Inte ensam men ändå rädd
Vi fyrtiotalister, födda efter det stora krigets 1945, trodde länge att vi var en privilegierad generation som kunde segla genom livets förtretligheter på en bekväm och problemfri räkmacka. Men så kom 2020 och Coronapandemin och vi fick raskt skriva om tillvarons agenda.
Vi som är 70+ blev snabbt en riskgrupp och fick gå in en slags belägring där varje social kontakt noga fick tänkas igenom innan den togs. Från att ha varit en generation med stor andel soffpotatisar förvandlades vi, med eller mot vår vilja, till friluftsmänniskor. Vårt umgänge blev beroende av väder och utetemperatur. Mysiga, intima innemiljöer var inte längre acceptabelt och stora folksamlingar betydde allvarlig fara.
De som hade lyckan att äga en bil kunde förflytta sig mellan platser men det fanns inte längre några evenemang, eller åtminstone väldigt få, att besöka. Det mesta lades på is och folksamlingar över femtio personer förbjöds av myndigheterna. En och annan tipspromenad gick av stapeln om deltagarna höll behörigt avstånd och fika intogs under bar himmel.
Livet blev helt annorlunda och till och med livsmedelsbutikerna blev till dödsfällor som helst skulle undvikas. Att köpa en glass blev till ett oöverstigligt problem som noga måste tänkas igenom och kiosker med försäljning från gatan blev guldklimpar i tillvaron. Om än få och alldeles för långt från varandra.
På tv-rutan lyste chockartat höga siffror med antalet döda under en dag i Corona. Sjukvården och intensivvården knäade och första huvudmålet var att inte överbelasta våra sjukhus och dess anställda. De som med fara för eget liv skötte och vårdade de som redan fått denna ondskefulla sjukdom, en sjukdom ingen riktigt visste hur den skulle bemötas. Det rapporterades om hjältar och hjältinnor som mist sitt eget liv i kampen för att rädda andras liv och det värsta av allt var att det faktiskt var alldeles sant.
Land efter land, kontinent efter kontinent sveptes in i pandemins spridning och snart kom chockerande siffror av döda och insjuknande och tv-bilder kablades ut av öde gator och skrämda människor med munskygg och rädda ögon.
Vi hade halkat ner från räkmackan, nu var det allvar och en farsot som ingen eller få nu levande sett maken till.
–Hur ska det här sluta, sa människor uppgivet och började helt irrationellt att hamstra toalettpapper. Vi kommer aldrig att få det som förut! Vi kanske inte kommer att överleva!
Vi fick en ny kändis, Anders Tegnell, statsepidemiolog vid folkhälsomyndigheten. En av de som vi fick stötta oss emot när farsoten kom svepande, som man i början trodde, med hemvändande svenskar på skidsemester i Italien.
Snart steg siffran över äldre döda och sanningen var att pandemin hade lyckats smyga in på våra äldreboenden och angripa de som hade minst att sätta emot.
Situationen påminde mer och mer om en krigssituation med den skillnaden att i kriget mot Corona låg Sverige mitt på slagfältet och hade dödsiffror skyhögt över våra grannländer. Många började tvivla på vårt sätt att tackla epidemien och både Norge, Danmark och Finland stämplade vårt land som smittspridningens hemvist på jorden. Dödssiffran i Sverige var alarmerande hög och vi ligger fortfarande långt före våra nordiska grannar. Kanske kan det skilja i sättet att räkna, kanske befinner vi oss i ett annat skede av smittspridningen. Men gränsen stängdes och för den som bor två mil från norska gränsen blev världen ytterligare beskuren.
Nu går tiden mot höst och vinter och ingenting blir bättre vädermässigt. Kommer årstiden att tvinga oss in på våra kammare och in i ett umgänge där säkerhetsmarginalen krymper? I väntan på vaccin förändras inte mycket, den fruktade smittan finns kvar beredd att sticka upp sitt fula och ondskefulla tryne.
Coronaviruset är en allvarlig sjukdom som inte är att leka med. Enda trösten är kanske att man inte är ensam som vid ett angrepp av cancer. Här är risken lika för alla men särskilt hög för gruppen över sjuttio med instabilt blodtryck, fetma och behandlade eller ännu obehandlade sjukdomstillstånd. Det är ett grymt lotteri där vinst och förlust inte går att beräkna utan lyckans hjul snurrar på i egen takt. Vi kan bara tvätta händerna och hålla avståndet för att hjälpligt minska riskerna.
Vi kan möjligen hoppas på ett vaccin eller att det här oberäkneliga och illasinnade viruset plötsligt dör eller avtar ner till en nolltillvaro. En utveckling med synnerligen dåliga odds. Risken är också stor för en upprepning av vårens mardröm med sjuka och avlidna i pandemins spår.
Karl-Erik Andersson