Karin Höglund

Coronans år 2020  

Långsamt kom de allt närmare oss i Sverige, rapporterna om ett nytt virus, som redan orsakat många dödsfall och ännu fler sjuka i Kina. Det verkade långt borta, men covid-19 spreds fort. Snart visades bilder från  överfulla sjukhus i Italien och dödstalen steg hastigt. Det började kännas obehagligt nära. 

Året hade börjat bra för mig. Jag kom äntligen igång med att gå på språkkaféer och det kändes roligt och  meningsfullt att kunna bidra ”bara” genom att tala svenska. Samtidigt fick jag ta del av andras erfarenheter.  Jag gick också med i en pensionärsförening med intressanta aktiviteter under våren. Jag var pensionär sedan  ett par år och tyckte det var skönt att få bestämma över mina dagar. Arbetet saknade jag inte längre, däremot  samhörigheten och pratstunderna i kafferummet. Att umgås med barn och barnbarn var viktiga glädjeämnen  

för mig, liksom samvaron med vännerna. Körövningar varje vecka gav mycket glädje och energi. Jag gick  ofta på bio och uppskattade diskussionerna i bokcirkeln.  

På februarilovet var de båda äldsta barnbarnen, 8-åriga kusiner, hos mig två dagar med övernattningar. Som  vanligt beställde de plättar med sylt. Det blev sent på kvällarna, men stämningen var bra. Det är alltid roligt  att vara tillsammans med dem och höra deras resonemang. Ett yngre barnbarn, ville istället ha en lovdag på  stan med mig. Kanske skulle farmor köpa något till henne? Det var mysigt att vara tillsammans, bara vi två.  

I början av mars kom kraftfulla varningssignaler från södra Europa och det kändes alltmer olustigt. Gränser  mellan länder stängdes. Vad händer egentligen? Presskonferenser varje dag på tv. För mig var livet fortfarande  som vanligt med teaterbesök och konsert, och en eftermiddag hämtade jag två barnbarn i skolan. Veckan efter blev allt annorlunda. Smittspridningen tilltog, de över 70 år benämns riskgrupp, som bör begränsa sina nära kontakter.  Alla rekommenderas social distansering. Omgående ställdes kören och allt annat in. Att ha barnbarn hos mig när  förskola eller skola var stängd, verkade plötsligt olämpligt. Min syster och jag avbokade en planerad resa.  

Nu var det allvar, även för oss. Det blev tydligt när kungen talade till Sveriges folk på en extrakonselj pga  läget den 18 mars, och t ex sa:Coronaviruset har försatt vårt land i en ansträngd situation.” och ”Men  svåra situationer, som den vi nu är i, erbjuder också en möjlighet; möjligheten att ta fram det bästa hos oss  själva. Som land, och som medmänniskor.Även statsministern talade, den 22 mars, och betonade allvaret i  situationen när han bl a sa: ”Jag förstår att det är frustrerande att behöva begränsa ditt liv, dina sociala  kontakter, men det är just nu nödvändigt.”och ”Jag vet att kraven som ställs är stora. Men det är enbart så vi kan hålla nere smittspridningen.”  

I början såg jag ofta på presskonferenser för att följa utvecklingen. Anders Tegnell och andra har haft ett  oändligt tålamod när de svarar på alla frågor. För mig kändes det nödvändigt att lita på råden från  Folkhälsomyndigheten. Men varför sa de social distansering när de väl i första hand avsåg fysisk  distansering? Och behövde vi verkligen få dödstal uppdaterade dagligen? Varför hade vi ingen beredskap  med skyddsutrustning? Vårdpersonalen arbetade hårt på sjukhusen. Det var sorgligt med besöksförbuden på  äldreboenden och fruktansvärt att höra om alla dödsfall. Många kunde inte få vara tillsammans med sina  närmaste när de dog. Andra nyheter från omvärlden “försvann” och rapporteringen tycktes bara handla om  sjuka och avlidna. 

Allt som utspelade sig med pandemin runt om i världen kändes overkligt, som att vara med i en obehaglig  film. Den filmen hade jag kunnat vara utan. Vi var mitt i ett skeende som var mycket skrämmande, men så  ovanligt att det ändå var lite intressant, på ett märkligt sätt. Men hur länge skulle det pågå? En vän ”piggade  upp” med att påpeka att för hundra år sen varade spanska sjukan i flera år innan den var över. Jag var  tacksam att jag var utanför arbetslivet och att mina barn kunde fortsätta sina arbeten, delvis på distans.  

Många med mig undrade över 70-årsgränsen. Jag var frisk, men över 70, och borde alltså vara försiktig.  Mina knän krånglar ibland, det är inte svårt att förstå. Men är immunförsvaret redan så mycket sämre?  Några kände stor frustration över situationen, och allt vi fick avstå ifrån. Andra levde vidare som vanligt,  trots riskfaktorer. Vi resonerade olika. Jag har fått förstå och respektera att vi hanterar situationen på olika  sätt och fattar olika beslut. Jag kom ihåg min besvikelse för några år sen när jag insåg vad sjukvården anser  om kroppens åldrande; efter fyllda 65 blev det svårare att vara blodgivare. Nu fick 70-årsgräns accepteras.

Livet blev plötsligt mycket begränsat. Jag kunde inte träffa barn och barnbarn som jag önskade. En stor brist  och saknad. Jag försökte hålla avstånd, även på promenaderna, och hade handsprit i väskan. Men jag kände  mig trots allt inte särskilt orolig. Resan till släktingarna i Stockholm ställdes in. SJ ändrade regler så att  biljetterna blev ombokningsbara och flera andra positiva saker hände. Några grannar lade lappar i brevlådan  med erbjudande om att de kunde hjälpa till med inköp och annat. Även kommunen och kyrkan erbjöd hjälp.  Biblioteket kunde lämna böckerna utomhus till oss som ville låna. Jag började undvika att gå i affärer och  tyckte det kändes bekvämt och lite lyxigt att hämta färdiga matkassar eller få det hemskickat. Det blev  viktigare att äta gott och jag ägnade mer tid för matlagning. Även vid teknikaffärer kunde jag hämta  beställda varor utomhus. Jag uppskattade alla förändringar till bättre service. Hemma investerade jag i en  större tv och filmerna blev roligare att se, fast nu från soffan. 

På våren, med många soliga dagar i Skåne, kändes det ändå enkelt att träffa barn, barnbarn och vänner  utomhus och njuta av sällskapet. Grannen och jag fick en bra rutin att dagligen gå en promenad, sen gympa  med Sofia på tv. Det blev välordnat för oss daglediga med filmrepriser på tv, och hallåor mellan  programmen. Jag gjorde utflykter och besökte en plantskola. Trädgården fick mer omsorg än vanligt.  Kontakten med vännerna blev annorlunda. Vi var några som använde digitala mötesrum, men jag tyckte både det och strömmad teater var tråkiga substitut. Och sista veckan i september valdes ”torrsim” till veckans ord  av kulturredaktionen i radions P1. Aktiviteter i vår vardag har alltmer blivit ett ”nästan”, som simtag på land  på simskolorna förr. Men mejl och sms var viktiga för att hålla kontakten. Även alfapet på internet som jag  spelade med min syster i Stockholm. Jag tänkte på alla som inte har tillgång till teknik eller möjlighet att  träffas utomhus. Och på de som brukar ses på dagcentraler, som nu var stängda.  

På sommaren saknade jag att inte kunna ta hand om barnbarnen som jag brukar. Reserestriktionerna lättade  och vi fick åka längre bort än två timmars resa. Jag bilade till Småland fast jag tidigare alltid åkt kollektivt.  Det kändes fel, men var nyttig körträning. Med fler regniga dagar blev det färre utflykter. Jag tycker om att  vara hemma, fast katten saknas numera. Jag började gräva i mina förråd, där fanns mycket att ta itu med.  

Tack vare grannens projektor och ”coronamöblering” med extrabord i vardagsrummet, kunde jag titta på min fars blekta diabilder, men inte tillsammans med familjen. Den tålamodsprövande sysslan att lägga tre bilder  åt gången i skannern blev lite lättare när jag lyssnade på sommarpratare. Några foton skickade jag till barnen. Familjens vällastade Folka på 60-talet kunde ge roliga kommentarer. 

Vad fanns mer att göra hemma? Det låter rätt hemskt, men i höst har jag börjat umgås med mina sedan länge döda släktingar, nu när jag har brist på de levande. De 100 år gamla släktbreven är en skatt med intressant  läsning. Vi människor är lika i vår kärlek och omsorg för varann. Mamman till min farfar i Dalarna skriver  och undrar varför hennes vuxna barn inte hör av sig. Och hon oroar sig för honom, eftersom ett par bröder  använder alltför mycket starkvaror. Jag har aldrig träffat min farmor och farfar men jag, mina barn och  barnbarn är en del av dem och alla andra tidigare släktingar. Och det känns värdefullt att ägna dem och deras  liv tanketid. Snart blev det naturligt att även ta fram papper från tidigare släktforskning. Inget jag har tänkt  prioritera förut. Det var rätt tillfälle nu, när så mycket av det tidigare livet blivit omöjligt. Och det är roligt att prata med släktingar om det jag håller på med.  

Nu i höst är smittläget rätt stabilt i Sverige men mycket besvärligt i andra länder. Det blir allt mörkare och  kallare ute och jag saknar att umgås inomhus som förr. Situationen har för mig inneburit brist på barnbarn,  kramar, annorlunda socialt liv, mindre med levande kultur. Men mina dagar är ändå meningsfulla. Det känns  märkligt att jag trots allt kan ha det så här bra i min vardag. Jag har gjort korta besök hos barnbarnen och fått  kramar i knä- och midjehöjd. Och jag är tacksam över att mitt liv fungerar, även om det är på ett annat sätt.  Ingen jag känner har dött av covid-19. Pandemin kommer att pågå länge, men Sverige verkar tryggare i  september än i våras. Blir jag sjuk nu finns det mer resurser och kunskap, tänker jag. I världen pågår  klimatkris, krig, hungerkatastrofer och det är stora politiska spänningar. Samtidigt fortsätter viruset att härja  skoningslöst och vi väntar på vaccin som åtminstone ska rädda oss från det. 

Vi ska hålla ut under pandemin, men hur länge? Den här obehagliga, skrämmande filmen vi tycks befinna  oss i har varit lång, utan paus. Jag är inte alls nyfiken på fortsättningen längre. Nu vill jag istället gå ifrån den och ut i den ljusa, riktiga världen igen. Hur kommer den att se ut? Den känner jag kanske inte heller igen? 

2020-10-01 Karin Höglund