Coronans år 2020
Vi satte oss i en av de stora salarna på jobbet och höll avstånd till varandra genom att glesa ut våra sittplatser. Vi hade stängt verksamheten för deltagarna men cheferna tänkte diskutera om våra aktiviteter och hur de skulle förbättras inför öppnandet när Coronaviruset skulle försvinna. Det var typ i mitten av mars månad och då hade jag varit väldigt ledsen, arg, stressad och trött på min högsta chef efter en konflikt med honom. Han vägrade betala summan som Arbetsförmedlingen drog av lönebidraget efter jag hade fyllt 65 år trots att den var bara 2200 kronor i månaden. Vilken chef som mötte mina insatser på jobbet på det här sättet! Förutom att jag var ansvarig för verksamtens bibliotek, hjälpte jag i receptionen och läxhjälpen samt tolkning till och med jag tvättade rockor och alla handdukar, men större delen av biblioteksuppgifter körde jag hemma, då tog jag hem min dator – som jag fick av AF pga synnedsättning jag har- och mina skrivböcker varje dag. Men chefen visste inte om vilka uppgifter jag hade!
Under ett möte märkte jag att jag hade koll på alla avdelningar och gav några förslag som skulle förbättras och allt ledde till att jag tyckte synd om mig själv, hur han behandlar sådan person som gav sin energi, tid och erfarenhet, sitt tålamod och även sin stora kärlek till jobbet, arbetskamraterna och deltagarna! Jag är en människa, jo jag fyllde 65 år och hade mycket problem i kruppen med allt hindrade mig inte att göra mitt jobb som det skulle, utan jag jobbade kanske mer än de unga. Mestadels gick jag upp och ner på trapporna tre eller fyra gånger och för kännedom byggnaden var på tre våningar och källare! 2200 kronor blev jag inte värd till och jag måste ansöka om pension! Så plötsligt tvingades jag att gå i pension trots att det inte var det som jag planerat för att jag fått av Arbetsförmedlingen att jag skulle jobba fram tills jag fyller 68 år.
Den 30 mars orkade jag inte åka till jobbet och låtsas vara glad medan hjärtat blödde, så jag sjukanmälde mig. Efter de första tre veckorna bad jag hjälpen av vården för psykiskt ohälsa och fick medicin och läkarintyg. I början av maj ansökte jag om pension och arbetsgivaren fick veta om det, men ändå skickade han till mig ”Uppsägnings avtal” precis efter att han hade ringt mig och bad om ursäkt för missförståndet och han visste inte att det skulle påverka min ekonomi – fast jag hade berättat för honom innan han vägrade betala skillnaden av lönebidraget för mig- samt berättade han om ett nytt projekt på jobbet och önskade sig att jag skulle vara med och kanske skulle hjälpa mig med ekonomin. Jag tackade nej förstås för att det kommer att påverka min pension alltså Pensionsmyndigheten ska dra skillnaden och det betyder att jag ska jobba gratis!
Man kan inte föreställa sig vilket djupt sår och stor sorg kändes då samt ofattbar om uppsägningen som behövdes inte för att han visste att jag redan ansökt om pension, så jag tänkte på ”Fackförbundet” och frågade dem som svarade att chefen har inte rätt att tvinga mig att gå i pension och inte heller att säga upp mig!
Jag hoppades om mina föräldrar och syskon bott i närheten men inte allt man önskar sig kommer att få, för att de bor i Australien. Jo, jag ringde och pratade med dem men det var inte så tillräckligt. Jag har en syster so bor i Sverige, men hon är ensamstående mamma till tre söner och skyddade identitet, så det kändes mer ensam med mitt problem.
Den 25 maj ringde handläggaren få facket och berättade att jag skulle frisk anmäla mig för att han och arbetsgivaren kom överens om att jag skulle få två månaders arbetsbefrielse och min tjänst som bibliotekarie hade tagits bort på jobbet på grund av Coronaviruset.
Från och med den första september blev jag pensionär. Man skulle bli glad att ha egen tid åt sig själv, gå på olika aktiviteter man tycker om, träffa vänner, resa till andra länder mm. Men jag kommer inte kunna resa på grund av låg inkomst för att jag varit i Sverige i drygt nitton år och inte hunnit jobba tillräckligt för att det var svårt att få ett tillsvidare jobb utan att det var antingen några vikarie tillfällen som bibliotekarie fast jag är högutbildad och har med mig mina betyg som motsvarades med Sveriges utbildning som är ”Majesterexamen i biblioteks-och informationsvetenskap men inte fick mer på grund av min ålder. Fick också vikariat arbete som ”Elev assistent till nyanlända arabisktalande barn” och ”Lärare i grund- och förskolor i Sandviken” samt tre tillsvidare men inte fick fortsätta på anledning av tjänsten som ”Etableringslots” togs bort i hela landet på det första, medan på det andra fick företaget jag jobbat vid inte uppdraget från Arbetsförmedlingen så jag slutade jobba där som ”Utbildare” och på det tredje och sista tillfället var vid det företaget jag berättat om i början. Man blir pensionär bara en gång i livet och får avtackning med en blomma kanske av sina arbetskamrater men i stället blev det uppsägning och inte hejdå heller och även sjukdomar!
Jag och min man inte fått träffa vår enda dotter – som är 24 år gammal- på mer än sex månader. Hon bor i Stockholm och jobbar som skådespelerska. Bara under augusti månad träffades vi efter att hon fick Covid-19 test och då blev hon säker att hon var frisk. Dotterns besök var som ”kallt vatten på mitt hjärta – ett arabiskt ordspråk” så att jag glömde mina besvär en stund särskilt när hon berättade om sin fästman, sin hund och sitt jobb som hon lyckas i och med sina arbetskamrater. Hon berättade också om en kommande pjäs och vilken roll hon kommer att spela i.
Den fina sommaren i år inspirerade oss att börja gå ut på ganska långa promenader i när naturen, där fick man andas djupt, hälsa på andra man träffar på slumpen och koppla av. Även hade vi några utflykter med vissa vänner, där pratade vi, grillade, åt tillsammans och fick det jätteroligt.
Trots att jag har det fortfarande svårt med koncentration, så jag fortsätter sjunga i kyrkan på arabiska och assyriska när vi får mässan av en arabisk talande präst som brukar komma från Stockholm en gång i månaden. Efter mässan fikar vi tillsammans med prästen och lyssnar på hans tal. Självklart kommer inte hela församlingen till kyrkan pga Coronaviruset.
Hoppas att Coronaviruset försvinner så fort som möjligt och alla som förlorat sitt jobb kommer att lyckas med nya jobb, alla sjuka blir friska, alla som förlorat sina nära och kära kommer att få tröst och alla ska sluta kännas isolerade och ledsna! För mig själv hoppas att få lugna ner mig och lyckas att skaffa något som jag kommer att trivas i!
Med vänlig hälsning!
Layla Khawaja
Sandviken