Coronans år 2020
Min man tillhör riskgruppen och jag lever som om jag också gjorde det. Jag är 67 år.
För mig skedde en form av social distansering, då jag valde att gå i pension för sex år sedan. Ett steg bort från en värld jag deltagit i sedan mitt förvärvsarbetande liv började på sjuttiotalet. Nu har jag lärt mig ett annat förhållningssätt till mitt liv.
Coronapandemins intåg blev för mig ytterligare en social distansering, men nu från dem som står mig närmast hjärtat. Samtidigt som jag som grupp, äldre, blev utskälld i medierna. De som finns där ute i den värld jag lämnade en gång, ville uppfostra mig, oss, istället för att lyssna på oss. Så tydligt det blev hur de såg på oss, som en homogen grupp att stänga in och slippa se i samhället. En ålderism bredde ut sig, även via Folkhälsomyndigheten. Jag kunde knappast tro mina ögon eller öron. Det som hände på alla misskötta äldreboende i landet, fick mig att rysa i hela kroppen. Min värld gick i spillror.
Men precis som när jag gick i pension, rättade mitt liv in sig efter omständigheterna. Jag vet förvisso inte vad som kommer att hända med pandemin, men det vet ingen annan hellre.
Jag njuter av de många underbara digitala konserter, som jag får tillgång till. Det hade jag aldrig fått annars. Mina ensamma vandringar har utvecklat mitt medvetande om min omgivning. Jag har sett en duva som låg och njöt ett bad i ett vattenpölsbadkar. Jag har sett en kaja stå på ett ben och klia sig med hjälp av det andra. Och träden jag känner på och lär mig namnen på, med hjälp av min skolflora. Jag gick upp en morgon vid tre tiden för att se på planeterna Saturnus och Jupiter, som sågs vid horisonten. Mitt historiska intresse blossade upp en dag, när jag hittade en artikel om milstenar i min kommun. Jag tog bilen och började leta upp dem. Det finns mycket jag i lugn och ro kunnat upptäcka om mig själv, en personlig utveckling.
Men allra kärast är att kunna träffa vår son och dotter utomhus på avstånd. Det blir som diamanter i min tillvaro. Att prata över video eller i telefonen med våra barnbarn är förtrollande. Förstås är det underbart med telefon- och e-postkontakt med mina väninnor.
Trots allt det vackra, så darrar min tillvaro till, när känslan av instängdhet flammar upp. Ska jag inte kunna (våga) ta tåg och buss snart? Ska jag inte kunna besöka vårt barnbarn som fyller år i oktober? och mycket annat.
Det regnar och regnar
Men så bryter solen fram
Och jag ser en regnbåge
Ingela Gabriella