Coronans år 2020
Nyårsdagen 2020. Nytt spännande decennium, allt såg så ljust och lovande ut. Men det blev inte riktigt så.
Liksom tidigare vintrar reste vi i januari till Nerja i Spanien där vi hyr en lägenhet under de mörka månaderna. Vi hann uppleva ett par sköna veckor med sol och värme innan olyckan var framme. En förmiddag, halvspringande på väg till marknaden, råkade jag snubbla på en hög trottoarkant, och föll huvudstupa framåt. Förlorade medvetandet och när jag vaknade till sans igen satt jag i en bil tillsammans med maken på väg till närmaste vårdcentral. En vänlig spanjor hade genast insett att jag slagit mig rätt illa och erbjudit skjuts. Väl framme blev jag omhändertagen så gott man nu kunde med begränsade resurser, men man kunde inte dra min axel, som hoppat ur led, rätt. Skickades till ett större sjukhus i Velez Malaga där en läkare, efter en dryg väntan, lyckades dra axeln i rätt läge. Vilken lättnad.
Men röntgen visade att detta inte räckte, det fanns också två frakturer i överarmen. Operation erbjöds, men man hade inte tid förrän en hel vecka senare!
Väl tillbaka i Nerja kändes det rätt olustigt att behöva vänta en hel vecka på att få frakturer åtgärdade. I mobilen hade jag ett nummer till ’svensktalande läkare’ och efter kontakt och ett kort samtal stod ambulansen utanför dörren. Transport till stort sjukhus i Malaga, där en svensk man tog emot mig. Ett mycket fint mottagande och likaledes utmärkt omvårdnad. Operation, retur till Nerja. En vecka senare sprack den ena frakturen upp vid en oförsiktig rörelse, ambulansen återigen till Malaga, samma sjukhus, samma utmärkta mottagande.
Våra åtta veckor i Nerja blev inte riktigt som vi tänkt oss. Men vi beslöt att stanna tiden ut, solen sken och trots att armen måste hållas i stillhet med mitella var det ju inget fel på mina ben. Gå kunde vi ju, så vi gjorde det bästa av situationen.
Det här med Corona, det var mest något vi hörde lite diffust om. Kina? Det är ju så långt bort. Jaså, Italien, ja det var ju lite värre och närmre. Men vi beslöt att stanna tiden ut och flög hem på den bokade flighten i mitten av mars. Nästa dag stängde Spanien sina gränser, vi hade tur som hann ut!
Det var ändå skönt att komma hem och få börja med sjukgymnastik med armen. Jag hann med ett besök hos en sjukgymnast, som gav mig ett bra rörelseschema, innan tröttheten smög sig över mig. Matt, hostig, olustig, nånting fattades mig helt uppenbart. Tog till slut kontakt med och åkte till vårdcentralen, där vi blev skickade runt byggnaden till en hastigt iordningställd mottagning. Läkaren konstaterade direkt att sjukhusvård var nödvändig och maken körde mig till Danderyds sjukhus. Fast jag inte förstod hur jag blivit smittad hade jag alltså fått den obehagliga sjukdomen Covid-19. Misstänker att smittan överförts antingen på flygplatsen eller på flygplanet, de vänner vi träffat i Nerja var alla friska.
Det blev sedan transport till Karolinska där jag var inlagd med syrgas under fem dygn. Eget rum, utmärkt omvårdnad och även om det var svårt att tala med personalen där de var gömda bakom visir, munskydd och ansiktsmasker, så beundrade jag dem. Hårt arbetande och med risk för att själva bli sjuka i denna förödande sjukdom, som dessvärre har tagit så många liv i Sverige och världen.
Återhämtningen efter sjukdomen tog väldigt lång tid. Orken och humöret på lägsta nivå, kraftlösheten var svår att bemästra. Jag har dock sakta men säkert lyckats komma tillbaka och kan nu gå mina fyra km varje morgon med stavar. Det känns så skönt. Jag har under många år gått med stavar ganska långa sträckor varje dag och tror nog att det var tack vare min hyfsat goda kondition som jag inte blev sjukare än jag blev.
Våra tre vuxna barn med familjer ställde upp mangrant under denna tid. Maken, som troligen drabbats av Covid-19 även han, men i en lindrigare form, fick stöd och hjälp och när jag kom hem från sjukhuset fanns hela vår familj där när vi som bäst behövde dem. Så tacksam jag var. Och är.
Nu har det gått fem månader sen jag lämnade sjukhuset i Malaga och tre månader sedan jag skrevs ut från Karolinska. Jag gläds åt den vackra våren och sommaren, all blomning, alla soliga dagar, att jag kan röra min arm och att jag äntligen har ork och kraft att leva som jag brukade före 2020. Vi iakttar dock stor försiktighet och håller avstånd till andra, men eftersom jag faktiskt har antikroppar kan jag till min stora glädje träffa våra barn och barnbarn.
Halva året har gått. Jag hoppas innerligt att denna förödande sjukdom skall övervinnas i hela världen, att nytt vaccin skall tas fram och att livet skall återgå till det normala. Men hoppas förstås att vi alla fått oss en tankeställare och tar större hänsyn till klimatet på vår jord och anpassar oss till bättre och klokare levnadsvillkor.
För egen del tycker jag att jag fått min beskärda del av sjukdom och skada, så nu blickar jag framåt mot återstoden av 2020.
Loulou Eriksson (född 1941)