Coronans år 2020
En måndag morgon i april kl 07:10 ringer telefonen: ”Hej mamma! Det är dags att åka till förlossning, men Nicklas har hosta och får inte komma in”. Det är äldsta dottern Anna som ska föda sitt andra barn.
” Vill du följa med mej mamma?”
Ja visst! Dricker upp mitt kaffe och byter snabbt om . Maken Bengt kör mig till sjukhuset och nästan samtidigt anländer Anna och Nicklas. Fullt skyddsutrustad personal möter oss nere vid ingången till förlossningen 07:50 och Anna och jag får säga ”hej då” och ”vi hörs” till både Nicklas och Bengt.
Inne på förlossningsavdelningen leds vi in i isoleringssalen och vi får ta munskydd på oss. Barnmorskan och undersköterskan är fullt påklädda med skyddsvisir, heltäckande plastförkläde, handskar och till och med gummistövlar.
Det första BM gör är att ta covid-19 prov på Anna och svaret väntas komma om ett dygn. Efter inskrivning och undersökning visar det sig att förlossningsarbetet är i full gång med jämna verkar men det öppnar sig lite långsamt. Så efter lunch sätts dropp för att förstärka förloppet.
Det är lugnt i rummet, vi småpratar, jag masserar Annas rygg och nacke och försöker peppa i lagom takt. Det är svårt att se sitt barn ha ont och man känner sig så maktlös men personalen är proffsig och arbetar metodiskt och mänskligt.
Personalen får inte gå ut och in från rummet och en del av kommunikationen med övriga avdelningen sker genom skrivna lappar mot glasrutan i dörren. Barnmorskorna byts ut ett par gånger under dagen. Alla är lugna, trevliga och proffsiga. Vi har kontakt med Nicklas och Bengt och håller de underrättade om förloppet.
Nu börjar det kännas ordentligt för Anna och hon får epiduralbedövning som funkar bra och kapar av den värsta smärtan. Personalen förbereder för nedkomsten. Och så 16:32 kommer hon. Ett efterlängtat barn, en liten flicka börjar skrika och röra på sig på en gång. Anna fick ta sin dotter i famnen och lyckan går inte att beskriva. Jag fick en sax i min hand för att klippa av navelsträngen och det gjorde jag och önskade den lilla människan välkommen till världen som en egen person och lycka till ett självständigt liv. Samtidigt ringer vi till den nyblivne pappan och spelar in en liten filmsnutt om babyn och mamman.
Personalen lämnar oss att i lugn och ro bekanta oss med lilla Astrid, och hon är alldeles underbar och t o m öppnar upp sina ögon och beundrar sin mamma. Salsdörren öppnas och in kommer personal utan sina skyddskläder, svaret på covid-19 -testet har kommit och det visar att Anna inte hade smitta! Vilken lättnad!
Barnet vägs och mäts och kläs på, Anna och Astrid får komma till avdelningen, men dit får inte den stolta stormodern följa med. Bengt hämtar mig och hemma skålar vi med lite bubbel och pratar oss igenom dagen, den bästa hittills. Vi har nu sex barnbarn för ytterligare ett föddes i augusti och den förlossningen gick snabbt och med pappans närvaro och stöd medans vi passade storasystern.
Vi kallar oss stormor och storfar eftersom vi är både mor- och farföräldrar och när alla träffas så blir det så enkelt när alla kallar oss lika. Till saken hör också att alla våra tre barn är födda med kejsarsnitt, så tack Anna och covid-19 för nu har jag fått uppleva en normal förlossning och en sådan upplevelse det blev!
Maijaleena Nilsson