DET OFÖRUTSÄGBARA ÅRET 2020
Jag visste inte när jag vaknade på morgonen den 4:e mars 2020 att mitt liv skulle förändras flera månader framåt. Inget skulle bli som tidigare.
Kl 09.00 klev jag in på Kirurgiavdelning 67 på Södersjukhuset i Stockholm för att operera bort min elakartade cancertumör på tjocktarmen. Operationen gick bra och den 9:e mars fick jag komma hem. Det var samma dag som alla planerade operationer ställdes in för att personalen skulle fr o m nu ta hand om alla patienter som drabbats av Covid-19. Jag hann precis få min operation utförd innan allt lades ner och ingen vet hur det hade gått med mig ifall operationen ställts in. En elakartad tumör i kroppen vill man få bort så fort som möjligt. Två dagar senare, den 11:e mars, dog den första patienten i Sverige i sviterna efter Covid-19. Och i affärerna hamstrades toalettpapper som aldrig förr. Jag tänkte, vad är det som händer i vårt trygga land. Har vi drabbats av en smittsam magsjukdom. Snart fick jag veta att ett farligt virus sprids över världen och som har sitt ursprung i Kina. Ett virus som drabbar alla, ung som gammal. En pandemi, tidigare kallad ”farsot”, har drabbat världen och dess befolkning. Jag fick panik hur jag ska skydda mig som är extra utsatt som nyopererad.
Dom närmaste dagarna och veckorna kom att bestå i att bevaka nyheterna och utvecklingen av viruset i Sverige. Jag lyssnade till professorer, docenter, läkare, epidemiologer och övrig expertis och alla sa olika om virusets farlighet och spridning. Plötsligt fick jag veta att jag som 70+are tillhörde riskgruppen och skulle försättas i karantän. Karantän för mig tillämpas för djur som förs in i landet. Hur sätter man människor i karantän? Jag som tidigare bott på en lantegendom i Dalarna där jag hade skog, ängar och åkrar utanför dörren, skulle nu stängas in i en trerumslägenhet på 83 kvm och sitta och stirra på väggarna. Hur ska det här gå? Hur länge ska jag sitta här? Paniken började sakta komma krypande. Fler och fler ”experter” började uttala sig om hur man på bästa sätt ska slippa bli smittad. En av världens mäktigaste man i väst blev plötsligt också ”expert” på området och sa att vi ska dricka handsprit för att ta död på viruset i kroppen. Vi smörjer ju våra händer med handsprit, så varför inte prova att dricka det, tyckte han. Jag hoppas ingen tog till sig av tipset. Det är inte så konstigt att det är krig och konflikter i världen när en av världens mäktigaste män inte har bättre omdöme om människors hälsa.
En månad efter min operation påbörjade jag min cellgiftsbehandling som ska pågå i ett halvår. En behandling som innebär sjukhusbesök och hemsjukvård tre dagar i veckan. Men också tabletter mot illamående, hård mage, diarré, magkatarr och muntorrhet. Ögondroppar mot svidande ögon och salva mot ömma handflator. Men jag sitter ju ändå i karantän och kommer ingen vart, så att träffa lite andra människor tre dagar i veckan såg jag fram emot. Allt efter tiden gick kom det nya rekommendationer och riktlinjer för oss 70+are. Håll avstånd, träffa inga människor, åk inte buss och tåg och undvik folksamlingar. Samtidigt som fler och fler ”gamlingar” dog på äldreboenden. Det kändes fruktansvärt och berörde mig mycket eftersom jag själv tillhör åldersgruppen ”gamlingar”, men samtidigt glad för att jag inte bor på ett äldreboende utan hemma hos min underbara fru, som sköter om mig på allra bästa sätt.
Ett glädjeämne i allt detta dystra och begränsade liv, är närheten till våra barn och barnbarn som bor nära oss och har stora tomter där vi kan träffas ute och umgås på avstånd. Men jag måste erkänna att det är svårt att inte få krama sina barnbarn. Men så fort jag närmar mig ett av barnbarnen sträcker hon upp armen som ett polismans tecken och skriker: ”STOPP! TVÅ METER!” Man ska inte underskatta barns kännedom om rådande situation i Sverige och världen. Hon låter som en uppmaning från Folkhälsomyndigheten hur vi ska sköta oss. Hon har full koll på läget fast hon bara är 7 år!
Covid-19 har också inneburit ekonomiska problem för människor och företag och staten har varit givmild med att dela ut miljarder kronor i bidrag och stöd till behövande. Många människor har blivit av med sina jobb eller tillfälligt permitterade. Som tur är kommer utbetalningen av pensionen punktligt varje månad.
Man kan inte låta bli att tänka på all sjukhuspersonal i dessa dagar, som under flera månader haft orimliga arbetsförhållanden och ställt upp för alla Covidsjuka som fullständigt strömmat in till våra akutsjukhus och intensivvårdsavdelningar. Arbetsdagar på 10 timmar om dagen i flera veckor. Fåtal timmar till vila och återhämtning och umgänge med familj och vänner och som nästa dag ska kunna ta hand om nya fall och fatta nya svåra beslut. Inte kunna få semester, som dom så väl behöver. Samtidigt uppleva människor som dör och känna att man misslyckats med att rädda den människan. Jag själv som upplevt sjukvården på nära håll den senaste tiden måste verkligen säga att alla dom människor jag mött och som vårdat mig har varit underbara, snälla och omhändertagande på ett fantastiskt sätt, trots deras hårda arbetsbelastning. När får dom ta del av statens miljarder? Dom som gjort en heroisk insats. Jag tycker dom är värda all respekt och tacksamhet för vad dom gjort för alla sjuka. Är inte dom också värda att få ta del av lite uppskattning.
När jag skriver detta har antal insjuknade och döda i Sverige minskat. Samtidigt har det ökat på andra håll i världen. Det här är en ”farsot” vi kommer att få leva med länge. Samtidigt forskas det på flera håll i världen för att få fram ett vaccin. Vi får hoppas att dom lyckas med det.
Nu längtar jag efter att få krama mina barnbarn!
Jag vill inte längre höra orden ”STOPP! TVÅ METER!”
Tumba 2020-07-19
Kent-Olof Granström