Coronans år 2020
Mina skåpsdörrar i glas är upptejpade med massor av lappar för allt som jag vill göra under våren 2020. Det är träffar jag själv håller i såsom Skaparna en trevlig träff med ett trevligt gäng damer som pysslar med att klippa, sy, måla och det som vi alla gillar mest är att snacka både om bra och dåliga ting. Ibland är det svårt att komma igång sådär på fredagseftermiddagen. Då har jag alltid med mig tarotkort med bilder som ger oss framtidsperspektiv. Då kan vi både se bakåt och framåt ofta ger det oss nytt hopp om livet. Det händer ibland att någon är extra deppig och undrar varför de måste vara så gamla. Jag då som ännu inte fyllt sjuttio har ju en bit tills man blir åttiofyra. Att stötta varandra är viktigt i vardagslivet även utan corona. Att dansa är också livet så en del måndagar är inbokade med Senior-dans, en annan dag är det dans i balans och en tredje dag är det vattengympa. Alla trevliga musikstunder, kaffefikor vart har ni tagit vägen, min saknad är bra mycket större idag än den var då när vi inte fick träffas i grupp längre och hela vår samlingsplats bara stängdes ner där vi åt, fikade pratade, bytte böcker. Vi trodde nog alla att detta skulle gå över på någon månad men det rullar fortfarande på med Corona covid-19, ett virus som är riktigt aggressivt.
Något som normalt brukar vara är det anhörigstöd som kommunen har för oss som har anhöriga som på något sätt är långvarigt sjuka. Vi fick även i våras en inbjudan att få delta i en skrivargrupp med ”ordet är ditt” som skulle vara vid tre tillfällen på Åkersberga i Höör vilken jag anmält mig till.
Att en ny epidemi hade tagit fäste i allas våra liv världen över, Coronan covid-19 blev helt klart ett faktum i april, att de tre träffarna istället fick blev diskussioner med Stina per telefon. Det är inte lika lätt att förstå hur man ska lägga upp en berättelse i sitt skrivande men jag gjorde mitt försök.
Det blev en arbetsbok i corona tider med start den 21 april; Nu har tiden flugit iväg och jag har bara fått gjort en bråkdel av vad jag egentligen skulle vilja göra. Ändå var jag uppe redan klockan åtta, vilket numera är tidigt om det inte är så att jag bokat tandläkaren eller doktorn för då behöver jag god tid på mig. Nu såhär i coronatider har ju butikerna öppet för oss runt sjuttio år och där över från klockan sju på morgonen. Vem i herrans namn orkar stiga upp så tidigt. Det är ju värre än man ska till jobbet och det har jag ju inget. Hook vår hund väckte mig egentligen redan halv sju och ville inta min säng, ja han fick en liten bit av min säng och vi slumrade nog vidare eftersom klockan blev åtta innan jag steg upp. Jag tassade upp för att få vara lite för mig själv med min frukost. Att få lov att i tysthet lyssna tillbaka på mina drömmar och hur jag ska planera min dag.
Sedan någon vecka tillbaka flyttade mitt barnbarn Lina tillbaka till oss, hon är en pigg tjej på trettio år. Jag lät henne också sova vidare liksom hennes hund Nelli. Min man Göran snusar och det låter som att han sover gott. Jag vet inte om han sovit hela natten så jag låter honom också sova. Hook fick också sin frukost och därefter ut och göra sina morgonbehov.
Mina tankar om mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn börjar redan när jag sitter där i min stol och äter min frukost och vaknar till med gott härligt kaffe.
Lina kom tillbaka från Nice i Frankrike där hon arbetat med hästar under några år tillsammans med sin kille. Deras förhållande avslutades och hon bestämde sig för att komma tillbaka till Sverige. Skolan var det första hon startade med sedan blev det körkort och hon jobbade med vad som än kom i hennes väg så det blev förskola, äldrevård, restaurang och städning. Lina hade svårt att släppa livet med hästar så hon jobbade en del med det också. Hästar har hon fått sluta med när hon flyttade in till oss då vi båda är allergiska mot häst.
Numera har hon ett bra arbete och egen lägenhet känns bra och jag ser glädjen inom mig.
Ja lite så började jag att skriva, desto mer jag skrev ju djupare kom jag in i mitt inre, de tunga tankarna som finns inom mig, kom att vara med i det som ska bli den boken.
Ett par veckor senare pratade jag med Stina om ordet är mitt och nu skulle jag plocka ut meningar från den text jag skrivit som jag ville utveckla mer. Så det blev att jobba vidare. När denna tid var stannade Sverige av. Det kändes som om det var stora delar av världen som drabbats vi fick bli i det närmaste inlåsta i våra hem. Många blev sjuka och de svaga var de som drabbades hårdast. Coronan skördade sina offer. I första hand var det de som hade dåliga lungor som låg i sina sängar och var uppkopplade mot respirator. Äldre de över sjuttio skulle få hjälp med att handla för det är inte bra att vara där som är många människor som i butiker. Nu är det de som är i trettio-fyrtio årsåldern, då dessa samlas i grupper, vid restauranger och pubar.
När ytterligare två veckor förflutit pratades Stina och jag igen. Nu berättade hon att jag skulle få en författarkortlek där man drog ett kort och på den stod det en mening såsom morfars gamla koffert, de nybakade kanelbullarna, det låsta skrinet, revisorns resväska, vitsipporna i backen och många fler. För varje berättelse ställde jag klockan på max femton minuter, längre tid än så skulle varje berättelse inte vara.
Det sista kortet i författarleken jag drog var ”brevet”. Genast när jag läste texten gick mina tankar till en klasskamrat jag haft i folkskolan. Våra vägar skildes i unga år. Visst har vi setts under åren men väldigt sporadiskt och jag kände jag ville skriva ett brev till henne. Där jag berättade lite om hur jag har det och lite varför min tid bara försvunnit i en hisnande fart. Att mina yngsta två barn hamnat i drogernas klor och att min dotter som är yngst av dem hamnat med huvudet i en kudde och fått syrebrist och som följd av det stora hjärnskador. Det innebär att hon inte kan prata, gå eller på något annat sätt kan klara sig själv. Fem år har gått nu i höst så jag har börjat känna av minnena från den tiden redan nu när jag skriver detta i slutet av september. Jag berättade hur jag hade varit pensionär i två veckor när hela mitt liv gick in i en bubbla. Ja, jag skrev brevet och jag skickade det.
Det var som om jag gick igenom ett storverk, jag andades. Allt kändes riktigt skönt efteråt.
Det är besöksförbud hos min dotter nu och har varit länge, allt för länge känns det som. Glädjen är där när hon hälsar på mig, vi träffas ute i min trädgård eller i carporten men saknaden är enormt stor att inte få krama henne. Även om hon inte kan krama mig. Jag kan leva med den glädjen flera dagar. Har försökt att ringa och prata med henne i telefon så att hon får höra sin mammas röst ett flertal gånger. Personalen som arbetar hos henne måste hjälpa henne med allt. Det är en helt fantastisk personal som hjälper henne utan dem skulle hon inte klara sig, de är guld värda.
Idag är det den 24 september och Statsministern Stefan Löfvén talar i Tv om vikten av att hålla avstånd, tvätta händerna och håll god hygien, kramas inte och undvik stora fester.
Anders Tegnell Folkhälsomyndigheten säjer att det i Sverige inte är så dåligt som det är för andra länder så Sverige släpper förbudet om besöksförbud på äldreboende.
Senaste nytt i nyheterna är att Zlatan är smittad av Corona covid-19