Den lilla fontänen porlar framför mig. Plötsligt sätter sig en koltrasthona på murkanten. Nära. Så nära att det känns overkligt. Hon sitter blixt stilla. Min blick möter hennes små blanka pepparkornsögon.
Det är mamma tänker jag. Hon vill kolla att allt fungerar.
Bakom mig i Skogskapellet står en kista omgärdad av kransar och blommor.
I kistan vilar mamma.
Koltrasten burrar upp sina bruna fjädrar men släpper mig inte med blicken.
Hon verkar vilja säga.
– Tack, det här gjorde du fint. Precis det stilla avsked och de rosa rosor jag önskade.
Det finns ingen människa i närheten så jag svarar.
– Adjö mamma. Nu blir det inga fler prinsessbakelser och choklad på äldreboendet.
Koltrasthonan verkar nöjd och lyfter från muren och sätter sig i en närstående gran.
Mamma hade fått diagnosen Covid 19.
Efter att ha besökt henne regelbundet i flera års tid blev det plötsligt stopp.
Vid de senaste besöken stod hon innanför en låst glasdörr och gjorde ivriga försök att krama mig, eller åtminstone få ta i mig. Hennes sjukdom och åldrande gjorde att hon inte förstod varför dörren inte kunde öppnas.
Under en promenad fick jag ett telefonsamtal där en röst meddelade att mamma akut blivit sämre och att jag omgående skulle ta ställning till om hon skulle till sjukhus eller bli kvar på äldreboendet.
Hur skulle jag kunna ta ställning till det? Jag som inte fått träffa henne på flera månader. Min intuition sa mig att hon inte skulle flyttas, med alla de risker det skulle innebära.
Jag åkte till henne direkt och när taxin stannade utanför äldreboendet möttes jag av vårdpersonal. Beskedet att mamma hade gått bort en halvtimme tidigare kom överraskande. Samtidigt var det väntat.
Den senaste tiden hade hon legat isolerad på sitt rum omgiven av människor med visir, handskar och förkläden som hon inte kände igen.
Hon blev nittiofyra år.
Vila nu i frid mamma. Nu är det vår tur att försöka handskas med det förbannade viruset.
Jan Vejstad