Jullan

Coronan har slitit itu…

…….offerkoftan

Är det fler än jag som är uppfostrade till att det är kvinnan som är hemmets medelpunkt och hjärta? Att tillfredsställa andras behov först, och dessutom att aldrig säga Nej?

Kort sagt: vara Duktig Flicka!

Efter ett vuxenliv med nattarbete, och sedan som pensionär har mina dagar varit tillgängliga i rollerna som fru – svärdotter – mamma – svärmor – farmor 

Nyårsdagen 2020!
Ny almanacka!
Dagens sedvanliga uppgift: Planera det nya året!
Som frisk och aktiv 70+are antecknar jag utflykter, resor, födelsedagar, jympa, bio, teater, släktmiddagar, barnpassning, en mängd evenemang och lustifikationer. Almanackan blir snabbt full med alla – i och för sig – roliga tillställningar, men ändå, nog känns en del som något av ett måste? Ju närmare, desto motigare, även om upplevelserna är nöjsamma, och roliga efteråt.

Så nu bestämmer jag mig: fr.o.m. midsommar ska det vara TOMT i min almanacka!
Och så kom Coronan.
Den svepte bort allt, ställde in alla evenemang. 
I ett slag behöver jag inte längre våndas över att säga nej, det sköter coronan så effektivt om. 
Först: Chock och bestörtning.
Sedan: omorganisation, eftertanke – och ett uppvaknande.

Ingen mer barnpassning.
Inga fler släktkalas att organisera – och genomföra.
Inga långväga släktingar och vänner att husera eller övernatta hos – med allt vad det innebär av anpassning.
Inget mer spring till händelser man förväntas deltaga i.

Min tid har blivit min,
– kluriga korsord i prenumererade tidningar
– utmanade handarbeten till intressanta radioprogram
– timslånga roliga gympaövningar
– hitta i datorn all världens kunskap, nyheter och nöjen…och de ”sociala medierna”
Men, att vara fången inomhus? Alls inte!
-Under gryningstimmarna är de folktomma gatorna mina, liksom de är – beväpnad med stövlar och paraply – under de raska regnpromenaderna.
Och förresten med dubbla masker, engångshandskar och undvikande av folksamlingar är friheten utomhus endast marginellt begränsad. 
Att umgås utomhus, på håll, är lättsamt och härligt opretantiöst!

Leveranserna av livsmedel, drycker, biblioteksböcker och det mesta man kan önska sig fungerar klanderfritt och effektivt.

Men saknar jag då inte krama mina barn och barnbarn?
Sönerna är nöjda med överenskommelsen: Jag hör av mig om jag behöver något.
De 6 barnbarnen brukade främst dyka upp vid jul och vid sina födelsedagar, och när deras presenter är utdelade tackas jag med kramar, jovisst. 
MEN, under nu 5 månaders karantän har inte ett enda barnbarn brytt sig om att höra av sig. Inga telefonsamtal, inga brev, inte ens ett mail.

Anas här en droppe av bitterhet?
Ja, att komma underfund med att kärlek och kramar är villkorat till duktighet gjorde ont, tills jag insåg att sådan tillgivenhet är inget att stå efter. Jag har äntligen lärt mig att inte längre anpassa mig till andras anspråk. Jag är mentalt fri att göra som jag vill, när jag vill, hur jag vill.

KORT SAGT:

Jag har aldrig haft det så bra som nu!

JULLAN