Lilian Bringle

Arga katten rapporterar:

Tjena. Mitt namn är Snurre och jag är katt här hos 3-barnsfamiljen Skog. Tyvärr så är jag ofta lite ilsken den där jäv…..a Coronas effekter.

Jag hade placerat min sköna svarta kropp på den nya solsängen ute på gräsmattan för att beskåda hur familjen planerade femåringens födelsedagskalas. Det skulle bli lunch och kaffe med tårta. Lite släkt skulle komma men också ”gamlingarna”. Det är farmor och farfar i slutet av sjuttioårsåldern. Problemet var hur man skulle fixa det här med distansen. 

-Vadå? Det är väl bara att sätta gamlingarna inom hörhåll mitt på gräset och slänga till dom en tallrik tänkte jag.  Hur svårt kan det vara…

Trebarnspappan, den 40-åriga sonen till gamlingarna, gick ”all in” med att arrangera det här första försöket till att ses på ett bra sätt. Lunchbuffén dukades upp i uterummet och barn o vuxna skulle sitta på terrassen. Ute på gräsmattan placerade man mycket riktigt ett bord för ”gamlingarna”. Det här skulle ju gå galant tyckte sonen, som jag numera kallar Dirigenten. För det var precis vad hans uppgift för dagen skulle bli. Att dirigera. 

Det började direkt när gamlingarna kom nerför trädgårdsgången. Lille Oskar, som fyllde fem, satte iväg och skulle sin vana trogen krama om benen på de båda pensionärerna. STOPP OSKAR, skrek dirigenten. Ungen tvärstannade och såg sig förvirrad om. Vad nu då? Varför fick han inte springa till farfar och säga hej? -Du vet att du inte får gå nära dom , skrek dirigenten. Oskar vände surt och sprang tillbaka till föräldrarna. 

Farmodern hade plockat en fin bukett trädgårdsblommor bestående av djupröda pioner, vita stänglar av någon söt liten blomma samt stuckit in vackra strån lite konstfullt här och där. Hon såg mäkta stolt ut över buketten när hon räckte fram den. Du kan lägga blommorna på gräsmattan så hämtar jag dom, sade dirigentens fru. -Ja men jag har inte bundit ihop blommorna och då faller ju arrangemanget isär, protesterade farmor. -Ja, men jag kan ju inte ta dem ur din hand förstår du väl, så lägg dom bara på gräset så fixar jag en vas. Farmor lade ifrån sig blomhögen och det blev ju precis som hon förutspådde, en liten klump av alltihop. 


Nu var det dags att säga hej till resten av släkten på terrassen och det fick bli med vinkningar och andra gester.
-Var har ni handskarna? frågade dirigenten irriterat. -Vadå handskar? sade farfadern. Ni måste handskar på er, sade dirigenten.-Stå kvar där ni är så hämtar jag något i garaget. Garaget, fortsatte han.
Han kom tillbaka med två par begagnade trädgårdshandskar, smidiga visserligen men inte helt rena.
Lydigt tog gamlingarna på sig handskarna och satte sig på de utplacerade stolarna.  

Efter en liten stunds småprat, i en något högre ton än vanligt, på grund av avståndet, så var det dags att äta. Nu ställde sig dirigenten och föste alla åt sidan så att gamlingarna skulle komma först fram och ta av buffén. (Innan någon annan rörde vid besticken, sade han, Jag hade nog sett hur de både plockat, slickat och pillat på både mat och bestick i köket, så rent var det förbanne mig inte…) Men tron försätter berg, åtminstone för dirigenten….
Gamlingarna tog sig ut på gräset och började äta. Det var en utmaning att bre smör på en baguette med jordiga handskar och att äta var inte ett dugg enklare. 

Alla var nu fullt sysselsatta runt det stora bordet på terrassen så ingen hade tid att prata med de avsides placerade. Jag tog tillfället i akt och smög mig fram till farfar. Han var en djä…el på att klia mig bakom öronen så jag såg fram emot en skön stund i hans knä. –STOPP RÖR INTE KATTEN, vrålade nu dirigenten igen. Tänk på att ungarna har lekt med honom. (I helv…ete heller att dom har, tänkte jag, ingen unge petar ostraffat på mig, men det kunde ju inte dirigenten veta).


Efter kaffet blev det dags för farfar att gå på toaletten. När han reste sig och förklarade vad han skulle så var det STOPP igen. Frun i huset flög upp och försvann för att komma tillbaka med trasor, rengöringsspray och sprit. -Här ska bara saneras först innan du får gå in sade dirigenten. Därefter bildade folk nästan häck för att släppa förbi farfar i sina trädgårdshandskar när han trevade tog sig in mot badrummet. Han tog av sig ena handsken och höll krampaktigt i ledstången uppför trappan.  Vilken jä…la tur att inte dirigenten såg det, tänkte jag. Där hade man ju inte torkat precis…

Lite senare slappnade alla av och försvann ut i trädgården. Farmor som annars hade rest sig upp och hjälpt till med avdukning och att fylla diskmaskinen satt nu kvar och kände sig mer än lovligt onyttig.  Hon reste sig och vandrade bort över gräsmattan för att gå några meter efter de andra så hon åtminstone fick någon kontakt med familjen. 

Det här var inte något trevligt kalas precis. Man blev hela tiden vaktad så att man inte gjorde något fel, men det var ju förstås omsorgen om oss gamla, tänkte hon lite sorgset.

När gänget efter en stund kom tillbaka mot terrassen så såg man hur farfar och Oskar satt med huvudena ihop och försökte lösa Rubriks kub samtidigt som båda grävde i en påse med lakritssnören och drog i varsin ända ur paketet. I knät hade jag tagit plats. Det var skönt med gamlingens vana fingrar bakom öronen.

Kvar på badrumsgolvet låg ett par jordiga trädgårdshandskar…..

Lilian Bringle