Den förbannade pandemin.
Det är mars 2020. Covid -19 som började i Kina har kommit till Sverige med sportlovsfirare från Italien och Österrike men även med resenärer från England och USA. Mycket är okänt om det nya viruset men det har visat sig drabba hårdast äldre individer och därför måste vi skyddas. Social isolering rekommenderas för oss sjuttioplussare och andra riskgrupper. I praktiken innebär det att vi måste hålla oss på fysiskt avstånd från alla förutom de som bor i samma hushåll. Tåg och buss får man åka bara om det absolut är nödvändigt som till exempel till och från arbetet. För min del innebär de nya rekommendationer att min pensionärstillvaro förändras radikalt. Jag är van vid tre aktiviteter om dagen men nu pausas allting plötsligt. Livet förlorar sitt innehåll, mål och mening.
Jag känner många andra äldre och ensamboende. Några är kärnfriska, många har krämpor och några är svårt sjuka. Att ofta besöka de sjuka vännerna har under flera år varit naturligt för mig som är frisk och rörlig. En vän har just blivit hemskriven från akutsjukhus fast han är i uselt skick. Han får frukosten och middagen serverade av hemtjänstpersonal. Han känner sig otrygg att vara ensam och har bett om att få komma till något boende där det finns personal dygnet om men det tycks inte finnas plats för honom. Han har fått pendla lite mellan sitt hem och sjukhuset. En dag efter att han senast sändes hem ringer jag till honom. Han berättar med viskande röst att han inte har orkat varken äta eller ta morgonmedicin ty han känner sig ofantligt trött. Min spontana tanke är att jag borde åka hem till honom men det får jag ju inte i rådande omständigheter. Sent på kvällen får jag ett meddelande att hemtjänstpersonalen har hittat honom död. Jag önskar att han hade sluppit dö ensam. Det känns tomt att förlora en vän som jag känt ett halvt sekel.
Två dagar senare sker nästa dödsfall i vänskapskretsen men jag får ett tillstånd av de ansvariga på vårdhemmet att ta avsked av den döende. Jag kan promenera till hemmet som än så länge är skonad av covid-19-smitta. Den döda skall begravas först på hösten då pandemin förhoppningsvis är under kontroll.
Ytterligare en gammal långvarig vän till mig dog på ett äldreboende i april. Covid-19 hade tagit hans liv. Ingen hade kommit på tanken att meddela mig utan jag fick veta när jag själv ringde och bad att få tala med vederbörande. Personalen lät som tagen på sängen och hänvisade till tystnadsplikten men när jag insisterade att få prata med min vän fick jag till slut veta vad som hade hänt.
Så och så många döda i covid-19, så många som intensivvårdas, berättade folkhälsomyndigheten i de dagliga rapporterna. Påminnelser om livets förgänglighet fick mig att börja dödstäda i mitt hem och tid fanns ju hur mycket som helst. Det var dags att kräva fram alla glömda fotografier och gamla brev och försöka bli av med en del av allt som fyller skåp och lådor. Ingen lätt uppgift men underhållande och tiden gick fort utan att det blev synbart resultat. Jag föll för nostalgi och återupplevande i det förflutna.
Min överaktiva pensionärstillvaro förändrades abrupt till följd av pandemin och regler som starkt rekommenderades av folkhälsomyndigheterna: Besöksförbud på sjukhus och äldreboenden, slut på mötena i pensionärsföreningar, paus på studiecirklarna. Jag fick inte träffa mina barnbarn som jag dittills hade haft så gott som daglig kontakt med. Plötsligt var jag utan socialt sammanhang och livet tyckes ha varken mål eller mening. Så klart var vi ju många i samma sits och jag höll kontakter telefonledes men snart hade jag ingenting att prata om förutom det vi hörde och såg i TV. Att fyra av mina vänner har avlidit under ett par månader känns ännu overkligt ty de döende eller döda har jag inte fått se och några begravningar har det inte heller varit på.
Människan har en stor förmåga att anpassa sig i varierande omständigheter. Så småningom infördes nya rutiner: Gympa med TV-Sofia, långa promenader, flitigt läsande, utflykter till naturen, sovmorgnar. När sommaren kom kändes livet mycket lättare. Vi kunde börja träffas utomhus i små grupper. Vänner ordnade bjudningar i sina trädgårdar. Picknick i naturen eller fika på uterestaurangen fick bli det festliga i den nya tillvaron, med avstånd och rekommenderade hygienrutiner förstås.
Med darrande knän steg jag på långfärdsbussen i Cityterminalen när jag skulle åka till Västergötland. Munskydd hade jag på mig och handsprit i väskan. Ganska fullt var det i den tvådäckade bussen mitt i den bästa semestertiden, unga kvinnor med putande läppar och flera unga män med tatueringar och svällande biceps, barnfamiljer. Jag var den enda som bar munskydd och säkert den enda sjuttioplussaren. Jag hade dock två sitsar för mig själv och jag hörde ingen varken hosta eller nysa på den långa resan. Åldersfördelningen var samma på hemvägen. Jag var den enda pensionären men tog inte på mig munskyddet på hemresan ty jag ville inte väcka uppmärksamhet.
Vi människor är inte skapta att leva utan social kontakt och fysisk beröring. Om pandemin fortsätter länge kan följderna bli svårare än själva sjukdomen. Man kan må så dåligt av ensamhet och tristess att man kan bli deprimerad och dö till och med. Det glömska är att man kan föra smittan vidare fast man själv är symptomfri. Jag skulle inte kunna förlåta mig om mitt beteende var orsaken till en annans lidande. Därför kan vi aldrig slappna av helt utan betraktar oss själva liksom andra som potentiella livsfaror för människor i omgivningen. Jag kanske gjorde fel när jag företog en icke nödvändig resa. Jag mår dock bättre än på länge, känner mig vederkvickt och orkar leva ett tag till i de rådande omständigheterna. Kanske har jag energi nog att fortsätta med den avbrutna dödstädningen.
Björkhagen 2020-07-28
Liisa Hyvönen