Kicki Edström

På tal om ensamhet

Min man och jag har alltid varit väldigt nära varandra från dag 1. Vi har gjort allt tillsammans som att bygga ut och renovera huset som vi bodde i till att göra maten tillsammans, handla. Jag allt. Vi umgicks med ett par vänner till min man men dom somnade in en efter en och jag har inte haft några vänner för jag har jobbat 7 dagar i veckan med mitt företag så det har inte blivit tid med några vänner och jag har inte behövt detta för jag var så lycklig med min man.

Min man jobbade också när vi träffades så han var borta många dagar för han körde lastbil bl a till Norge och runt Sverige men det gick bra. Naturligtvis längtade vi efter varandra men när vi äntligen sågs så hade vi det jättemysigt. 

För 10 år sedan flyttade vi till en jättefin lägenhet för då hade vintern varit så jobbig med all snö som skulle skottas flera gånger under vintern. Han var även tvungen att ta bort snön från taken och vi hade flera hus på tomten. Det blev för mycket för min man och jag hade inte tid med att rensa ogräs, klippa gräset m m för jag jobbade mycket fortfarande. Det blev väldigt jobbigt för oss två att flytta till en lägenhet för vi trivdes så himla bra där vi bodde men vi var tvungna att fundera på hur vi mådde. Min man var 71 år och jag 57 år. 

När min man skulle fylla 75 så fick han en kallelse för att söka om fortsatt körkort för lastbil men då sa vi att nu får det vara bra och han blev då pensionär. I och med detta tog han hand om marktjänsten såsom disk, städ, mat, tvätt, ute med hundarna m m. Han sa att om en jobbar så skall den andre ta hand om hemmet. En underbar man som tycker att man skall hjälpas åt. 

Min man har blivit opererad för båda höfterna, prostatacancer och dessa hade gått bra men år 2019 började han harkla, hosta för han tyckte att han inte fick ner maten så jag fick mala maten till honom med det hjälpte föga. Han fick även parkinsson men han skakade inte. Nää det var inget roligt längre för min stackars man. Läkarna letade efter felet i halsen men kunde inte hitta något. År 2019 fick han lunginflammation så han låg länge på sjukhuset vilket vi båda led av för vi ville vara tillsammans som alltid. 

Detta var en jobbig tid för oss bägge. Jag jobbade, åkte och hälsade på min man på lasarettet, ut med hundarna, göra mat, städa m m. Till slut fick han komma hem men detta gjorde att han nu skulle få mat genom näsan så att han inte åter igen skulle få lunginflammation. Nu var det en sådan jobbig tid för min man som fick se mig äta mat men inte han. Jag led fruktansvärt med honom för han ville fortfarande hjälpa mig att göra storkok fast han inte kunde äta. En bättre man får man leta efter.

Det blev alltså sondmatning och medicin var 3:e timme. Det sprang sköterskor hela tiden hos oss vilket jag tyckte var jobbigt när jag var ledig. 

När julen år 2019 kom sa jag att nu tar jag hand om min man med sondmatning och medicin för jag ville inte ha detta spring hemma utan ville umgås med min man som jag älskade så himla mycket. Det gick jättebra när jag lärde mig sondmatningen. Min man låg hela dagarna och var väldigt trött men jag hade honom hemma och det var det viktigaste.

Den 27 december var hans dotter Malin och hälsade på och på em fick min man jätteont i magen så vi kallade på ambulans. Den kom vartefter men det tog tid. 

Malin hängde med ambulansen för jag kunde inte tack vare hundarna. Jag ringde Malin men fick inget svar men efter ett tag ringde telefon och det var en präst som ville komma in sa hon och jag frågade varför och hon berättade då att min man hade somnat in. Jag bara skrek rätt ut för det var det värsta jag varit med om! Det kunde, fick inte vara sant men det var det. 

Prästen tog med mig till lasarettet och jag fick säga hej då till min underbara make. Vi som skulle ut och resa när jag skulle gå i pension. Han skulle ju leva till han blev 90 år sa vi ju. 

Han somnade in precis när ambulanskillarna placerade honom på båren förstod jag efteråt och har fått detta bekräftat av SOS. Han fick med andra ord somna in hemma och jag var hos honom in i de sista. Det var skönt att hans dotter var där så jag slapp att ringa med de tråkiga nyheterna.

Allt har gått åt pipsvängen sedan han somnade in.

Skulle åka på en resa utrikes eftersom det inte blev den årliga jul/nyårsresan denna gång p g av Bertils sjukdom men denna blev ju inställd p g av coronan. Jag som verkligen behövde komma hemifrån och alla minnen.

Sedan gick TV:n sönder,  dammsugaren och till sist kaffemaskinen. Det har kostat mig en hel del tårar och pengar.

Mitt i allt detta är jag så himla glad att jag tog han om min man under julhelgen och att han fick somna in innan denna hemska tid som har varit med Corona epidemin för hade min man levt nu så hade jag fått sluta mitt jobb för jag hade inte släppt in några sköterskor eller hemtjänsten. 

Jag är också glad att jag fortfarande jobbar och att jag har våra hundar för annars vet jag inte vad jag har gjort. Nu får jag i alla fall något att göra om dagarna.

Jag har gråtit varje dag och har velat kasta mig framför ett tåg för mitt liv är så fruktansvärt jobbig nu.  Träffar inga grannar för jag orkar inte och törs inte för jag är rädd att få corona. Midsommarhelgen var hemsk. Har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Saknade min man så himla mycket så det går inte att beskriva i min ensamhet.

 Jag längtar så mycket efter en kram så det gör ont. 

Nu hoppas jag att jag kommer iväg i oktober på resan som jag skulle ha gjort i april. Detta kommer att vara så jobbigt att åka utan men älskade man men jag måste acceptera att han aldrig kommer tillbaka till mig igen.

I ett smycke som jag fick på 20 års dagen av vårt förhållande skrev min man i detta ”Vi är ett för evigt”. Detta stämde ju och jag är så rädd om detta smycke som ligger mig varmt om hjärtat. 

Om detta har så mycket med coronan att göra det vet jag inte men när jag läst genom vad jag skrivit så känns det mycket bättre med sorgen och det var skönt att få skriva av sig. 

Hoppas att någon gång i framtiden hitta en man igen som kan ge mig kärlek och jag till honom för jag vill nog inte leva ensam resten av mitt liv för jag är bara 68 år. 

Jag har nu hittat en ny väninna genom en app. Vi har jättekul tillsammans men än så länge har vi bara träffats 2 gånger men skrivit mycket via Facebook och sms. Detta hade aldrig hänt om min man fortfarande hade levt så något har detta med coronan gett mig i fall. 

Tack för ordet Kicki Edström