Covid 19 – ett virus som förändrade mitt liv
Tisdagen den 24 mars är den sista dagen jag får se min livskamrat levande. Det vet jag inte än, men det sista jag får se av honom är hans rygg när jag lämnar av honom på Infektionsakuten på lasarettet och går iväg med en sköterska. Vad är det som ska hända, vad kommer de att göra med honom, jag är rädd.
När jag kommer hem SMS:s jag Roland och han kan svara från sin sjuksäng på infektion dit han blivit förd. En AT läkare har kommit och man kollar hans lungor, man kan inte fastställa något men kapaciteten är dålig och man har gett honom antibiotika. Vi skickar pussar och hjärtan till varandra. Får veta att han blir kvar över natten. Det låter ju inte så farligt nu tycker jag.
Dagen efter, den 25:e ringer jag sköterskan och frågar hur det går. Hon tror att han blir kvar några dagar, till min förtvivlan får jag inte besöka dig. Jag ringer men du hostar jag låter dig vila.
Vid lunch ringer läkare och säger att Roland måste skickas till IVA då infektionsavdelningens andningsmasker inte har tillräckligt hög kapacitet. Han har blivit sämre under natten. Nu börjar ett vakum för mig och Rolands barn. Under 15 dygn har jag kontakt med IVA två gånger per dag och får en lägesrapport. Det händer inte mycket per dag så man har inte mycket att säga. Dagarna byggs upp kring två klockslag som jag tar kontakt eller de ringer upp. Det är ju fortsatt besöksförbund så enda kontakten är via personalen på IVA. Efter en vecka får jag ett positivt besked, lungorna har börjat läka sig lite säger man och han andas lite mer själv, vilken glädje, ett hopp tänds. Efter ytterligare några dagar vänds så hoppet till förtvivlan då läget förändrats till mycket kritiskt. En natt förändrades utgångsläget och kroppen blev kraftigt försämrad. Den 9 april ringer man så och talar om att det är slut, Rolands kropp orkade inte mer, de inre organen har tagit stryk.
Jag vet nu vad covid 19 är, ett mardrömsvirus som kan slå från inga symptom alls till att det tar livet av andra. Min Roland var i mycket god kondition, han var starkare än mig trots att han var 8 år äldre – han skulle fylla 76 nu i höst, ingen kunde tro att han inte skulle klara sig.
Jag fick ta avsked av Roland på en sal på IVA och det är den enda trösten i eländet. Mina tankar går till vad upplevde han, hade han ont, hade han mardrömmar. Visste han hur sjuk han var, att han aldrig skulle få träffa mig, sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn mer. Det var en pina att läsa i tidningarna hur man skriver om hur tufft det är med respiratorbehandling. Personal på IVA har berättat för mig hur han haft det och med största sannolikhet har han inte lidit under sjukdoms-perioden, att få höra det har varit en tröst, men tankarna kommer ändå då man inte kunnat få vara närvarande. I mina tankar kommer alltid att finnas tankar om hur han hade det, vad tänkte han, vad visste hand, hur mådde han, hade han ont, tänkte han på oss, var han rädd, vad vad vad???
Vi fick en annorlunda begravning, men den blev fin trots allt och då inte alla kunde/fick närvara gjorde vi en extra ceremoni vid urnsättningen.
Vi fick 33 år tillsammans, rika år med mycket aktiviteter och värme, det är så tungt att mista sin livskamrat och få fortsätta själv. Men jag gläds åt allt vi fått göra tillsammans, skidsemestrar i Alperna, vandringar i fjällen och alperna, båtlivet på Runn, alla resor till många exotiska mål ensamma och tillsammans med vännerTrots saknaden går livet vidare för oss som är kvar. Jag tar tag i mitt liv genom att börja spela golf och tror att det blir en bra aktivitet som ger ett ökat socialt nätverk. Vår sista kontakt var de hjärtan vi skickade till varandra på SMS.
Min sorg kommer alltid att finnas kvar, över att inte få ha dig här, att du inte fick vara kvar och uppleva mer i livet och ovetskapen om hur dina sista dagar blev för dig.
Vår 30-årsdag i Axmar
Kerstin Andersson till minne av min sambo Roland Larsson