SPF – Projekt: Inte ensam
Coronans år 2020
Coronans år 2020 blev ett annorlunda år. Det man alltid tagit för givet blev nu inte så enkelt. Inplanerade resor, både inom pensionärsförening och privat fick ställas in. Vi blev livrädda för att smittas av coronaviruset och kanske bli rejält sjuka. Bilderna på dem som behandlades på lasarett med syrgas, slangar och diverse utrustning skrämde. Vi tvingades att tänka efter inför varje handling, nästan varje steg vi tog. Smittan var ju osynlig och kunde finnas överallt. På dörrhandtag, på tryckknappar på bussen, på kortläsare i affären, i folks andedräkt. Nysa fick man inte och absolut inte hosta för då fick man en arg blick av personer i närheten.
Men plötsligt fick man också en massa ledig tid som man aldrig förut haft under arbetsför ålder. Nu kändes dock allt lite stressigt, varför – jo, dels ville man hinna fixa en massa saker under den lediga tid vi nu fick, dels visste man ju inte om detta var den sista tid man hade innan man blev drabbad av sjukdom med långvariga sviter eller om man kanske rentav skulle dö!
Jag skrev i mars en aktuell dikt och skickade till DN. Jag tyckte att den var bra men det tyckte nog inte redaktör’n för den blev inte publicerad. Så här låter den:
Nu gäller det att fixa allt ofullbordat krafs
brodera duken färdig uti ett enda nafs
sticka sista ärmen på koftan till min son
som redan blivit vuxen och flyttat hemifrån
sortera hundra noter jag ärvt utav min far
och spela Jungfruns bön det är ett mål som jag har.
Ärvda gamla Idun från nitton-fyrtiofem
de läser jag på toa, kan inte kasta än.
Jag önskar bort Coronan, så ond och ful och fel
när den till slut försvunnit då blir jag åter hel.
Till dess jag håller andan, för leva är ju kul
men andas ut det måste jag, långt före jul!
Jag tog tag i saken och färdigställde flera handarbeten och andra gamla projekt, dock inte de som nämns i dikten för det var mest hittepå för rimmets skull. Bland annat färdigställde jag en flamskvävnad som suttit i sin vävram sedan 1973 samt sydde två stora tygdockor där materialet legat och vilat i över tjugo år! Min man och jag lånade filmer på biblioteket och såg hela den gamla teveserien Röda Rummet från 1970 med Per Ragnar i huvudrollen. Väldigt trevligt att se de gamla kära skådespelarna igen, bland annat Allan Edwall, Olof Thunberg och Börje Ahlstedt, då fortfarande unga och vackra.
Bland sommarens fåtaliga höjdpunkter finns mötet med dottern och hennes lilla familj. Eftersom de bor i Berlin kunde vi inte träffas, det var inte tillåtet att resa över gränserna. Men plötsligt i juli lossnade förbudet och den lilla familjen skyndade iväg till Sverige och Helsingborg där barnbarnets farmor kunde ta emot. Det blev en glädje för många. På grund av påbudet att hålla avstånd beslöt vi som varande barnets mormor och morfar i Jönköping att träffas utomhus och det fick bli halvvägs mellan Helsingborg och Jönköping. Så vi träffades i Värnamo och fick en solig dag där. Vi tittade på trevlig utställning och tog en fika på konstmuseet Vandalorum och promenerade och åt sen lunch i Apladalen. Lille pojken, som nyss lärt sig gå och springa, löpte över gräsmattorna med stor glädje av frihet. Så minns vi honom nu, vi ser honom springa, ramla, resa sig och springa igen på sina små ben med blåa kortbyxor på blöjrumpan. Fint att kunna träffas men trist att inte få krama barn och barnbarn och att bara ses några futtiga timmar och sedan skiljas före kvällen. Men vi är mycket tacksamma för detta soliga möte.
En annan dag passerade äldste sonen med familj från Stockholm på väg till Skåne. Eftersom ”distans” var påbjudet ställde vi till med kaffekalas i den soliga trädgården och vi hade några trevliga timmar innan de for vidare. Vi hade inte setts sedan i julas och flickorna hade vuxit en bra bit sedan dess. Roligt att träffas, men ack så kort möte!
Tur att telefon, sms och mejl finns nuförtiden! Det hade varit eländigt utan detta smidiga sätt att hålla kontakten.
Jönköping första veckan i september 2020
Lisbeth Falkstedt