”Skrivarprojekt Coronans år 2020”
Året 2020 kunde inte börjat på ett märkligare sätt än detta…
Julfirande 2019, före vårt nya decennium 2020 började inte som planerat, året skulle avslutas hos barn, barnbarn med god mat, juleljus, sällskapsspel och klappar. Stjärneljus ute som inomhus vid brasans värmande sken. Traditioner från förr till nutiden skulle mötas i samtliga hem, stugor, bortom, byn, stadens mångkulturella land i Sverige. Traditioner som hade grundlags tidigt under våra livsvandringar.
Men, inte hos dem där hemmen ödelagds och splittrats, de som saknar en bädd, mat och omtanke. Samvetet hade fredats med penninggåvor till hjälporganisationer. Att försöka vara med i tankar, försöka förstå och veta, påminna oss om hur bra vi har det i relation till dem som inget har…
Dagen före julafton kände jag plötsligt, balans, förvirring, minnesförlust med talsvårighet som innebar akut inskrivning vid stadens sjukhus där jag tillbringade dagar i ovisshet.
Kom hem till nya decenniet 2020. Tillfrisknade med ordination: Varje dag medicinering livet ut. Livsvandringen förändrades redan då, och fortsatte med: Corona convid 19 pandemin senare.
Planeringen var av att medverka vid Váhtjer/Gällivare marknad i mitten av mars 2020. Jag skulle berätta, en samisk sed från generationer tillbaka innan skriftspråket fanns. Metodisk vishet har följt släktled, från mun till mun i sekler i mitt ursprung hos urfolket i Sápmi/Lappland Sverige…
Den här gången handlade det om insamlade visdomsord i bokform Vijsesvuohtabáhkkogirjje/ Visdomsordbok. Sameföreningen Samer i Syd, www.samerisyd.nu i södra Sverige har samlat vishetsord i många år. Boken utgavs av sameföreningen. Visdomsordboken med anknytning till annan samisk litteratur skulle få berätta under marknadsdagarna. Berättas också på olika platser i vårt land.
Dagen innan min medverkan meddelades att marknaden inte kunde starta som tänkt.
Corona vonvid 19 pandemin lade förbud över hela landet, mötesplatser och folksamlingar. Oordnat kaos, bortkomna ifrågasättande inslag följde… Vad skulle detta egentligen innebära praktiskt för alla medverkande i mångkulturens malmfält Gällivare? Befolkningen, samiska företrädare med duodje/slöjd, uppträdanden, mattraditioner, knallar från Sverige och Norden, många redan komna med fyllda husvagnar, bussar, karavaner av bilburna besökare, tågresenärer, hotell, restauranger…
Allt kändes främmande, förvåningen steg med rädslor av ovisshet?
Plogade gator, breda arenor stod tomma och väntade, arealer med flera meter hög snö karm. Lågfjället Dundret i bakgrunden med en blek för vårlig sol i snö riket hade förberett en intensiv skidsäsong med gäster. Marknadsplatsen hade breddats och fått fler marknadsstånd, besökare hade ökat under ett antal år… Nu gapade parkeringar tomma km. vis. Uppsatta tända ljusslingor över alltihopa, framtagna stockvedsbrasor med mellanrum, väntade på att tändas. Gågatan några km. lång var platsen där kommunen, malmfältens gruvrike skulle hälsa: Välkommen på olika språk!
Gatorna var upplysta med Same flaggan, tillsammans med Nordens flaggor och den Svenska flaggan – så klart! Hembygdsgårdens mattraditioner väntade. Kyrkan hade förberett både svenska och samiska Gudstjänster.
Det var sorgsamma dagar… när utebliven marknad sedan 1700-talet hade strandsatts, svårt att förstå och känna in i. Det hörde dock till sanningens livsvandring i början av 2000-talets årtionde…
Hemkomsten gav mig en rejäl förkylning med ont, både här och där, men det helades snart.
Sedan min ålderspensionering vid sjuttiotre års ålder har jag fortsatt verka vid sidan om mitt lönearbete som ideell medmänniska i olika hjälporganisationer. Faktiskt redan från den tiden då jag bodde i Norrbotten Váhtjer/Gällivare som småbarnsförälder. Fortfarande har jag telefonsamtal från den tiden som privatpraktiker. Samtal från hela landet om olika bekymmer med frågeställningar. Det har berikat mig på många sätt med ömsesidiga dialoger, att förstå och vidga vyerna, se hur likheter möter olikheter medmänniskor emellan.
Sedan Corona convid 19 pandemin har jag varit med som volontär i stadens arbete med att ta emot telefonsamtal. Är också öppen för att chatta på facebook och med mejl. Idag har jag inte samma rörelse-balansförmåga som tidigare, då allt var möjligt… Det skrivna med samtal kan handla om ditt som datt, inget är omöjligt, inget för lite och inget för mycket i telefon, mejl eller chatt…
Humor och skratt är bra ingredienser om man orkar och vill ”se eländet” från det hållet? Samtalen kan handla om olika bekymmer, om livets mening, döden, kanske också glädjeämnen som kan spridas till andra medmänniskor. Allt stannar mellan oss, anonymt eller med den tystnadsplikt som följt mig under min yrkesutövning, livet ut.
Ensamheten är en plåga för många idag, en stunds samtal i dialog kan skingra och lämna, ta ledigt en stund… Det känts lättare efteråt säger de flesta, även jag att ha delat bekymren med någon. Samtalen kan återkomma med ömsesidighet om vi bestämmer så.
Själv känner jag också begränsningar av olika slag. Döden av en kär släkting tog convid 19, sorgligt! Glädjande saker har också funnits i livets oreda? Praktiska problem har varit att inte kunna ta bussen, tåget, handla, ta en kopp kaffe, matbit med vänner, besök härhemma etcetera. Det känts inte alls bra!
Ingen av oss ska behöva känna rädsla, som är människans största hinder. Ensamhet med tystnaden har förvärrats med isoleringen, att vi inte längre kan göra, leva som vi tidigare gjort.
Visst, vi är begränsade, men vi har ju varandra. Hjälp finns att kunna nå varandra via telefon bland annat. Inskränkning med frihetsbehov har redan funnits före convid 19 på besök för alla 70 + med äldreäldre. Det har naturligtvis försvårat vardagens tankeverksamhet med känslor, men vi får inte ge upp för den skull…
Jag är oerhört tacksam för alla initiativ som samhället har samverkat och medverkat med på olika sätt, att göra vardagen ljusare för medborgare i Sverige.
Fortsätter dra mitt strå till stacken på detta sätt, så att säga:
Varrudagáj/Med vänliga hälsningar
Majvor Massa Eriksson
