Corona år 2020
Denna sommar blir aldrig mer sig likt. När man först hörde talas om Corona trodde man ju att det är väl ett influensavirus som alla andra men som vi senare fick uppleva att så var inte fallet. Och jag blev väldigt frustrerad och arg när man i början fick höra begreppet 70 plus. Vi skulle i princip hållas inspärrade (kändes så) och inte vistas bland folk. Men ibland kan man inte göra precis som myndigheterna säger. Jag har haft en cancersjuk bror som behövt extra tillsyn och uppmuntran och vem ska man prioritera? Honom eller sig själv. Min bror dog den 1 juli och jag med mina syskon (vi är alla i 70-årsåldern) har vakat och hjälpt honom så gott vi kunnat. Han har bott ensam hemma och har i och för sig även haft ovärderlig sjukvårdspersonal men vi har känt att vi har gett honom värme och kärlek i hans sista tid på jorden. Vi är tacksamma att vår bror fick dö i hemmet och inte på en vårdcentral eller i sjukhusmiljö. Utan vi har kunnat finnas för honom. Vi begravde honom den 16 juli och då samlades de nära och kära i vår trädgård i strålande sol. Dagen innan var regnigt och blåsigt.
Hur har då tiden flutit på under tiden från Coronans intåg? Redan i mars hörde vi talas om att detta kunde betecknas som en pandemi. I början på mars sjöng jag i SPF-kören och vi hade uppsjungning för publik den 15 mars. Då visste vi inte att detta blev sista gången vi kunde träffas och sjunga gemensamt för i år? Kören fick ju ställas in då de flesta är 70- plussare. Därefter följde fler och fler inställda engagemang. Redan veckan därpå ingen jympa/qigong för seniorer, vatttenjympa eller annan basjympa. Blev lite tomt då jag ledde dessa pass. Men lydig 40-talist som man är följde jag och även min man de restriktioner som Folkhälsomyndigheterna bestämde. Vi beställde och fick varor hemkörda från lokal handlare. Vi besökte inte några affärer eller restauranger. Vi isolerade oss från vår dotter och våra barnbarn. Jag är kyrkvärd så med handsprit till hands i kyrkan så ansåg jag att jag kunde ställa upp där för de fåtal besökare som kände att de behövde uppsöka Guds hus. I april drack vi kaffe med grannarna ute i det fria. Med behörigt avstånd. 13 april var det snö och blåst och även började lite depression infinna sig. Jag hade fått ont i en arm och fick uppsöka läkare som ordinerade tabletter för smärta. Fick tid på vårdcentralen men läkaren höll på att ta mig i hand men kom på det nya sättet att hälsa med armbågen. Smärtan gick över efter ett tag men kom tyvärr tillbaka. Blev långhårig då frissan inte tog emot några kunder. Kunde inte gå på fotvård då den terapeuten stängde ner sin verksamhet. Och jag som hade presentkort. Blev erbjuden att få tillbaka pengarna men jag tyckte vi kunde avvakta och ta pengar tillbaka var inget alternativ. Vad är några hundralappar när världen är upp och ner. Det här kändes som en väldigt negativ inledning. Men jag har faktiskt också försökt vara positiv. Och ju mer tiden gått förstår man ju allvaret. Jag är privilegierad som bor i ett hus med närhet till naturen och skogen. Har varit ute i skogen i stort sett varenda dag och gått mellan 1,5 – 2 timmar. Min man tycker det är så roligt att laga mat så då fixar han tills jag kommer hem. Och detta välsignade bärår. Jag älskar att plocka bär och någon mening var det väl med allt detta överflöd och att många med mig kunde komma ut i naturen på grund av bärplockning. Jag är inte så bekväm att jag tar bilen till blåbärsplockning utan vill gärna undvika att sprida avgaser om jag kan. Det blir i stället min så kallade ”blåbärscykel”. En cykel som varit med flera Vätternrundor och klarar sig galant över stock och sten. Lite tungväxlad men ger ju mer styrka i benen. Och jag tar mig ju fram på småstigar som ingen bil kan. Väl framme slänger man sig på knä eller sitter på huk och plockar och njuter. Upp och ner-jympa. Och glädjen som skogen, dofterna och en del djur som jag träffat på är balsam för själen. Bara känna bären med fingrarna är en glädje i sig. Jag skulle aldrig komma på tanken att plocka med bärplockare. Jag tillbringar ju hellre tid i skogen än sitter inne och rensar. Och det blev väldigt mycket blåbär så jag fick köpa en ny frys bara till dessa bär. Härligt. Min man har snott lite av utrymmet till lingon men rätt vad det var fick jag sätta stopp då jag kunde plocka blåbär samtidigt som lingonen blev mogna. Blev också väldigt mycket lingondricka. I juni fick jag en tid till ny frissa men då var håret ganska långt och det kändes roligt med en ny frisyr. Många sade (de fåtal jag träffade på håll) att jag var fin i håret. Har även varit hos annan fotvårdsterapeut och oj vad skönt det var.
Det som varit jobbigast är att hela tiden höra att vi 70-plussare ska akta oss för att vara i stora folksamlingar, att vi ska inte göra det eller det och akta oss för det och det. Men för tusan vi är ju vuxna och vi är nog den grupp i samhället som sköter oss bäst och enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Jag har faktiskt aldrig känt mig så gammal tidigare men FHM har gjort så gott de kunnat och det är ju för vår säkerhet men… Nu har vi dock kört igång ”säker”utejympa med SPF-Seniorerna. Jag leder en grupp något yngre på mitt basjympapass där vi har handsprit, avstånd mellan varandra och medtagna egna mattor. Kommit igång med deltagande igen i min kyrkokör. Träffat min dotter men inte kramat henne än. Nu önskar jag bara alla allt gott och att vi snart kan skicka pandemin åt fanders.
Inger Claesson