Coronans år 2020
I min karantän är idag som igår och alla dagar som var i corona-karantänen, och som i morgon och dagarna som skall komma, till den dagen som skall bli historia!
När jag hörde nyheten om Corona-viruset och dess spridning över världen och pandemiförklarades, for tanken 100 år bakåt i tiden, till ”Spanska sjukan”. Det var också en pandemi. Alla i min mormors familj blev sjuka och mamma förlorade under kort tid tre syskon. Skrämmande. Overkligt. Skulle det kunna upprepas? Jag kände sorg inför det okända. Då, för 100 år sedan, fanns ingen behandling. Nu finns inte heller någon behandling. Än!
Karantän gällde nu för oss alla äldre än 70 år, samt alla andra, som ansågs befinna sig i riskzon, dvs med kronisk sjukdom.
Tvätta händerna! Håll avstånd! Nys i armvecket! Som en slogan ljöd myndighetens kommando.
Omskakande, absurt! Men så var det och är det. Vara hemma, inte gå ut – jo, men ensam, eller om i sällskap gå med avstånd 1-2 m…Ordna hjälp – inte gå till butiken o handla, risk att träffa smittade…Hur skulle det bli? Vänta och se. Vänta och se. Hjälp erbjöds, men såå svårt att inte se varor, få inspiration…inläggning sill blev en burk inlagd sill, purjolök, ”inte stor som en barnaarm” blev som en – barnaarm…inga katastrofer, lite att skratta åt i bedrövelsen!
Vårdcentralen bokade av inbokad kontroll på obestämd tid –den gäller än…andra mottagningar gjorde samma sak. Inget hände! Alla aktiviteter ställdes in! Inga möten, inga spel, inga utflykter, ingenting bröt dagen! Ett tag uppskattade jag det…nu ”ägde jag dygnets alla timmar”! Jag skulle effektivt och koncentrerat beta av mina ”Att göra” listor…Och jag sa, på förfrågan om hur jag hade det, att det är ”ungefär som vanligt!”, (jag är ju ensam med mina närmaste, i familj och vänkrets, utspridda på avstånd med flera timmars resa bort.)
Så fel det var, ett dåligt skämt!
Att leva ensam i karantän tär på energin, fysisk som psykisk. Inga små naturliga stimuli som är så viktiga och så nödvändiga. Visst kan TV, radio och tidningar förmedla intryck, men de ”slår inte gnistor”! Telefonen var flitigt använd i början, nu allt mindre, det känns som att jag inte har något att ge. Det är som om vi alla sitter i varsin eka och driver på strömt vatten, utan åror, utan land i sikte.
Leva i karantän, avskild, är inte bra. Vi är så många som har det här gemensamt, som i varierande grad hanterar villkoren. Men alla tappar energi, krafter, förmågor. Jag blir rädd. Rädd för det som pågår nu och rädd för det som ska komma sedan. Jag kan bli så ledsen. Känner mig kvävd och förminskad. Vi, jag, kommer att behöva hjälp att möta post Corona-samhället! Rehabiliteringsinsatser i små och nära grupper, träning av kraft, och uthållighet, koncentration, ork!
Men, nu kommer rapporter om ökad smittspridning! Och det är de unga och unga vuxna som festar i stora grupper och hänger i barer, och för övrigt inte håller avstånd. Det borde inte undgått någon, den information som vi fått dagligen, siffror om insjuknande lätt och svårt, om döda, om nya smittade. Varför så lite respekt? Är det värt att hålla sig i karantän? Det kanske tar flera år….våra sista år? De unga borde vänta, festa när världen tillfrisknat!
Jag önskar tuffare tag från myndigheterna! Spänn ögonen i TV-kamerorna och säg ifrån, ”stop it” – ”tag ansvar” – ”visa respekt, empati, solidaritet” – ”mindre ego”, tack! Ge böter?
Och till myndigheterna, ”Se oss, ”Karantän-Krukor”, unga som gamla, singlar och par! Glöm oss inte! Liksom företagen behöver vi också – inte återskapas! – men, åter-rustas så vi med kraft och lust kan riva karantänmurarna och festa tillsammans.
Till sist: Ute i solskenet på besök fick farmor 82 gunga gungbräda med Alma 21 ”Inte ensam”
”Karantän-Krukan Kerstin”