Min berättelse
I januari 2020 kunde man se en notis om ett virusutbrott i Kina. Den väckte ingen större uppmärksamhet. I början av februari återkom uppgifterna, och nu verkade det vara allvarligt. Det okända viruset höll på att sprida sig över världen. I slutet av månaden registrerades de första fallen av smittade i Sverige. En tidig reaktion på utbrottet var att börserna föll kraftigt, över hela världen.
I början av mars ökade antal smittade i Sverige mycket snabbt. Då om inte förr kunde jag konstatera att detta var något mycket ovanligt och mycket farligt. Alla verkade inte inse det – Melodifestivalens final genomfördes i en fullsatt Friends Arena. Jag tyckte då att detta var mycket provocerande, och det anser jag fortfarande.
Den 11 mars förklarade WHO att det rör sig om en pandemi, dvs. en världsomspännande epidemi. I Sverige noterades det första dödsfallet i den sjukdom som nu fått namnet covid-19 – en kvinna som besökt Wuhan i Kina. Då om inte förr började vi inse att detta var något stort och mycket allvarligt.
Ingenting blev sig likt. Regeringen började i rask takt att besluta om åtgärder, i första hand olika former av ekonomiskt stöd till drabbade företag och organisationer, men också begränsning av antalet deltagare vid olika sammankomster och andra inskränkningar i våra dagliga liv. Åtgärderna fick inledningsvis brett stöd från riksdagens partier. Ett stort antal internationella idrottsevenemang ställdes in. OS i Tokyo skjöts upp till nästa år. Ledande teatrar stängde.
Min egen tillvaro förändrades också i grunden. Jag satte mig tämligen omgående i ”frivillig karantän”. Pandemin påverkade framförallt min tillvaro som aktiv föreningsmänniska. Under de två sista veckorna i mars blev inte mindre än 20 möten eller sammanträden där jag skulle ha deltagit inställda eller uppskjutna. I några fall ersattes de med telefonmöten, men i många fall upphörde verksamheten utan vidare.
Riksdagen gick över till att arbeta med endast 55 ledamöter. Regeringen och dess samarbetspartierna presenterade i stor sämja nya krispaket. Miljarderna rullade och statsskulden ökade. I vårens partiledardebatt var man extremt vänliga mot varandra. Man kunde då undra om vänligheten skulle bestå när krisen var över? Svaret kom redan efter ett par veckor, då oppositionspartierna till höger inte kunde hålla sig längre utan började låta som innan pandemin.
Sammankomster över 50 förbjöds och nationellt besöksförbud infördes på äldreboenden. I min kommun Botkyrka hade besöksförbudet då redan gällt i flera veckor.
I april introducerades system för videokonferenser – Zoom och Teams. I början var det mycket trassel och strul, vilket innebar att en del möten kom igång en halvtimme för sent och att en del deltagare inte kunde logga in. Så småningom förbättrades tekniken och vår förmåga att hantera den.
Antalet döda i covid-19 ökade snabbt, särskilt på äldreboendena. De allra flesta av alla avlidna var över 70 år. Det var mycket obehagligt och väckte många frågor. Några individuella fall, varav ett i min kommun, speglades i media och de var mycket upprörande. Opinionsmätningar visade att förtroendet för äldreomsorgen minskade kraftigt. Detta blir en stor och viktig fråga att reda ut när pandemin är över.
Systemen för videokonferenser blev allt bättre. Efter att ha varit utesluten från två sammanträden med kommunfullmäktige kunde jag delta digitalt i juni. Själva mötet flöt på rätt bra trots att det var mer än 100 deltagare, men problemet var att uppropet och kontrollen av att alla hade loggat in korrekt tog över en timme.
Så småningom infann sig en sorts vardag, väldigt olik den som hade varit normal före pandemin. Jag hade helt slutat att åka tunnelbana och pendeltåg, vilket naturligtvis skapade en del praktiska problem. När det gäller att handla mat hade jag fått erbjudanden om hjälp av kompisar, men det blev alltför bökigt. Därför följde jag andan i Folkhälsomyndighetens råd men inte dess bokstav. Jag handlade själv men valde tider – tidig morgon och sen kväll – då det var lite folk i affären och lätt att hålla avstånd.
Min mediekonsumtion ökade starkt – mest Sveriges Radio, Sveriges Television och Dagens Nyheter. Kommunikationen med kompisar och andra gick via telefon, SMS och e-post. Timslånga samtal med min son och med en del nära vänner var inte ovanliga.
I juli hade all digital mötesverksamhet upphört. Almanackan var helt tom. Dagarna blev enahanda. Jag började alltid med morgonkaffe och DN, ofta ganska tidigt. Radion stod på under större delen av dagen, alltid inställd på P1. Där sändes många utmärkta program varje dag. På kvällarna brukade jag finkamma teve-tablåerna efter sevärda ”guldkorn”.
Den enda riktiga variationen stod programmet Sommar för. Det brukade vara en av högsommarens höjdpunkter och så var det också detta år. Jag lyssnade på alla 58 programmen, från slutet av juni till mitten av augusti. Som väntat bjöd ”sommarpratarna” på det mesta, från lysande program till mera likgiltiga
Det fanns således en hel del att sysselsätta sig med, men ändå infanns sig gradvis en känsla av leda. Känslan att vara instängd ökade, trots att jag ju inte var det. Långa promenader blev då en ventil. Därför var det en lättnad när kallelser och inbjudningar till diverse möten började dyka upp i mejlboxen igen.
Merparten av de föreningsaktiviteter som jag deltar i kom igång i slutet på augusti. De allra flesta använde sig av videokonferensverktygen Zoom eller Teams. Dessa fungerade allt bättre tekniskt. Att delta i digitala möten hade en sorts terapeutisk funktion, även om de inte riktigt kunde mäta sig med riktiga, fysiska möten. Det var ändå bra för själen att ha något meningsfullt att göra.
När detta skrivs, i mitten av september 2020, är framtiden fortfarande helt oviss. Kommer pandemin att klinga av eller kommer nya utbrott som gör att restriktionerna måste bestå? Just ovissheten är nog det mest påfrestande – att inte veta hur det ska bli och hur länge eländet ska hålla på. Det gör att all planering blir meningslös.
Men det är väl bara att försöka härda ut en dag i taget. Något annat alternativ kan jag inte se. På så vis kanske vi överlever länge nog för att få uppleva när pandemin är över.
Jean-Pierre Zune