Karin Gustafsson

Coronans år 2020

I skrivande stund är det mitten av september 2020 och coronan har ändrat mycket i vår värld sedan början av året. För oss alla har tillvaron påverkats på ett eller annat sätt och så här har jag upplevt tiden hittills med corona.

I mitten av mars fick vi veta att covid 19 klassats som en pandemi och mycket vändes upp och ned. Med intresse följde jag de dagliga myndighetsgemensamma presskonferenserna och såg till att följa givna råd så gott jag kunde och gör givetvis så fortfarande. Personligen innebar det att jag inte hämtade mina små barnbarn från förskolan under drygt tre månader, jag har inte träffat någon förutom på promenader med ett par meters avstånd eller fikaträffar i det fria med stort avstånd och egen medhavd fika. En gång i veckan har jag handlat mat åt min åldriga mor och mig vid tidpunkt som affären upplyst mig om är den lugnaste och eventuella akuta inköp har gjorts sent vid ca 22-tiden. Ibland har jag p g a kroniska sjukdomar varit tvungen att gå till apoteket men för övrigt har jag inte besökt några affärer. Jo, cykelverkstaden vid t ex punktering då cykeln är mitt enda sätt att transportera mig förutom apostlahästarna.

Självklart har jag, med respekt för oss alla, tvättat och spritat händer, hållit två meters avstånd till människor i den mån det gått. Som nybliven pensionär har jag inte behövt tänka på att arbeta hemifrån.

MEN – som jag har njutit av detta relativa lugn. Jag har sluppit ett stort, alltför stort, utbud av intressanta och trevliga saker att göra men som egentligen tar en massa kraft. Det har infunnit sig en stillhet i samhället som tilltalar mig oerhört. Dessvärre är många i min omgivning helt nojiga av det ”stängda” samhället så jag har sällan tvingats gå så många promenader och pratat så mycket i telefon. Klarar inte människor av att vara ensamma i lugn och ro? Det är ju det bästa som finns. Nu finns det antydningar till en successiv öppning och paniken börjar stiga inom mig. Hu, ska den samhälleliga stressen sätta i gång igen? Måste den det? Jag vill vara i fred.

Ja, jag är en ensamvarg och älskar att sköta mig själv. Jag tar alltid långa cykelturer eller promenader, badar en stor del av året och trivs mycket bra ensam i naturen liksom hemma. Som klokt och givande sällskap lyssnar jag ofta på företrädesvis P1 men även givande TV-program. Då slipper jag ju allt ”dösnack” med andra. Min upplevelse är att andra människor mest stjäl min tid även om det händer att jag hamnar i intressanta samtal.

Något som stressar mig kolossalt är att äta och fika med andra då jag har medicinska skäl att vara oerhört noga med när och vad jag stoppar i mig. Dessutom har jag en mycket gammal anorexia i ryggsäcken och den påminner mig fortfarande om att det är ”fult att äta”. Så tusen tack snälla corona som gjort att jag med din hjälp delvis sluppit detta. Det som varit utomhus har jag tvingats gå på. Jag njuter dock i fulla drag när jag lagat något gott som jag tål, tänder några stearinljus, lägger en läsvärd tidning framför mig och sätter mig till bords. Wow! Det är lycka!

Då jag även är en ”pensionärs-Greta” som kämpar mycket för vårt klimat och vår miljö har jag konstaterat att pandemin gjort en del gott för klimatet och att världen kan ställa om mycket, mycket fort. Någonstans inom mig bor en liten cynisk varelse som känner på sig att pandemin kommit som ett naturligt inslag för att minska överbefolkningen på vårt stackars jordklot även om människan orsakat pandemin. Men vad gör människan då? Jo, precis allt för att hindra pandemins framfart. Och så fort det går kommer väl världen att återgå någorlunda till hur det var. Tyvärr. Vad är ett antal döda människor mot ett dött jordklot där INGA människor kan leva i framtiden. Alltså hellre corona än att vi förintar vår enda jord. Eller kan människan även göra precis allt för mänsklighetens framtid. Om det ens finns någon framtid för vår art?

Sammanfattningsvis mår jag alltså väldigt bra i dessa tider men oron för klimat och miljö gnager trots allt.

Karin Gustafsson