CORONANS ÅR 2020
Jag är ingen TV-människa, jag är en föreningsmänniska. Och inte hinner jag innanför dörren till en ny förening förrän jag hamnar i styrelsen. Ofta som sekreterare, kansler, kanslist eller skrivare. Det är sak samma. Förr i tiden när man gick med i en förening så blev det som vanligt ett årsmöte och där skulle man välja folk till olika uppdrag. Är det någon som har en penna frågade Herr Ordförande. Fina titlar var det bara när det var möte. Alla tittade på alla tills jag räckte upp handen och berättade att jag var ägare till en penna. Bra, sa Herr Ordförande då får du bli sekreterare. Inte Herr Sekreterare utan rätt och slätt sekreterare. Efter att varit ägare till en penna i många år bytades den ut mot en dator.
Tänk vad gammal datorn har blivit. Första datorn som var en ABC-computer firade 80 år i fjor men den gjorde ingen succé och det gjorde inte heller nästa dator som hette Eniac. När den byggdes 1946 tog den lika stor plats som en trerumslägenhet och den kunde bara de fyra räknesätten och hade inget minne. I slutet av 70-talet skaffade jag mig en Commodore 64 innan jag satsade på en dator som gick båda att skriva protokoll på och spara dom. En IBM PC. Man hade en skärm som satt på en låda och sidan om hade man ett tangentbord precis som idag. Datormusen var visserligen uppfunnen men den var inte användbar till dessa datorer.
Hur skrev man då ner sitt protokoll på datorn? Man använde en penna och papper och skrev någorlunda läsligt för att sen skriva över det på datorn. Förr hade man protokollsböcker och då gällde det att skriva snyggt, åtminstone läsligt. Till datorn hade man en tunn diskett. På denna fanns programmet som var ett ordbehandlingsprogram. Denna diskett stoppade man i springa nr 1. Det fanns två springor i lådan och då stoppade man i en annan diskett i springa nr 2 och där fanns det du hade sparat och nu skulle spara ett nytt protokoll på. Disketten hade ett minne på den fantastiska mängden minnen av 1,6 MB. Tänker man på dagens hårddiskar där man kan få upp till 2 TB (terrabyte) minne.
Sen skulle man skriva ut protokollet på papper. Papper och papper. Kalla det för vad man ville. Papper fanns ihopvikt liggandes ovanpå varandra och hade färgen blått-och-vitt och kallades för lakan. Sidan på papperet hade hål och skulle matas in i en särskild maskin man kallade för skrivare och när protokollet var utskrivet kunde det hamna på flera papper som sen fick rivas av efter önskad längd. Det mest fantastiska var att pappersremsorna var stansade eller hålade så man kunde sätta in dom i pärmar.
Nu har vi lämnat utbredda influenser som Asiaten och Hong-kong bakom oss. Datorerna har blivit hypermoderna och i mars 2020 slog nästa influensa till. Ingen fara sa en del vänner och bekanta vi har vaccinerat oss mot influensan. Men varje dag man slog på TV och Radio snackades det bara om Coronan som blev värre och värre för varje timme i hela världen. Och hur man skyllde på varandra ute i världen. Var det inte Italien så var det Kina som var på tapeten. Alla influenser kommer från Asien påstods det men Spanska sjukan, ryska snuvan och malaria kommer knappast från Kina.
Stängt, stängt och stängt. Den värsta stängningen var gränserna till våra semesterorter. Nä, sa nästa kompis. Det är stängningen av restauranger och hotell. Och han som varken går på restauranger eller ligger på hotell men snällt tänkt. Då ringde en mycket nära vän och sa: det är inte klokt. Nu har dom stängt vårdhemmet där min fru vistas så jag får inte komma och hälsa på henne. Förutom allt annat som stängdes kom ju alla föreningar i kläm. Inga träffar, inga möten och mycket berodde dels på föreningen själv som ville vara försiktig men de lokaler som föreningarna höll till i stängdes också. Att sitta i styrelse i denna situation är inte roligt. Att förklara att vi inte vet när vi kan starta igen är inte lätt men vi gör vad vi kan.
Men vad ska vi då göra?
Jag är ju ingen TV-människa skrev jag från början. Städa förrådet, garaget och rensa i pärmar och på hyllor. 40 år gamla broschyrer och resekataloger från resebyråer som inte finns längre. Jag var ju tvungen att läsa igenom resekatalogerna och upptäckte att resorna idag går till samma platser som för 40 år sen. Skillnader fanns. De flesta resorna var helpension och det var roliga matställen långt ut på landsbygden och där hade dom hittat bra hotell. Det fanns inte en chans att för egen maskin ta sig till närmaste by och hitta ett gasthaus så det var vårt eget hotell som gällde. Annat var det om man åkte till stora städer som Paris, London eller Berlin. Det blev i regel ett hotell i utkanten av städerna. Aldrig i centrum men där fanns ju busar eller taxi om man ville göra stan.
Nu har jag varit på återvinningscentralen 3 gånger med bilen full av kartonger var gång.
Oh, Herre Gud! Jag har lärt mig ett helt nytt språk. TV-Svenska! Jag har blivit tvungen att då och då umgås men hustrun och hon är en TV-människa. Fyra kvällar i veckan är det ”halv åtta hos mig”. Fyra personer som lagar mat till varandra hemma hos varann. En varje kväll och varje kväll börjar exakt likadant som den förra med att en manlig röst pratar sönder det intressanta med matlagningen. Undantaget var häromkvällen då en av deltagarna sa till den manliga rösten att sluta snacka för han störde hennes matlagning. Den manliga rösten blev lite besviken för han ville bara tala om att river man morötter med palsternackor så gifter dom sig med varandra. Nu blev det även äktenskap i programmet. Maten bars in på bordet och nu blev de religiösa. En av dom skrek Oh, Herre Gud och såg salig ut. Rösten bakom förklarade att det var nog en tio-poängare och då svarade den saliga ”absolut” och innan programmet var slut delades poäng ut till dagens kock som fick en sexa av den salige.
På lördagskvällen sändes ”klassfesten”. Ett annat program där två kända artister med stöd av sina klasskamrater har ”skitkul” ihop. Programledaren förklarar att det var ”typ” så det gick till på roliga timmen.
Sen lyssnade jag på radion. ”Karlavagnen” har ju pågått i flera år och jag begriper inte hur de kan hitta på alla dessa teman som de vill att radiolyssnarna skall ringa och berätta om. Men när programledaren tröttnat på att lyssna på en halvfull man från Botkyrka som har haft det ”skitjobbigt” i hela sitt vuxna liv då är det dags för mannen att berätta att ”det var ett sjukt bra program”. Jag tackar för att du gillar vårt program. ”Exakt” sa mannen innan luren åkte i örat.
Summan av kardemumman tycker jag är…… Covid 19 eller skall vi säja pandemin eller rent av ge det ett gemensamt namn – Corona!
Tack vare denna epidemi som rått har jag lärt mig ett nytt språk. Nu kan jag prata med mina vänner och diskutera alla mord som begås i TV. Det är ju mord i Sandhamn, mord i Helsingør, mord i Paradiset och det är morden i Midsomer plus repriser på alla Beckfilmer, Wallander och nu drar man igång en ny runda med James Bond. Hinner vi inte se alla deckare så kan vi ju streama numera och se det när vi står i kassakön i vår favoritaffär. Den som står bakom om vet ju inte om du ”messar” (SMS:ar) eller tittar på film. Avståndet skall vara minst 1½ meter.
Kjell-Arne Friberg