Kerstin Sellström

Corononas år 2020

Plötsligt blev det tyst. T.o.m. trafikens buller lät annorlunda.

Vad hände?

För egen del blir jag medveten fredag-kvällen 13 mars när TV allvarligt meddelar att ”Nu gott folk är katastrofen över oss och världen; Coronan, ett elakt dödligt virus sprider sig snabbt och skoningslöst. Världen är i kris – börserna faller, företag går i konkurs. Ingen vet heller hur lång och djup pandemin kommer att bli. Detta är scenariot 13 mars 2020.

Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell går ut med stränga direktiv särskilt för oss s.k. 70-plussare. Jag är 86 år, tillhör gruppen som skall isoleras – inte träffa nära och kära, inte gå och handla, ja helst inte gå ut överhuvudtaget- Jag har tur – sonen bor i närheten och åtar sig att handla – så svältdöden verkar inte bli aktuell.

Däremot skulle jag tro, blir min förestående hjärtklaffoperation uppskjuten. Synd men tyvärr blir det nog så. Helt klart är att livsstilen måste läggas om. Slut med pladderumgänge med kaffe eller ett glas vitt. Slut med träffar på mötesplatsen med gympa, läse och skrivcirkel, slut med luncher med gänget ”Historieätarna”. Slut också med träffar med min stora familj – tre barn, sex barnbarn och fem barnbarnsbarn. Ingen närhet, inga kramar. Vad ersätter detta?

Här gäller mobilisering, planering och fantasi.

Jag tänker: Heja det här måste gå. Du kan gå ut på dina promenader, ensam visserligen men det finns ju fåglar, hundägare och den knoppande våren att dela promenaderna med. Jag är road av matlagning, greja med grönsaker, skära, hacka och koka soppa. Trilla köttbullar, läsa recept och kokböcker.

Apropå läsa – en sak är säker – en läsande människa har aldrig tråkigt. Jag har laddat upp med två tungviktare: Ulf Lundells ”Vardagar 3” ca 870 sidor och Anna Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf ca 600 sidor. Omväxlande med lättare litteratur, tidningsläsning och så klart radio och TV räcker det långt vad gäller underhållning. Men saknaden över att inte gå på bio, besöka muséer och evenemang av olika slag känns trist. 

I slutet av april drabbades jag av två händelser. Tack och lov inte coronan. Operationen av hjärtklaffen blev av och jag bröt handleden. Detta höll mig sysselsatt resten av våren – och rätt vad det var kom sommaren med ett lättsammare liv.

T.ex. har jag syndat på nåden så tillvida att jag åker buss ner till vårt centrum, handlar själv och går till biblioteket. Lycka. Lycka också att antalet döda och smittade minskar i vårt land. Men alltför många har drabbats av sjukdom, sorg och död av denna pandemi. Hoppas att det snart kommer ett vaccin.

Till dess är det bara att försöka göra det bästa av situationen. Lyssna på Anders Tegnell, hålla avstånd, tvätta händerna och framförallt: Se framåt, allt går över förr eller senare.

Kerstin Sellström