Jag har ”förfallit” och ändrat mitt beteende under alla de månader som coronan hittills varit! Tittat på tv på dagtid, sett tv-program som jag i min vildaste fantasi inte skulle komma på idén att ägna min tid åt och dessutom, haft nöje och glädje av programmen jag sett (till min stora förvåning).
Sommaren har varit fantastisk, lagom med sol, värme, regn, blåst, allt som gör vår sommar så speciell och varierande, jag har njutit fullt ut varje solig dag, men har naturligtvis funderat mycket om hur vår/min beredskap sett ut inför de former av begränsningar vi inte förutsett eller trott skulle komma.
Förfallet som jag påstår gripit tag i mig, har lett till vissa tankar och idéer som jag tagit fasta på, min ålder till trots (83 år) har jag blivit inspirerad till aktiviteter och göranden som jag tidigare tyckt att jag inte var det minsta intresserad av, och som inte heller haft någon plats i min tidigare så aktiva tillvaro.
Lämnar ett par exempel på vad som hänt mig! Jag tittar på Hollywoodfruar!!!, Dr Phil, läser Feel Good romaner i mängder och inspireras på alla möjliga märkliga sätt som tidigare inte funnits i min begreppsvärld.
Nå, annat som jag ägnat tid åt är det jag annars brukar ägna min tid åt. Naturligtvis har jag träffat vänner, suttit på behörigt avstånd och följt alla råd som FHM fortlöpande lämnar, fixat och donat i min lilla trädgård som är en stor tröst när jag saknar barn, barnbarn och barnbarnsbarn som alla bor på andra orter. De håller kontakt dagligen och kollar hur jag mår, vad jag gör, om jag äter osv. Deras omtankar är värmande, och besök får jag också ibland. Jag njuter av mängden av bl.a. pelargoner i alla former och färger, flyttat ut inomhusblommorna, de är som ystra kalvar på grönbete där de står i skuggan och njuter av varierad värme/svalka. Är en stadig besökande på biblioteket, där jag i läshörnan för det mesta kan läsa ostört de facktidningar jag inte längre prenumererar på, lånar om de böcker jag tidigare läst, vill inte längre fylla på bokhyllorna hemma.
Det volontärarbete jag ägnat min pensionärstid åt avslutades i mitten av mars och har sedan dess inte kommit igång, det är en stor del av min tillvaro som är på ”vänt” och som jag ser fram emot att det startar igen.
Som änka sedan drygt 3 år har jag vant mig med att inte ha förväntningar på andras agerande gentemot mig. Det är inte så ofta att någon bankar på min dörr eller ringer och föreslår något som vi kan göra. Corononan innebär ingen större skillnad, utan jag är medveten om att initiativet ska komma från mig. Som föreningsaktiv har det varit väldigt lite som varit igång, men vandringar, cykelturer, Qi Gong, Line Dance är några av de aktiviteter jag tagit del av.
Det känns inte som om livet på något sätt stannat upp, men jag har blivit väldigt medveten om hur skört livet är och att höra av sig till varandra och bry sig om andra är det som ger tillvaron mening och värde. Jag förväntar mig inte uppmärksamhet, men blir väldigt glad när någon ringer eller kommer förbi för att se/höra hur jag har det, och jag förstår att andra uppskattar när jag tar kontakt. Livet blir rikare och mer omväxlande på det viset, ett enkelt sätt att bryta ensamhet och isolering. Nu ser jag fram emot en återgång till det vanliga livet utan att tänka återhållsamhet med nära och kära. Tror dock att jag kommer vara mindre intresserad av att ”gå i butiker” och nypa på allt jag inte behöver, har ju upptäckt att i princip har jag det mesta jag behöver, och jag tror att fler med mig, åtminstone de i min ålder, kommit fram till liknande slutsats.
Liss Nordlöf, Sala