Hur var det det började? Måste tänka efter, förstod inte vad som höll
på att hända förrän det hade gått en tid och flera döda rapporterats.
Smittan rapporterades spridd runt om i världen, men kunde det gälla
även oss i Sverige? Vi brukar ju vara förskonade från sjukdomar som
pågår runt om. Men jodå, det gällde även oss!
Den 10 mars var jag med min fd arbetskollega Lilian och såg
konstutställningen med Lena Cronqvist på Waldemarsudde. Vi åkte med SL
dit och tyckte att det var väl inte så farligt, influensan brukade ju
härja varje år och hittills hade vi inte drabbats. Vi tänker nu båda
tillbaka på den sista gången före pandemins utbrott som vi var ute och
hade trevligt, aningslösa som vi var.
Dagen därpå, den 11 mars var jag med mina promenadvänner i SPF och
tittade på den kinesiska guldbron som anlände över vattnet till
Stockholms sluss. Vi åt gemensam lunch inomhus vid Nacka Strand och
åkte med färjan till Nybroplan. Vi talade om viruset som de som kom
från skidresor i Alperna förde med sig men det berörde väl inte oss!!
Dessa två dagar var mina sista dagar av normalt liv innan
Coronapandemin visade sig betydligt mycket allvarligare än jag
någonsin kunnat ana. Efter det fick jag som 70+, med en sjuklig sambo
80+ hemma, lov att tänka mig för innan jag gjorde varje sak utanför
hemmet. Vi uppmanades att hålla oss inne i möjligaste mån och absolut
inte göra några matinköp. En lapp var uppsatt på vår port, ett ungt
par boende i huset hjälpte gärna till med inköp åt oss som ansågs vara
i riskgruppen. Jag beställde hem mat till dörren och tyckte att det
fungerade bra. Färskvaror handlade jag kl. 7.30 på morgonen då mitt
Hemköp var tomt på folk. Iklädd handskar och med sprit att spraya
händerna efter att ha gått genom kassan försedd med ordentligt
plastskydd kändes det ganska säkert. Grundlig handtvätt så snart jag
kommit hem.
De vanliga SPF promenaderna varje vecka upphörde pga risken för smitta
men jag hade ett par vänner att promenera ut med vilket gjorde att jag
kände mig någorlunda glad och fri trots allt. Min sambo vågade sig
inte alls ut men han roade sig hemma med läsning och lösa korsord samt
en hel del datorarbete så det gick bra för honom att jag tog mig ut på
säkra promenader. Inga SL resor alls, mitt just påbörjade kvartalskort
blev helt outnyttjat och utan ersättning från SL.
Museer stängda, planerad resa till Finland inställd,
teaterföreställningar flyttade, föredrag och avslutningsfester inför
sommaren inställda. Kände mig helt vilsen och i tristess. Inga
aktiviteter alls. Sommaren kom och vi åkte till landet. Vi har inga
barn men saknar möten med våra vänner och bekanta som vi nu bara har
digitala kontakter med. Inga bilresor till trevliga restauranger. Så
förlöpte sommaren med varma, sköna kvällar på altanen vid Mälaren. TV
var ett stort sällskap och tack och lov för Hemmagympa med Sofia.
Hur kommer hösten att bli för oss 70+? Kommer det att bli som i våras?
Kan jag leva mitt aktiva liv som förr utan att vara rädd? Tror inte
det. Ingen idé bestämma något, allt blir kanske ändå inställt eller
uppskjutet? Känner mig helt passiv och oföretagsam. Mycket olikt mitt
vanliga liv. Får ta en dag i taget och leva på hoppet och framför allt
hålla ordentliga avstånd i enlighet med rekommendation från FHM.
Första gången som min generation utsatts för ett allmänt hot. Födda på
40-talet har vi levt under en lycklig stjärna med bra skolgång, inte
behövt vara arbetslösa, goda eller i varje fall drägliga inkomster
till vårt uppehälle och hela tiden haft en känsla av att allt hela
tiden skulle bli ännu bättre. Resa och se oss omkring i världen har vi
haft alla möjligheter till. Om man tittar på omvärlden måste man säga,
livet har mest varit gott och många har haft det mycket värre än vi
70+are! Det viktiga nu är att orka hålla ut!
Karin i Vasastan
