samhället som jag hade lämnat för många år sedan
och så även mina föräldrar som flyttade ner efter mig till Skåne. Pelle
och jag  hade mycket att prata om per mobil både samtal och sms. Efter
några månader började han  ta tåget till mig varannan månad och stannade
några dagar. Vi gjorde många utfärder runtom under hela 2019. Vi var väl
inte direkt kära i varandra men en puss då och då fanns det så klart
utrymme för. Av honom kunde jag få svar på nästan allt jag undrade över
,vem som bodde var och vem som var släkt med vem då vi vissa dagar hade
full genomgång om åren 1950 och framåt som var vår skoltid. 2020 började
lite trevande med diverse doktorstider för Pelles del och även annat
viktigt som kom emellan  men februari-mars hoppades vi på att vi kunde
ses. Det blev begränsningar efterhand i resandet som vi alla vet. Lite
trögt i konversationen, vi hade hela tiden våra kommande träffar i
huvudet men det började kännas allt svårare att genomföra. Det blev maj
månad och jag får ett sms från Pelle där han skriver “jag ringer
ikväll”! Lite ovanligt meddelande! Mycket riktigt ,han ringde och
samtalet varade bortåt två timmar då mycket vardagligheter avhandlades.
Jag tänkte avsluta samtalet och sade som vi brukar “Puss och kram!” Då
hör jag Pelles speciella småländska dialekt när han säjer:” Nja nä jag
hade inte tänkt att vi skulle avsluta detta samtal med de orden längre
för nu tycker jag att det har gått för lång tid sedan vi sågs så jag har
tänkt att leta upp någon annan här uppe som bor lite närmre!!!!” Oj,ja
det tog mig någon timma innan min hjärna kopplade att Pelle sade
faktiskt -Tack och adjö- till vår relation ! Givetvis likt en tonåring
ringde jag upp för att få bekräftat att jag hade uppfattat honom rätt
men givetvis så svarade han inte. Nu fyra månader senare kommer jag på
mig själv med att småskratta åt vårt lilla äventyr.

Jag har haft ett rikt liv och känner mig nöjd med vad jag fått uppleva
samt att vara både mamma och farmor. Och när tankarna löper tillbaka
till ungdomsåren så visst kan jag minnas att mamma någon gång skulle
trösta mig när jag kom hem efter en danskväll och inte fått sista dansen
av den som jag var förälskad i just då. Men jag kan inte påminna mig om
att jag någonsin tidigare blivit ratad för att jag bott för långt bort
varken med eller utan Folkhälsomyndigheters rekommendationer .

När nu det tvåbenta människosläktet sviker känns det underbart att ha en
fyrbent vän. ja jag hade faktiskt två fram till för en månad sedan.
Tyvärr fick miss Ofelia – en förtjusande cockerspanieltjej pga sjukdom
flytta upp till hundhimlen. Jag fick ett sms en tidig söndagsmorgon i
augusti från matte “det är dags nu vill du säja adjö vi står utanför din
dörr.” Jag rusade ner och där sticker hon in sin nos så fort
dörrspringan är tillräckligt bred. Svänger in i köket sökande efter sin
älskade gurka men där fanns ju ingen . Kommer ut till mig i hallen igen.
Jag lägger mig på knä och tar hennes varma nos mellan mina händer samt
ser in i hennes kloka ögon. Jag säjer “tack min älskade för att jag har
fått ingå i din krets” Jag släpper hennes nos hon går mot dörren svansen
hänger ner men den lilla tippen längst ner vinkar adjö och inget öga var
torrt.Det är det inte när jag skriver nu heller.

Men kvar finns min andre trogne fyrbente vän.Efter makens död 2015 var
min tanke nu måste jag skaffa hund igen klarar inte av att vara ensam.
Sedan kom eftertanken,jag visste hur låst man blir med ett djur och då
dessutom när jag var helt ensam. Men ödet ,som jag tror på ordnade så
att jag fann en annons i tidningen på en sida jag aldrig annars läser.
Det var Elliot som behövde någon som skötte om honom när husse och matte
reste utomlands och även andra uppdrag där inte alltid hunden är välkommen.

Så under delar av juni och juli  nu för 5:e året bor Elliot och jag i
hans sommarhus. I år kändes det alldeles speciellt lugnt inom mig detta
inre lugn vet jag inte att jag upplevt någonsin tidigare. Jag blev
speciellt berörd en kväll i juli och tog fram mobilen och sände mina
känslor klädda i ett sms till Elliots husse och matte i Frankrike:” En
magisk stund när solen inte  bränner men fortfarande värmer när den just
tittar fram bakom grannens skyhöga gran och björken lika hög bjuder på
sitt lugna behagliga sus! Hunden sovande med huvudet i mitt knä i soffan
på altanen! För övrigt tystnad förutom duvan som hoar efter en
kvällspartner! Då dyker tanken i min hjärna upp : Vem ordnade så att jag
hamnade i denna ljuva stund? 

Margareta Arehov