I coronatider
Tyst och stilla i tåget, jag hade just klivit på och satt mig på en fönsterplats. Tog upp min macka, såg mig omkring för att se var kiosken fanns, kaffe måste jag ju ha. Lugnt, runt omkring, inga medresenärer.
Det var i mitten av mars och vi hade just fått information om att en okänd hälsofarlig epidemi kommit till Europa och Sverige.
När jag gick genom tåget lite senare, upptäckte jag till min stora förvåning att jag var ensam resenär denna morgon på väg från Örebro.
Det var första dagen på den overkliga vår och sommar som vi skulle få uppleva, den nya tiden som vi ännu inte vet när den ska ta slut.
Att då ha ett sommartorp, dit vi annars flyttar till i maj-juni, ensamt beläget i skogen, blev vår räddning. Avsaknaden av el, vatten och avlopp bidrar till sysselsättning av annan art än hemma i bekväma lägenheten.
I all hast inköp av gasolkamin. Vedspisen klarar en del av uppvärmningen men då minusgrader nattetid höll i sig långt fram i maj behövde den stöd.
Skogen behövde gallras, vi högg ned, sågade, kvistade, klöv och travade och riset eldade vi upp. Skogsarbete ger såväl frisk luft som motion och energi. Fast en dag såg vi att nu fanns ved för många år framöver och det gällde att hitta något annat att fylla dagarna med.
Vi bestämde oss för att odla. Skulle vi nu bo här tills i höst behövdes en del matnyttigt. Vi satte potatis, rödbetor, sallad, ärtor, squash, lök av olika sorter och blommor för ögonens och doftens skull.
I väntan på att grödan skulle ta sig i denna kylslagna vår hittade vi gamla rostiga trädgårdsmöbler som behövde en vänlig hand. Då vidtog årets stora stolrenovering. Skruva isär, slipa och måla för att sedan glatt upptäcka hur vackra de blev, för att inte säga, populära bland familjens barn och barnbarn. Det var inga äkta Grythyttan att skryta med, men välgjorda kopior.
Det här har jag förmodligen gemensamt med många 70-plussare men det jag kommer att minnas mest av sommaren 2020, är mina mobilolyckor.
Jag bär mestadels jeans, i bakfickan sätter jag mobilen för att ha den till hands och samtidigt mäta hur många steg och sträckor jag tillryggalägger under en dag. En förmiddag i maj hastar jag in för ett toalettbesök, missar att tömma bakfickan och PLOPP, där i wc-stolen låg min mobil…. Snabbt ned med handen och fiskade upp den. Torka av, lägga i en påse risgryn för att torka, så löd rådet. Hjälpte inte. Efter ett par mobilfria veckor kunde jag kvittera ut en nya fräsch, tack vare försäkringen. Nu kan en tro att jag lärde mig av skadan. Icke, ett par månader senare på dasset vid sommarbostaden hörde jag hur det skramlade till och genast förstod jag vad som hänt! Men har en som jag, en hygglig livspartner, som dessutom hörde mina förtvivlade skrik, så löste han problemet med att krypa in bakom dass och där leta reda på min mobil som lyckligtvis landat vid sidan av allt innehåll. Mobilen blev räddad, avtorkad och rengjord och behövde inte bytas ur.
Nu har den här sommaren lärt mig att sluta mäta steg och sträckor och ha mobilen på ett annat ställe.
Lili-Ann Bivall-Olsson