Coronans år 2020
Vaknar upp och första sekunderna känns allt som vanligt innan vissheten slår sina vassa klor i mig. Vissheten om att om att hela livet befinner sig i undantagstillstånd, är satt på sparlåga på obestämd tid.
När pandemin slog till för snart ett halvår sedan tog jag det hela med jämnmod. Det här skulle blåsa över om några veckor. Men tji fick jag och resten av världen. Här sitter jag och resten av Sveriges 70-plussare beordrade att hålla oss isolerade för att inte bli sjuka och belasta sjukvården. I mina bästa stunder tänker jag att det väl också är för att spara våra liv.
Utanför mig iakttar jag hur livet går vidare, mina grannar åker till sina jobb, träffar sina barnbarn, skolbarnen kliver på skolbussen som vanligt. Men här sitter jag instängd som en spetälsk som inte får beblanda sig med andra människor.
Igår skulle jag ha varit på Skogskyrkogården i Stockholm för urnnedsättning. Min älskade Arne gick bort i den hemska sjukdomen ALS i slutet av januari. Vi hann precis ha begravning innan coronan stängde ner världen. Tackar Gud för att han fick gå vidare innan coronan omöjliggjorde besök på våra äldreboenden.
Det fanns ingen möjlighet för mig att ta mig till Stockholm och Skogskyrkogården men min äldste son deltog i ceremonin och via Facetime kunde jag närvara och till och med få läsa en dikt för de närvarande. Coronan har blivit de nya uppfinningarna moder om man nu skall försöka hitta något förmildrande. Framför mig hemma hade jag tänt ett ljus och lagt en röd ros som jag efter moget övervägande dristat mig ut till torget för att köpa. På torget var det kö vid blomsterhandlaren så jag fick stå en bit ifrån tills det yppade sig ett tillfälle då det blev tomt och jag kunde swisha över pengar och med den vackra rosen skynda mig hem .
Coronasommarens ljuspunkt var den tid jag fick tillfälle att vistas uppe på min gamla fäbod i nordvästra Dalarna. Naturen här tycks gå sin gilla gång utan att bry sig om några pandemier. Sädesärlan kom som vanligt och flygsnapparen återvände till holken i den urgamla rönnen som nu börjar bli igenväxt av skägglav. Flyttfåglarna har i de flesta fall flugit över ett hårt coronadrabbat Europa men om detta har de varit lyckligt omedvetna. Inga gränser har varit spärrade för dem och ingen karantänsvistelse har mött. Allt går sin gilla gång.
Uppe på fäboden lyckas jag under korta stunder få för mig att allt är som vanligt. Ingen pandemi härjar och inga munskydd bör användas när jag vandrar efter de fäbodstigar där mina förfäder vandrat i århundraden. Men medan jag går där kommer jag att tänka på den pandemi som härjade över hela jorden för hundra år sedan, nämligen spanska sjukan. I Sverige slutade dödstalet på nästan dubbelt så många som liemannen hittills slagit ner under coronan. Var man ödmjukare förr inför det oundvikliga?
Idag hörde jag på nyheterna att man nu konstaterat ett par individer som blivit smittade för andra gången av covid 19. Fattas bara det också var min första tanke. Den här sjukdomen verkar ha många ansikten att grina oss coronatrötta människobarn i ansiktet med. Men vi måste kämpa på. Något annat alternativ finns väl knappast och någon gång måste även detta helvete ta slut. Ingen kan säga när, inte ens de så kallade experterna, men vi måste tro på en ljusnande framtid.
Inger Döhl