Ja, det har varit ett udda år…
Strax i början avslutade jag och maken och även vår älskade dotter en underbar månad i de Kanariska öarna. Väl hemma träffade jag en väninna jag inte träffat på 55 år. Det var härligt att möta Gull-Britt efter alla dessa år.
Många barndomsminnen från Sollid och sommarloven på Orust kom fram..
Men sedan kom alla påbud..
Vi är oftast själva då vi bor isolerat men nu blev det etter värre.. Vi beslöt att jobba på det gamla torpet vi köpt för 4 år sedan.. Det låg många mil undan men då vi börjat pendla innan restriktionen
kom så fortsatte vi med detta. Vi har jobbat vidare och undertecknad har fortsatt sina vandringar och cykelturer på Österlen och i Gråbo. I naturen finner man lugn och kan analysera sin saknad efter nära och kära. Guldbröllopet firades med en smörgåstårta för 2 då resten höll sig undan.. Någon av respekt och någon av glömska? Sommaren har fortsatt och så också stillheten. Vi har missat begravningar och kalas i vår begränsade tid. Jag har pratat med vänner som känner sig mycket mer isolerade och straffade.. Vi är nog många av oss som saknar våra dagliga möten och samtal. Ibland känns det som de yngres festande på pubar och restauranter drabbar oss äldre..
Vi håller ofta av tradition distanser till andra..
Jag kan bara konstatera att jag lägger denna sommar längst ner i minnenas gömmor..
Ett ganska positivt humör gör det möjligt att se framåt trots detta coronaår..
Vi äldre har vår begränsade tid och kan bara vakna och konstatera att ännu en ny dag är framför oss..
Trots allt..
Vänliga hälsningar Lise
